Arkiv för kategori: 'Kroppen'



Objektifiering, selfies och annat

20150108 kl 11:57 Kroppen, Skallen

Det här med att skriva blogginlägg är en väldigt speciell process. Jag får ofta frågan hur jag kommer på allt jag skriver(eftersom det tenderar att bli ganska mycket text) och för mig är den frågan alltid lika konstig och irrelevant. Jag skriver bara en bråkdel av allt jag tänker att jag skulle kunna skriva så ”att komma på saker” är ett icke-problem. Jag får också frågan om det inte tar mycket tid och kraft att sitta och skriva. Svaret på det är att jag inte riktigt jobbar så. Mina inlägg värker liksom fram av sig själv, skapas inne i huvudet. När det är dags att skriva ner tankarna tar det oftast fem minuter.

Nu har jag grubblat några dagar. Mindre viktiga saker som bolljävlar och selifes har fått stå tillbaka eftersom viktigare tankar tog plats. Anledningen är ett inlägg på bloggen Vardagsrasismen –  ”Omfamna objektifieringen” som slog huvudet på spiken och sammanfattar många tankar jag haft kring framförallt mitt Instagramflöde sista tiden. Jag slogs inte bara av det skickliga sättet att beskriva problematiken utan också av hur självklara saker kan kännas när någon annan har satt ord på dem.

Vardagsrasismen skriver:

”När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i sammanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i.”

Jag reflekterar över hur jag bidrar till det här. Är jag en normsnygg normfeminist? Vad är det jag ser och gillar i mitt flöde och varför? Vad signalerar jag med egna bilder och vilken sorts bekräftelse är jag ute efter? Hur påverkar all den här objektifieringen mitt sätt att se på mig själv? Hur påverkar mina selfies andra?

Precis det här med normsnygghet och objektifiering kände jag kring den där magkampanjen Emma Igelström drog igång i höstas, men jag kunde inte sätta ord på det. Kvinnor uppmanades att ta kort på sin mage och lägga ut under gemensam hashtag. Vi blev dels beordrade att objektifiera oss själva och dessutom var det naturligtvis bara de ”snygga” magarna som hamnade under hashtaggen ändå. Som Emmas egen till exempel. De magar som inte har gått till ett badhus, en strand eller ett omklädningsrum på hundra år hamnade knappast under en gemensam öppen hashtag på Instagram. Hur hjälper det en person med en på riktigt tjock, ärrad eller degig mage att se en massa magar med minimala valkar och läsa att det här är kvinnor som ”står upp för sig själva”? Snyggt blev fult istället för tvärtom. Och varför måste vi hålla på och bedöma varandra hela tiden?

Vardagsrasismen skriver:

”För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.”

Nu läser ju inte hela Sverige min blogg eller följer min Instagram(tur är väl det), men jag känner ändå ett stort behov av att tänka till kring vad jag förmedlar till de som faktiskt läser, genom vilka bilder jag lägger ut och varför. Jag vill ju att människor ska må lite bättre med mig i flödet, inte lite sämre.

Igår läste jag i en facebookgrupp om ”happy faces” – ni vet de här människorna som frontar med ett glatt ansikte men man ser något annat. Det är en helt annan kategori än de som har en positiv inställning till livet oavsett vad som händer och låter bilderna spegla det. Det slog mig att jag har så många ”happy faces” i mitt flöde. Vissa med några enstaka följare och andra med många tusen. Jag får lust att avfölja och ibland gör jag det, men ofta behåller jag och fortsätter undra. Förstår dom inte att jag ser att dom mår dåligt? Tanken slår mig också om jag upplevs som ett ”happy face”. Vad tycker ni? Finns det något värde i att sluta med selfies, eller att börja lägga ut ”fula” bilder på sig själv. Är jag ens tillräckligt ful och vem ska bedöma det? Min kropp ser ut som den gör, finns det något värde i att visa upp den? Är det det jag gör, visar upp mig? Eller visar jag att jag är vän med min kropp?

