Beast of Ballyhoura – EM i Multisport 2015, den nakna sanningen.

20150806 kl 08:10 » Okategoriserade
Alla Kan Träna

11844253_10153054937328857_819217378_n
Att årets största tränings- och tävlingsmål skulle bli tävlingen Beast of Ballyhoura på Irland bestämde vi tidigt i vintras. Tävlingen har arrangerats tidigare men skulle 2015 förlängas, och få EM-status. Det passade oss perfekt på alla sätt – kort flygresa, mitt i semestern, en plats ingen av oss varit på men gärna ville se, terräng vi gärna ville tävla i och inte minst en chans att få revansch på förra årets Expedition Africa som vi tvingades bryta efter fyra dygn. Vi ville åka till EM och gå i mål helt enkelt.

Magnus, Henrik och jag hörde av oss till Peter, som egentligen tävlar med ett annat lag – Team Outdoorexperten – och frågade om han ville bli vår fjärde lagmedlem och min wingman i kanoten precis som i Afrika, och det ville han. Samma lag som sist och nu skulle vi göra allt rätt. Ingenting skulle lämnas åt slumpen.

11846013_10153054948268857_1577952588_n
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi reste till Irland två dagar före tävlingen och med oss hade vi förutom 220 kilo packning även Linda, vår klubbkompis som erbjudit sig följa med som support/media crew. Själva tävlingen är osupportad men det är ovärdeligt att ha en femte person på plats som kan hjälpa till att fixa före och efter tävlingen. Handla mat, skjutsa och hämta, hålla koll på tider och bara vara allmän hjälpreda. Under själva loppet är det fantastiskt att ha någon som möter upp i växlingsområden eller ute på banan, man blir så glad av att någon bryr sig, hejar på och följer lagets varje steg. Det är också roligt att kunna rapportera hem hur det går och hur vi mår.

Vi blev bussade till Limerick från Dublin AirPort och fick tillgång till studentboenden på campus på University of Limerick. Tiden fram till start gick som vanligt rasande fort och det var tusen saker som skulle fixas. Cyklar ska packas upp, kollas och packas ner i särskilda transportboxar, maten ska packas och fördelas, all obligatorisk utrustning ska packas i väskor och märkas upp för transport, vi ska gå på tävlingsgenomgång, utrustningscheck, lagregistrering, fotografering och välkomstmiddag. Det ska fyllas i friskrivningspapper och kartorna ska märkas och vattensäkras, vi ska gå igenom road book och prata igenom strategi sträcka för sträcka. Vem gör vad, bär vad och ansvarar för vad och den här gången även vilken poängstrategi ska vi ha eftersom tävlingen var uppbyggd som rogaining, alltså det finns ett antal kontroller på varje sträcka, med olika poäng och vi väljer själva hur många kontroller vi ska ta. Vissa obligatoriska och många valbara, ett roligt och utmanande upplägg.

11830267_10153054937313857_196461343_n

11830060_10153054937268857_733947749_n (1)

 

Starten. På tävlingsdagen blev vi bussade till Curraghmore i närheten av Waterford, ett gammalt slott där starten skulle gå. Det kändes väldigt bra och lite nervöst. 80% äntligen och 20% varför liksom. Vi började med att springa två mil, jättefin löpning i parkmiljöer och delvis på gammal nedlagd järnväg. Vi tog det relativt lugnt, och höll ungefär femminuterstempo hela vägen. Henrik har astma som han alltid får kämpa med första timmarna och jag är en slow starter så vi har inget att tjäna på att gå alltför fort. Paddling 9 km efter det och så ett stopp i det lilla samhället Waterford för en kort och rolig stadsorientering innan vi fortsatte på en 32-kilometerspaddling vid atlantkusten som inte blev alls vad vi förväntat oss. Tidvattnet kom in samtidigt som vi paddlade ut och motvinden tilltog ganska rejält vilket gjorde att paddlingen gick otroligt långsamt. Vi slet och paddlade och frös, och försökte äta så mycket det gick. Det är inte läge att få brist på energi så tidigt i tävlingen men samtidigt svårt att äta när man paddlar. Jag fick kramp ganska tidigt på paddlingen. Först i magen, sen baksidan låren och till sist även framsidan låren. Jag satt och halvskrek till och från och försökte stretcha ut medan jag paddlade, men det var svårt. Det släppte på ett ställe och kom tillbaka på ett annat, till slut blev det mest en fråga om att bita ihop. Vågorna blev högre och högre och det skulle komma att ta sju timmar innan i äntligen fick växla.

