Arkiv för september, 2013



Ändrade planer och den där dörren

20130930 kl 22:12 Okategoriserade, Ungarna

Sjukt barn. Vad gör man då, förutom pysslar om? Jo, ställer klockan. Jag tränar i stort sett alltid tidigt på morgonen om jag ska vara hemma för vård av barn. Det kan vara enda chansen. Så – imorgon gäller det att få upp dörren!

Lidingö2

Share
 

RRS10, löparskolan – ny vecka och nya pass

20130930 kl 15:03 RRS - löparskolan

löparskolan

Nu är det dags för vecka tre i löparskolan!

Vecka 3, TISDAG – Pass 7
INTERVALL
– Värm upp med 10 minuter långsam jogg.
– Intervall 1 minut, vila 30 sekunder. Upprepa 16 ggr. Efter 8 ggr, vila 3 minuter. Stolt hållning, armpendling i färdriktningen.
– Nedvarvning 10 minuter, långsam jogg.

Vecka 3, TORSDAG – Pass 8
SNABBDISTANS
Det här passet är perfekt att göra några stycken tillsammans och sporra varandra.
– Värm upp 10 minuter, långsam jogg.
– Vila 5 minuter (håll dig i rörelse).
– Spring 4 kilometer på tid. Pusta.
– Nedvarvning 10 minuter, långsam jogg.

Vecka 3, LÖRDAG – Pass 9
LÅNGPASS
– Långpass Jogga sakta 50 minuter.

Vecka 3, SÖNDAG
LÖPSTYRKA – 20 minuter, hela övningsbanken finns här: Röhnisch Running School

)

– Välj från de filmade övningarna och kör med intervalltimer i totalt 20-24 minuter.
Det blir t.ex. fem st tabataintervaller(20 s aktiv/10 s vila*8) eller 8 st 60/45/30-intervaller(60s aktiv/15 vila, 45 s aktiv/15 vila, 30 s aktiv/15 vila)

Kör hårt och lycka till!

Share
 

Måndagsinspiration och lite eftertanke

20130930 kl 11:27 Löpning, Pepp

Lidingöloppshelgen är till ända. Vilken helg det var, så mycket löparglädje och så många upplevelser. Jag träffade så otroligt många glada och inspirerande personer och fick höra, känna och uppleva så mycket. Dagens pepp blir det här sms:et från en kund jag coachat mot Lidingö Tjejlopp. Ett meddelande om detta gör det här coachlivet så värt att leva :-)


När vi sprang Lidingö Tjejlopp igår, jag och Mona som jag ledsagade, sprang det förbi ett antal tjejer som ropade mitt namn och hejade, flera tog sig tid att hojta att dom läser och uppskattar bloggen och det var ju naturligtvis jättekul. Vi fick lite extra fart varje gång det hände. Likaså före start och under dagen i största allmänhet kom det fram så många tjejer och ville hälsa och kramas och tala om att dom inspireras av det jag skriver. Så himla kul.

Att springa med Mona som är synskadad gjorde mig glad och stolt och gav ett litet annat perspektiv på tävlingen och helgen. Under långa lidingöloppet på lördagen sprang jag förbi Anders Gyhlenius, känd från klassikerprogrammen, mannen som trotsar cancern och deltar i klassikerlopp efter klassikerlopp trots att han egentligen inte borde orka. I lördags sprang han sitt 40:e lidingölopp, tillsammans med sina två barn. När jag sprang om dom fick det mig att känna som man gör ibland, att det finns en annan dimension på det här med lopp, fysiska utmaningar och prestationer. Att det viktiga är loppet inom dig, det hinder just du har att övervinna och de utmaningar som är viktiga och svåra just för dig. Att det finns mycket som är viktigare än sekunder på klockan. Att man ska uppskatta och ta tillvara det som är bra och de människor man har omkring sig.

Jag är dålig på att stanna upp och känna efter. Min framruta är väldigt stor och min backspegel yttepytteliten. Ibland är det lite sorgligt, att inte kunna njuta av bra saker och stunder utan alltid titta mot dom nya, samtidigt som jag älskar att se framåt. Jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara att titta bakåt helt enkelt. Därför ger det mig väldigt mycket att coacha och inspirera andra, jag får njuta av att andra njuter och gläds över sina prestationer och jag får hjälpa dom att se framåt.

Idag ska jag i alla fall njuta av en måndag med fint väder, lite stela lår, en vilodag, huset fullt i ungar igen och en bra känsla från helgen. Tack alla ni som hejade och hälsade och kramades och bra kämpat alla lidingölöpare, kända och okända. Det får vi göra om!

Till sist bjuder jag på en bild från uppvärmningen inför tjejloppet, koordination var visst inte vår starka sida!