Fortsättning följer.

10603896_870791562939240_7072226930087924359_o

 

Share
 

Träningsinspiration

20150101 kl 10:30 Kost, Kroppen, Löpning, Okategoriserade, Pepp, Skallen

Igår fick jag ett mail. Ett av de där speciella som dimper ner ibland och som gör att jag vet varför jag skriver bloggen. Helt fantastiskt – läs och inspireras. Jag har såklart frågat ”den lilla tanten” som har skrivit brevet om jag får publicera hennes brev. För det är det hon kallar sig nämligen – en liten tant som heter Inggun.

Hej Ida!

Det är nu ett år sen jag skrev till dig om mina målsättningar detta år,och jag tänkte bara skicka en liten rapport om hur det gått. Mitt mål var ju att kunna springa en mil i slutet av året – det målet passerade jag redan i våras! Jag började året med långa promenader som övergick mer och mer till löpning. För att utveckla löpningen började jag efter tag, då jag klarade längre sträckor, att köra tre löppass per vecka: Ett intervall, ett med mer backar och terräng, samt ett med längre distans. Jag varvade löpträningen med simning och dans. Ganska tidigt insåg jag att om min kropp och framförallt rygg skulle hålla, så måste jag få mer styrka i bålen. Därför började jag att styrketräna på gym 1-2 gånger per vecka. Jag började också att cykla MTB i våras – det tycker jag är jättekul, även om jag inte gett mig ut på några större äventyr! För att undvika skador har jag varierat träningen. Jag har aldrig brytt mig om vilket väder det varit, jag har sprungit i såväl sol, regn och snö. Tidsmässigt och ambitionsmässigt är jag långt ifrån eliten, men jag tränar något i princip varje dag, och jag mår väldigt bra! Resultatet av allt tränande är att mina ömmande kontoristaxlar har försvunnit, jag har inte haft en förkylning på hela året och min svullna mage har krympt betydligt! Jag bantar inte – det var för tråkigt- men har tappat 10 kg ändå. Nu är det roligt att köpa träningskläder och andra ”människokläder”! Alla kan träna – det är då ett som är sant! Du säger att man ska ha en stor framruta och en liten backspegel, och jag förstår precis vad du menar. Men jag tycker ändå att man inte ska glömma bort att titta bakåt, när man haft en dag med mindre bra resultat, eller att man bara känner sig lite nere. Man kan titta på den där soffpotatisen i backspegeln och tänka att man kommit långt! Tack Ida för din inspirerande blogg och din klapp på axeln. Hade jag inte stött på din blogg förra året, så hade nog inte detta hänt! Jag önskar dig ett framgångsrikt gott nytt träningsår! PS. Nya målsättningar för nästa år är att sluta småäta, gå ner några kilo till och kapa lite tid på milen. Kanske, kanske ställer tanten upp i nån tävling också! DS.

Kram, Inggun

Share
 

Livet och en yoga-fråga

20141212 kl 13:38 Kroppen, Okategoriserade, Skallen, Yoga

Livet är bra just nu. Sådär bra så att en strulig dag liksom inte gör så mycket, man bara lägger den till handlingarna och fortsätter. Jag hade en typisk Ida-dag igår efter jobbet, det vill säga jag for fram och tillbaka, bar tunga grejor, gjorde affärer, och hade allmänt många saker på gång samtidigt. Barn som var hungriga, en telefon som ringde och så lite Murphys law mitt i allt. Sälja en takbox och inte hitta nyckeln till exempel, inte en av mina ljusare stunder.

Jag mår väldigt bra, och har haft en så bra vecka. Förra helgen kom min kompis Linda med sin soon to be treåring och gjorde en heldagsvisit. Vi myste med alla våra barn, bakade, pratade och stökade. Kanske det bästa vi gjort tillsammans på länge. Det är lätt att glömma att den där pratstunden i köket är det som verkligen betyder något. Det toppades med ett riktigt bra långpass på söndagen och sen har arbetsveckan varit störtbra. Jag börjar bli lite varm i kläderna(ljummen i alla fall) och känner väldigt mycket engagemang och glädje inför det jag ska göra på jobbet framöver. För mig är det en jätteviktig pusselbit för att må bra.