11853972_10153054937243857_2115529606_n 11855331_10153054942078857_1840270857_n 11855344_10153054937158857_1555442467_n

 

Vi frös så vi skakade i växlingen och hade vissa problem att komma i våtdräkterna för nästa sträcka som var coasteering. Magnus och Henrik fick bokstavligen skaka ner mig i våtdräkten och jag kände mig som en tjock rymdfarare när vi sprang iväg med våtdräkt, flytväst, hjälm och skor. Det var trots det väldigt skönt att få springa någon kilometer och bli varm. Vi simmade och hoppade på sten längs kusten och gjorde ett par klipphopp. Jag hade sjukt svårt att ta mig fram eftersom våtdräkten i kombination med flytvästen gav mig alldeles för mycket flytkraft. Jag liksom låg ovanpå vattnet och flöt, och fick kramp vid varje benspark. Till slut kom Peter på att han kunde hålla en hand på min fot och trycka mig fram medan jag tog armtag och han bentag och då gick det bättre.

11830752_10153054937343857_1109730050_n

11846382_10153054937358857_1587682975_n

Schwopp, schwopp i växlingen och vi gick ut på nattcykling med varm mat i magen och torra kläder. Det var skönt att få trampa och stämningen var hög. Cyklingen gick som tåget, vi malde på sakta men säkert hela natten och kom in till växling vid halv fem. Cyklingen var inte överjävligt svår men lite grisig bitvis med en hel del släpa cykel som ju alltid är tufft. Mitt i cyklingen genomförde vi ett repmoment, en firning på cirka 30 meter där man hängde fritt, första gången för mig. Jag har firat mig två gånger tidigare, 85 meter mot en husvägg och 90 meter mot en klippvägg, men aldrig utan stöd.

Ingen sömn förrän natt två hade vi kommit överens om så vi åt och gav oss ut på nästa sträcka som var en lång och tuff trekking över bergen. Jag var trött och hade svårt i terrängen men slet på hela dagen. Vi fick se fantastiska vyer och hade dessutom ganska många lag inom synhåll till och från, vilket kändes väldigt peppande. Jag ramlade några gånger och slog mig rejält en gång, ena benet fastnade och jag fick en klämskada som gjorde att benet svällde till ungefär dubbel storlek från knäet och ner. Tur man har värktabletter med sig.

Efter tretton timmar i stenig terräng med otroligt många och branta höjdmeter kom vi tillbaka till växlingen rejält trötta. Vi övertalade pubägaren i den lilla byn där växlingen låg att servera oss pommes frites med majonnäs trots att han inte serverade mat just då(?) och tog en öl till det innan vi la oss i sovsäckarna för två timmars sömn. Tävlingsledningen hade ordnat sovmöjlighet på golvet i en inomhusfotbollshall och jag snarkade på en sekund. När Magnus väckte mig och sa ”två timmar har gått, nu sticker vi” kändes det helt overkligt, som en dröm eller mardröm eller kanske en hallucination. Att cykla en natt är inte vad man vill just då. Vi gav oss ut i skymning på en lång cykelsträcka som var betydligt mycket mer terräng, stig, sten, släpa cykel och slit än den första. Vi kämpade den natten, Magnus orienterade kanonbra men det var jobbigt och svårt. Vi var sömniga och hade kollektivt koma under några timmar med avkörningar och sömnmonster. Till slut la vi oss på asfalten i en vägkorsning och sov fem minuter med lamporna på. Vi låg sked för att hålla värmen men dom andra frös ändå. Kanske inget värde i den sömnen men vi hade inget val, kändes det som. Peter såg till att ligga bakom mig, jag alstrar klart mest värme har han konstaterat. Sista biten på cyklingen var hemsk. Jag kämpade mot sömnen och det kändes som att det gick otroligt sakta, så det var oerhört skönt att komma in till växling. Vi åt varm mat igen och stack ut på trekking.