Share
 

Att förvalta ett förtroende – om mod i löpspåret

20130929 kl 20:31 Löpning, Okategoriserade, Tävling

Jag har sprungit Lidingö tjejlopp idag, som ledsagare åt Mona från Sandviken. Vi känner inte varann Mona och jag och vi hade aldrig sprungit tillsammans tidigare. Det är ju rätt så obegripligt hur Mona mot det som bakgrund kunde välja att ge mig förtroendet att vara hennes ögon idag i 10 kilometer backig Lidingöloppsterräng. Det gjorde hon och vi grejade det tillsammans.

Vi bekantade oss en kort stund före loppet, värmde upp tillsammans och jag fick chans att fråga alla frågor om hennes synproblematik och hur jag på bästa sätt kunde hjälpa henne under loppet. Det är verkligen jättesvårt att tänka sig in i hur det är att inte se, när man själv ser. På uppvärmningen lyckades jag lotsa Mona rakt in i ett träd dessutom, inte så bra.

Under själva loppet hade vi däremot inga trädincidenter, jag skärpte till mig med kommunikationen och Mona gjorde en fantastisk prestation i spåret. Hon inte bara litade på mig utan vågade även springa på och ta ut sig. Målsättning ett var att inte ramla och målsättning två att göra under 1.15 och vi klarade båda! Oskadda i mål på 1.08! En helt fantastisk prestation av en modig kvinna som vågade lämna sig i någon annans händer för en stund. Tack för förtroendet!

Share
 

It’s all in the head – Lidingöloppet 2013

20130929 kl 01:28 Okategoriserade


Jag har sprungit på Lidingö åtta gånger. Två gånger på 15 km, en gång på 10 och idag sprang jag mitt femte Lidingölopp på 30 km. Mina fyra tidigare 30-kilometerslopp har jag varit missnöjd med, så missnöjd de senaste två gångerna att jag har gråtit på upploppet. Jag har hamnat i väldigt negativa tankegångar under loppen, lite olikt mig, och fokuserat på fel saker. Lidingöloppet har blivit som ett stort hjärnspöke, en alldeles egen demon som jag har träffat en gång om året och som gett mig mycket ångest kopplat till min prestation. Jag har haft olika strategier och olika taktik inför loppen men alltid hamnat i samma läge. Besvikelse. Frustration.

Idag vaknade jag och kände att jag ville ta tag i det här med Lidingöloppsångesten på riktigt. Jag ville få känna glädje över att springa Lidingöloppet, och inte bara en massa press och negativa känslor. Jag bestämde mig för att springa utan klocka, utan krav, utan att jaga en tid. Jag bestämde mig för att vara nöjd med mig själv helt enkelt, oavsett tid. Jag vet redan att jag kan springa länge. Jag vet att jag kan springa fort och jag vet att jag kan springa i backig terräng. Jag har uppnått så mycket det här året, mycket mer än jag hade väntat mig och jag har inget att bevisa. Jag bestämde mig för att vara snäll mot mig. Att bara springa helt enkelt.

På start var jag helt lugn. Jag kom iväg helt annorlunda mot tidigare år, helt utan stress och utan trängsel. Jag gjorde mitt eget lopp från början. Jag tänkte inte så mycket på vad andra gjorde utan bara på mig själv. I uppförsbackarna drev jag inte på så hårt som jag brukar utan tog det ganska lugnt. Jag sprang på där det gick och kändes bra helt enkelt. Efter fem km kändes det bra, efter tio också. Jag började fundera på när klubban skulle komma. Tänkte att det inte skulle spela nån roll, jag var ju bara ute och sprang och hade kul. Typ. Pigg vid femton. Mellan femton och tjugo brukar jag alltid tröttna rejält. Tänk om jag skulle vara pigg vid tjugo, det vore ju kul. Vid tjugo kändes det bra. Vid tjugofem också och vid det laget sprang jag om väldigt många trötta. Jag började vittra målgång och med två kilometer kvar började jag fundera på tiden. På upploppet först såg jag klockan och fick en överraskning. Jag skulle gå in på 2.39 och jag blev så glad att jag tokspurtade ända in i mål. 2.39 – personligt rekord med 8 minuter. Av att skita i tiden och springa kravlöst. Vilken grej!

För mig bevisar det något som jag redan visste – allt sitter i huvudet. Allt.

Share
 

Springikring på Lidingö – och skidåkningsinspiration!

20130928 kl 10:52 Okategoriserade


Jag har ägnat förmiddagen åt lite springikring på Lidingö, hämtat nummerlappar, hejat på vänner och bekanta, sprungit in i folk jag inte sett på länge, kollat in mässan och nervöskissat hundra gånger. Bland annat passade jag på att hälsa på i Ramundbergets mässtält på Grönsta gärde vid målet, jag har precis anmält mig till ett längdåkningsläger i november som jag ser jättemycket fram emot. Det är något jag har funderat på i flera år som äntligen blir av, en perfekt start på längdåkningssäsongen. Det är viktigt för mig att hela tiden ha nya mål, nya utmaningar. Men en sak i taget, nu löpning!


Smådrömmer om längdåkningen redan, får man det?

Share