Tre löppass har jag fått till under veckan, och två styrka. I eftermiddag blir det yoga och under helgen är målet att skrapa ihop 36 kilometer. 14+22 blev 36 sist jag kollade så det är planen. Jag fick en fråga här på bloggen om det här med att yoga och jag tänkte förklara hur jag tänker.

David skrev: ”Du skrev ”yoga, det är som balsam för löparkroppar det”. Chipsen antar jag att det var på skämt, men det skulle vara intressant att få läsa mer om hur Yogan hjälper dig i hård träning och tävlande. ”

För mig är yoga ett perfekt komplement till min vanliga träning. Jag cyklar och springer mycket vilket gör att jag belastar kroppen ganska ensidigt. Benen får jobba monotont i samma rörelsemönster, timme ut och timme in. Det gör att jag känner mig stel eller orörlig, ofta båda delarna, på ganska förutsägbara ställen på kroppen. Vaderna är ofta spända och baksidan på låren är en akilleshäl där jag både kan få kramp och bli väldigt stel. Den ena skinkan ger sig till känna ibland och eftersom det alltid är på samma sida beror det på en obalans i min kropp som jag gärna vill göra bättre. I tillägg till det har jag ett kontorsjobb, vilket gör att jag sitter ner på dagarna och jobbar med händerna framför kroppen. Jag styrketränar mycket för att bli starkare i rygg och axlar men det monotona knappandet på tangentbordet hjälper inte precis till med rörligheten mellan skulderbladen.

Yoga ger mig ett tillfälle att fokusera på stretch, rörlighet, styrka och balans som ingen annan träningsform gör. Jag får sträcka ut baksidan på kroppen och jag får tid att känna efter och uppmärksamma olikheter i kroppens sidor, styrkor och svagheter, vad som hindrar mig och vad som tar mig framåt. När jag yogar regelbundet märker jag stor skillnad, jag är mjukare och har en bättre rörlighet och jag återhämtar mig fortare efter ensidiga träningspass.

Dessutom är yoga bra som avslappning för mig. Jag är inte en person som slappnar av särskilt mycket i vardagen, utan kör mer on-off. Lägger jag mig ned så somnar jag. När klockan ringer sätter jag fötterna på golvet och går upp. Hängmattor, solstolar, TV-soffor och rosévin i solnedgång ingår inte i mitt liv. Yoga är ett bra tillfälle att slappna av aktivt, det är en stund på dagen då jag inte fokuserar på något annat än mig själv, jag släpper alla tankar och är för stunden. Så lugn som jag känner mig efter ett yogapass är jag aldrig annars.

Just det – Happy Friday!

0A9C096F-F6FB-4CAA-A534-DD7AFD075C30iphone_photo

Share
 

2014 – vilket år!

Ett sånt fantastiskt, omvälvande, spännande och innehållsrikt år det var, 2014. Ni som läser bloggen vet ju att det här är vad jag ser i min backspegel:

everybody-1024x684

Året började snöfattigt och med ett inställt Wermland Winter Challenge i januari. Faktiskt körde vi långpass på MTB i en snöfri skog förra nyårsafton, men utöver det var en helg i Ramundberget det närmsta jag kom snö på ganska länge. Lovisa och jag åkte på spahelg i januari för att fixa några embryon till hennes nya bok och i februari arrangerade jag, Lovisa och Caroline en ”inspohelg” i Karlstad, då hela 60 tjejer från hela landet kom till KMTI i Karlstad en helg för att träna med oss, lyssna på föreläsningar, umgås och hänga. Vintern bättrade sig och sportlovet blev ändå hyfsat snöigt för mig och barnen med en vecka i Säfsen. Samtidigt pågick förberedelserna för det som skulle bli årets höjdpunkt multisportmässigt, Expedition Africa i maj. Vi körde långpass, fixade med prylar och flyg och planerade resan så gott vi kunde. Bäst förberedd vinner är det ju :-)