11844002_10153054937403857_383211588_n 11853963_10153054937548857_1775098021_n 11857537_10153054937393857_165653448_n

Tävlingens andra långa trekking var lite ”lättare” än den första, terrängen var snällare och bergen inte lika höga. Trots det var det krävande 8 eller 10 timmar, jag minns inte. Tiden går så fort på tävling, tre timmar är ingenting och en dag bara svischar förbi. Hemma tar det emot att springa 45 minuter ibland men på tävling är det andra lagar. Märkligt. Vi gjorde en ny, reviderad strategi medan vi var ute på trekkingen. Genom att räkna baklänges med tiden kunde vi tillåta oss att ta lite fler extrapoäng än vi först tänkt och vi kom ner från bergen fulla av tillförsikt att vi skulle klara att ta alla poäng som fanns efter trekkingen.

Det var sista gången vi såg våra väskor så vi stoppade på oss all mat vi hade kvar och cyklade iväg. Tre timmar transportcykling upp till Ballyhoura Mountainbike trails där vi skulle köra valfri längd mtb-spår för att ta olika många poäng och där vi satsade på att ta full pott och 1000 poäng. 51 km körde vi totalt och för att ge en fingervisning om hur lederna såg ut länkar jag till en film:

Filmen är 7 minuter. Lägg till 6 timmar på det och addera även kolmörker, pannlampa och regn. Krydda med dryga 60 timmar multisport i kroppen och du kanske börjar förstå. Det var tufft. Jättetufft. Jag var trött och sliten och huvudet inte riktigt med i matchen. Cyklingen kändes overklig på något sätt och jag växlade mellan att tro att jag drömde, att gråta, att ha kräkkänslor och att tro att vi var på väg ner i Hades, dödsriket. Crazy. Ett par kilometer från slutet tappade jag balansen på en räcklös bro och ramlade ett par meter ner i en bäckravin. Hjälmen sprack och ena foten satt fast i pedalen och stukades i fallet. Jag grät ut min frustration och blev omåttligt arg när laget ville hjälpa mig upp. Då ville jag hem alternativt dö. Jag kom upp till sist och vi tog oss till växling men jag kunde knappt stödja på foten. Många värktabletter och en hård linda och vi gav oss ut på en kort orientering för att ta våra sista poäng. Det gick men bara nätt och jämt. Vi var låga på energi och fruktansvärt trötta. Magnus som orienterat så fantastiskt hela tävlingen var trött i huvudet och det satt ganska långt inne men vi knep de sista kontrollerna efter lite strul.

Sista sträckan var snitslad. 12 km som tog oss 2 timmar och 37 minuter(!). Då kan man räkna ut att tempot inte var något vidare. Jag hade ont, Peter hade totalt slut på energi och Magnus och Henrik yrade mest. Vi visste att vi skulle hinna i mål innan tiden var ute och det gjorde vi med 30 minuter tillgodo men det fanns inget som motiverade att skynda, utom kanske att bli klar nån gång. Till sist kom vi i alla fall till målet. Målet. Vi hade gått i mål på ett Adventure Race, så häftigt. Placering spelade ingen roll just då, vi var så himla nöjda. Vi hade gjort vårt lopp, genomfört vår plan och presterat vårt bästa. Då spelade allt annat ingen roll.