image

I april mötte syrran och jag våren i Amsterdam och jag tog en träningsfri vecka. Påsken tillbringade jag i Ängelholm hos Caroline med paddling, löpning och cykel. Jag gick ner i arbetstid på mitt människojobb och la väldigt mycket tid på att jobba med företaget. Jag startade aktiebolag, gjorde föreläsningar och det blev en hel del stockholmsresor, bland annat i samband med att jag och Lovisa gjorde Röhnisch Running School igen. Maj var galen. Jag arrangerade träningsresa tillsammans med KMTI träningsresor och tillbringade en vecka i Kroatien med 30 träningsintresserade och glada människor. Direkt efter det, med en mellanlandning i Venedig bar det av till Dubai där jag mötte multisportlaget och sedan till Durban i Sydafrika. Expedition Africa blev på många sätt mitt livs äventyr och erfarenheterna från det har jag med mig varje dag. Inte bara för att det var en fantastisk, slitsam och dramatisk tävling utan även för alla intryck utanför banan, att få uppleva Sydafrika, träffa folk från hela multisportvärlden och ”semestra” med laget och vår nya spelare, fotograf Martin Westerstrand.

mw-fotograf-9679

Väl hemma från Afrika var kroppen slut. Magen var totalt paj, benen slut och skallen rörig. Till råga på allt hade jag ett par infektioner i kroppen, ett brutet finger och lösa fotsulor som senare torkade och föll av. Det var ingen pigg tjej som flög till New York en vecka senare, men det ordnade upp sig ganska fort och skulle även det komma att bli en av mitt livs resor. Springtime arrangerade resan till tjejmilen i New York, Lovisa och jag var där som coacher och fick 8 fantastiska dygn med löpning, shopping, manhattanupplevelser och den allra bästa mat man kan tänka sig från jordens alla hörn. En resa jag aldrig glömmer. Kalla det bra eller dålig timing men under New York-resan lanserades Lofsangruppen, vår onlinecoachningstjänst, som har blivit en riktig succé. Vi satt uppe på nätterna i våra hotellsängar och försökte få allt att funka där hemma. Nu är vi tio coacher som jobbar strukturerat med hundratals klienter som har mål inom hälsa, viktnedgång, rehab, konditionsidrott och mycket annat.

10499399_569681429824809_7853858243816719835_o

Åre Extreme Challenge i juni blev verkligen just en Challenge. Jag tävlade i duoklass dam med Lovisa och trots en veckas intensiv paddelträning på plats och ett gott självförtroende blev den inledande paddlingen ett riktigt praktfiasko. Jag ramlade i den iskalla Åresjön tolv gånger, blev nedkyld till 33 graders kroppstemperatur, repade mig något och tog det tveksamma beslutet att fortsätta tävlingen med löpning upp till Åreskutans topp och sedan en tuff cykling från Huså till Åre. Efter det tog det lång tid för kroppen att hämta sig.

mms_img-615696380

Sportkullan AR i Dalarna i juli där jag tävlade med Linn och Maria blev en riktig succé och en tävling att minnas. 14 timmar tuff terräng och en seger i den första sportkullan någonsin. AIM Challenge några veckor senare var också en riktigt bra tävling, nu i backspegeln. Då var vi missnöjda med vår insats, Linn och jag, och förvånade över att det räckte till en andraplats bland alla hundratals startande. Mellan tävlingarna hann barnen och jag med en bilsemester i Europa, med Berlin som höjdpunkt. Jag jobbade mycket med firman, reste en hel del och avslutade sommaren med en andraplats i Vasastafetten med tjejlaget och multisporttävlingen Stockholm Extreme Challenge i augusti. Cinnober Adventure Team bestod den gången av Henrik, Marcus, Kalle och jag och tävlingen blev vår mest felfria under året med en sjundeplats som vi var mycket nöjda med. Sjua på SM i fyrmannalag i bra konkurrens slår på ett sätt högre än 2013 års bronsmedaljer i mix på lång distans och dam på kort.

lagbild sthlm extreme

Vi hade inte kört en enda sprinttävling under året så det blev en avslutande kort tävling i oktober, Raiden i Uppsala. Magnus och jag kom trea efter sekundstrid och spurtuppgörelse och framförallt var det en fin avslutning på säsongen då vi faktiskt även lyckades få med oss Cinnobers VD Veronica ut på multisportbanan. Hösten innebar mycket jobb, en period för mycket med en rejäl dipp för mig på alla plan och faktiskt till och med en bloggpaus. Kanske var det inte så konstigt nu när jag ser tillbaka. Jag ryckte i alla fall upp mig och bytte människojobb, rehabade en ond hälsena, bytte bil, fixade en hel del i huset och känner mig tillbaka på banan lagom till jul. Jag hann spela in en podcast mitt i allt, lyssna gärna på den här.

Nästa år blir annorlunda. Lugnare, mindre resande, mer fokus på färre saker och så ska jag känna efter lite mer. Jag är så enormt tacksam för 2014 men 2015 får gärna ha ett lite lägre tempo. Det finns en massa planer såklart, jag har inte tänkt sitta och rulla tummarna, men jag tänkte att det får bli ett eget inlägg om några dagar. Det och trendspaningen inför 2015 måste ju fixas. Tack 2014, jag har njutit av dig och bär med mig många minnen från bra stunder, som de här:

10297621_10152132540073857_9093875439917006833_n

IMG_3360[1]

10501830_10152604203303433_3137972114490401881_n

mw-fotograf-2679

IMG_1346

Karlstad Swimrun

1899913_1453543951541443_1773592637_n

_lovisa

IMG_5819

Share
 

Hjärnspöken

20141116 kl 10:41 Kroppen, Okategoriserade, Skallen

Av 300 personer som gick på samma yogaevent med @yoga_girl som jag kan jag lova att det var i stort sett 300 som tänkte ”jag kommer att vara sämst här”.

I princip varje gång det kommer en ny person på mina gruppträningar säger hen ”jag är inte lika snabb som alla andra, bara så du vet”

Alla som springer oroar sig över vad folk tänker, tycker och säger och tror att det ser ut att gå långsamt.

100% av alla som går på gymmet är jättemedvetna om sig själva och sina brister, oroliga för att göra fel och vad andra ska tycka och obekväma med att prova nya övningar.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Alla känner så här. Inte bara du. Här är en steg-för-steg till hur du kommer in i rätt tänk och slipper hjärnspöken:

1. Förstå och acceptera att det du själv tänker om dig själv, det tänker alla andra om sig själva.

2. Förstå och acceptera att alla andra har fullt upp med sina egna hjärnspöken. Ingen tycker eller tänker något särskilt om dig.

3. Inse att andra beundrar dig och ser upp till dig för det du gör och den du är, läs gärna ”Du är beundrad”

Jag har såklart också sådana hjärnspöken, som alla andra, men jag låter dom inte ta över. I så fall skulle jag aldrig våga göra saker som det här:

Share
 

Om att ha fettgenen

20141106 kl 20:57 Kost, Kroppen, Okategoriserade

Som träningsbloggare blir jag erbjuden att testa produkter och tjänster ganska frekvent. Om jag skulle tacka ja till alla ”samarbeten” vore livet fyllt av testjobb och kontot tomt på pengar. Riktigt stora träningsbloggare kan tjäna pengar på det här viset, men det handlar då om att tacka nej till 99% och ta bra betalt för 1%. Att marknadsföra produkter i utbyte mot själva produkten blir inte ekonomiskt försvarbart helt enkelt. För en mellanbloggare som jag själv är det nästan omöjligt att ta betalt i en omfattning som täcker arbetskostnaden och värdet på marknadsföringen, varför den här typen av tester för min del blir mer att tacka nej till 99% och göra den sista procenten för att det är roligt och relevant för läsarna. Bloggare som testar allt från juice till batterier gör det sannolikt som en hobby, och har mest troligen inget annat att göra med den tiden som kan ge en intäkt, eller så är de inte intresserade av att tjäna pengar på det utan gillar bara själva konceptet.