11830859_10153054937598857_140252086_n 11830929_10153054948033857_658164252_n 11854081_10153054937963857_610473700_n

Leaderbord sa att vi var femma. Magnus sa att vi nog kommer topp tio. Det kändes sjukt bra. En kalldusch och en ägg- och baconmacka senare satt Magnus och jag och trillade av stolarna för att vi somnade. Vi tog oss till bussen och däckade där. På nåt sätt kom jag ur bussen framme i Limerick och tog mig in till sängen. 6 timmar senare väckte Henrik mig och sa att det var mat. Vi åt och kramades och skrattade och njöt. Vi spekulerade inte jättemycket i placeringen utan avvaktade prisutdelningen. Känslan i laget var helt fantastisk och när Linda skjutsade ner oss till lokalen för prisutdelning kunde vi inte ha mått bättre. Ja, alltså jag kunde knappt gå men förutom den lilla detaljen…

Efter att alla poäng var sammanräknade och kontrollerade mot alla gps-rutter, straffpoäng avdragna, bonustider tillagda och alla frågetecken utredda presenterades resultatet och något chockade kunde vi konstatera att vi kom fyra. Fyra på EM. Slagna endast av Adidas TERREX, finnarna i Halti och ett irländskt lag och före samtliga andra. Alla som vi tyckt gått så fort och sett så bra ut, alla dom slog vi. Otroligt. Vi firade på indisk restaurang och somnade ovaggade. Fyra. Vilken grej.

11828550_952213948153909_5164507448093337094_n

Share


10 kommentarer på “Beast of Ballyhoura – EM i Multisport 2015, den nakna sanningen.”

Till kommentarsfältet »

  1. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Lisa & livet från den ljusa sidan skriver:

    Ja alltså vilken grej! Och när jag läser din rapport går jag från att tycka att du är den absolut coolaste jag känner till den som är absolut mest dum i huvudet. Haha! (obs, jag slutar dock tillbaka på coolaste)

    Stort grattis, du och ni är helt helt helt fantastiska!

    [Svara]

  2. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Bettan skriver:

    Helt galet alltså! Så sjukt grymma ni är som tog er igenom detta! Grattis till en otroligt fin placering. :-)

    [Svara]

  3. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Sara Molin skriver:

    Fantastiskt! Blir helt tårögd av att läsa! Helt grymma! Grattis!!

    [Svara]

  4. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Jennysen skriver:

    Alltså DU, NI är helt fantastiska.
    Du skriver så fantastiskt bra med inlevelse att jag känner med dej.
    Fy vilken pärs och jäklar vilken prestation! :D

    [Svara]

  5. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Sussi - Livet i söder! skriver:

    Åh så häftigt! Kan skriva under på att tiden går så fort på tävling. Nu är det ju inte alls samma sak som det du genomfört, men Jah körde kustjagaren i år och försökte förklara för min svåger sen att trots 6 timmar kändes det som typ 2. Han trodde mig inte! ;-)

    [Svara]

  6. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Caruppa skriver:

    Helt fantastiskt, såå roligt att läsa.

    [Svara]

  7. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Jennie skriver:

    Vilken prestation, vilken bedrift, vilken racerapport. Jag är själv multisportare fast på lägre nivå och det är inte utan en tår i ögat jag känner känslan i er racerapport, vilket lag och vilken teamkänsla. Ni är sanna förebilder och ger inspiration. Grattis till 4:e placeringen. Vänliga hälsningar Jennie Malmgren Ryberg

    [Svara]

  8. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Anicka skriver:

    Vilka grymma kämpar ni är! Fantastisk läsning :-)

    [Svara]

  9. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Cindy skriver:

    Wow, grymt bra jobbat!!! Får rysningar och är sjukt imponerad av det pannben och slit som måste krävas för den här typen av sport. Åhh grattis till placeringen. Hoppas att du är någorlunda pigg och frisk efter omständigheterna.

    [Svara]

  10. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Hanna skriver:

    Häftig läsning! Wow och grattis!

    [Svara]



Lämna kommentar