Jag föredrar att ha några få samarbeten som är mer seriösa och långsiktiga, där jag jobbar med några företag mer intimt. Jag har då valt samarbeten som är relevanta för er läsare och produkter eller tjänster som jag kan stå för. Det är också viktigt med öppenhet och ärlighet tycker jag, att jag kan skriva vad jag tycker och att båda varumärkena trivs och gynnas av samarbetet. Jag samarbetar till exempel med Merrell, Röhnisch och Scott, vilket syns här på bloggen.

Hur som helst – för länge sedan blev jag erbjuden att göra två tester från ”Yes/no-test” – ett för att se om jag har den s.k. ”fettgenen”, d.v.s. anlag för övervikt, och ett för klassificering av muskelegenskapen, d.v.s. om jag har uthålliga eller explosiva muskler. Jag lät testerna ligga ett tag men har nu fått en analys gjord.

”Fettgentestet”(Det är jag som kallar det fettgentest) är ett DNA-test som visar vilka genvarianter man är bärare av och visar om man tillhör den grupp av individer som har en genetiskt ökad risk för övervikt och fetma. Man får också information om hur BMI kan förändras vid ett högt intag av omättade fetter eller vid en kost bestående till stor del av fett och genetisk risk för förhöjda blodvärden.

Mina resultat visar att jag har ”fettgenen”, alltså ökad risk för övervikt och fetma MEN har inte stor risk att få högre BMI av omättade och fleromättade fetter utan ska undvika mättade fetter.

”Muskeltestet” är ett test som visar just mina genetiska förutsättningar för muskeluppbyggnad. Två människor som tränar och äter exakt lika kan utvecklas/prestera helt olika beroende på sin gentyp. Testet visar hur jag teoretiskt sett kan optimera min träning med avseende på träningsform, intensitet och tid för återhämtning.

Mina resultat visar att jag har anlag för explosivitet i mina muskler och därmed har lätt att bygga muskler och att musklerna har förmåga till snabb och explosiv kraftutveckling.

84D6735C-F4E4-492C-A490-9D04C6A36B00iphone_photo

Om jag går igång på allt det här? Kanske. Både och. Jag tillhör väl inte direkt typen som tycker att man ska testa sig i tid och otid utan prioriterar en bra känsla i träningen och vardagen framför att se bra ut på bild eller ha en massa provresultat att analysera. Jag inser också att de allra flesta tester inte har något egentligt syfte. Det blir mest ett ”jaha och vad ska jag göra med den informationen?” Däremot är jag ganska nyfiken av mig och tycker det är intressant att läsa om den här typen av teorier.

Reflektionerna jag gör kring kosten är att jag mår bra av typ medelhavskost, vilket jag egentligen redan visste. Mycket mättat fett i kosten har jag aldrig mått bra av, t.ex. kan jag inte äta pizza med ost och andra överdrivet feta saker. Att jag har lätt att lägga på mig har jag också alltid vetat. Det frestar mig lite att börja äta ännu mer bra fetter, testerna indikerar ju att jag ”har råd” med det, och att i ännu större utsträckning byta ut animaliska och mättade fetter, vilket jag redan gör.

Reflektioner kring muskeltyp – ja, vad ska man säga. Jag har valt en extrem uthållighetsidrott och det kommer jag inte att sluta med. Min kroppstyp kanske egentligen inte är optimal för det men för mig gör det ingen skillnad. Kom igen när det finns ett test att göra som talar om ifall man har det som krävs inne i skallen :-)

multisport

Share