Arkiv för kategori: 'Multisport'



2014 – vilket år!

Ett sånt fantastiskt, omvälvande, spännande och innehållsrikt år det var, 2014. Ni som läser bloggen vet ju att det här är vad jag ser i min backspegel:

everybody-1024x684

Året började snöfattigt och med ett inställt Wermland Winter Challenge i januari. Faktiskt körde vi långpass på MTB i en snöfri skog förra nyårsafton, men utöver det var en helg i Ramundberget det närmsta jag kom snö på ganska länge. Lovisa och jag åkte på spahelg i januari för att fixa några embryon till hennes nya bok och i februari arrangerade jag, Lovisa och Caroline en ”inspohelg” i Karlstad, då hela 60 tjejer från hela landet kom till KMTI i Karlstad en helg för att träna med oss, lyssna på föreläsningar, umgås och hänga. Vintern bättrade sig och sportlovet blev ändå hyfsat snöigt för mig och barnen med en vecka i Säfsen. Samtidigt pågick förberedelserna för det som skulle bli årets höjdpunkt multisportmässigt, Expedition Africa i maj. Vi körde långpass, fixade med prylar och flyg och planerade resan så gott vi kunde. Bäst förberedd vinner är det ju :-)

image

I april mötte syrran och jag våren i Amsterdam och jag tog en träningsfri vecka. Påsken tillbringade jag i Ängelholm hos Caroline med paddling, löpning och cykel. Jag gick ner i arbetstid på mitt människojobb och la väldigt mycket tid på att jobba med företaget. Jag startade aktiebolag, gjorde föreläsningar och det blev en hel del stockholmsresor, bland annat i samband med att jag och Lovisa gjorde Röhnisch Running School igen. Maj var galen. Jag arrangerade träningsresa tillsammans med KMTI träningsresor och tillbringade en vecka i Kroatien med 30 träningsintresserade och glada människor. Direkt efter det, med en mellanlandning i Venedig bar det av till Dubai där jag mötte multisportlaget och sedan till Durban i Sydafrika. Expedition Africa blev på många sätt mitt livs äventyr och erfarenheterna från det har jag med mig varje dag. Inte bara för att det var en fantastisk, slitsam och dramatisk tävling utan även för alla intryck utanför banan, att få uppleva Sydafrika, träffa folk från hela multisportvärlden och ”semestra” med laget och vår nya spelare, fotograf Martin Westerstrand.

mw-fotograf-9679

Väl hemma från Afrika var kroppen slut. Magen var totalt paj, benen slut och skallen rörig. Till råga på allt hade jag ett par infektioner i kroppen, ett brutet finger och lösa fotsulor som senare torkade och föll av. Det var ingen pigg tjej som flög till New York en vecka senare, men det ordnade upp sig ganska fort och skulle även det komma att bli en av mitt livs resor. Springtime arrangerade resan till tjejmilen i New York, Lovisa och jag var där som coacher och fick 8 fantastiska dygn med löpning, shopping, manhattanupplevelser och den allra bästa mat man kan tänka sig från jordens alla hörn. En resa jag aldrig glömmer. Kalla det bra eller dålig timing men under New York-resan lanserades Lofsangruppen, vår onlinecoachningstjänst, som har blivit en riktig succé. Vi satt uppe på nätterna i våra hotellsängar och försökte få allt att funka där hemma. Nu är vi tio coacher som jobbar strukturerat med hundratals klienter som har mål inom hälsa, viktnedgång, rehab, konditionsidrott och mycket annat.

10499399_569681429824809_7853858243816719835_o

Åre Extreme Challenge i juni blev verkligen just en Challenge. Jag tävlade i duoklass dam med Lovisa och trots en veckas intensiv paddelträning på plats och ett gott självförtroende blev den inledande paddlingen ett riktigt praktfiasko. Jag ramlade i den iskalla Åresjön tolv gånger, blev nedkyld till 33 graders kroppstemperatur, repade mig något och tog det tveksamma beslutet att fortsätta tävlingen med löpning upp till Åreskutans topp och sedan en tuff cykling från Huså till Åre. Efter det tog det lång tid för kroppen att hämta sig.

mms_img-615696380

Sportkullan AR i Dalarna i juli där jag tävlade med Linn och Maria blev en riktig succé och en tävling att minnas. 14 timmar tuff terräng och en seger i den första sportkullan någonsin. AIM Challenge några veckor senare var också en riktigt bra tävling, nu i backspegeln. Då var vi missnöjda med vår insats, Linn och jag, och förvånade över att det räckte till en andraplats bland alla hundratals startande. Mellan tävlingarna hann barnen och jag med en bilsemester i Europa, med Berlin som höjdpunkt. Jag jobbade mycket med firman, reste en hel del och avslutade sommaren med en andraplats i Vasastafetten med tjejlaget och multisporttävlingen Stockholm Extreme Challenge i augusti. Cinnober Adventure Team bestod den gången av Henrik, Marcus, Kalle och jag och tävlingen blev vår mest felfria under året med en sjundeplats som vi var mycket nöjda med. Sjua på SM i fyrmannalag i bra konkurrens slår på ett sätt högre än 2013 års bronsmedaljer i mix på lång distans och dam på kort.

lagbild sthlm extreme

Vi hade inte kört en enda sprinttävling under året så det blev en avslutande kort tävling i oktober, Raiden i Uppsala. Magnus och jag kom trea efter sekundstrid och spurtuppgörelse och framförallt var det en fin avslutning på säsongen då vi faktiskt även lyckades få med oss Cinnobers VD Veronica ut på multisportbanan. Hösten innebar mycket jobb, en period för mycket med en rejäl dipp för mig på alla plan och faktiskt till och med en bloggpaus. Kanske var det inte så konstigt nu när jag ser tillbaka. Jag ryckte i alla fall upp mig och bytte människojobb, rehabade en ond hälsena, bytte bil, fixade en hel del i huset och känner mig tillbaka på banan lagom till jul. Jag hann spela in en podcast mitt i allt, lyssna gärna på den här.

Nästa år blir annorlunda. Lugnare, mindre resande, mer fokus på färre saker och så ska jag känna efter lite mer. Jag är så enormt tacksam för 2014 men 2015 får gärna ha ett lite lägre tempo. Det finns en massa planer såklart, jag har inte tänkt sitta och rulla tummarna, men jag tänkte att det får bli ett eget inlägg om några dagar. Det och trendspaningen inför 2015 måste ju fixas. Tack 2014, jag har njutit av dig och bär med mig många minnen från bra stunder, som de här:

10297621_10152132540073857_9093875439917006833_n

IMG_3360[1]

10501830_10152604203303433_3137972114490401881_n

mw-fotograf-2679

IMG_1346

Karlstad Swimrun

1899913_1453543951541443_1773592637_n

_lovisa

IMG_5819

Share
 

Multisportfotograf Martin Westerstrand

20141030 kl 12:25 Multisport, Naturupplevelser, Resor, Tävling

mw-fotograf-EA-2314-910x613
Foto: mw-fotograf.se

Martin som följde med oss till Sydafrika i maj och agerade fotograf/chaufför/alltiallo under vårt multisportäventyr har uppdaterat sin blogg med ett jättelångt inlägg med fotografperspektiv där han berättar om resan och alla strapatser. Martin är pedant med kontrollbehov(i positiv bemärkelse) och vi drog med honom på en rörig och nyckfull resa där han inte visste från dag till dag eller en timme till timme vad som skulle hända, för att inte tala om vilken utrustning som skulle behövas. Det är väldigt intressant läsning. Martin gjorde allt för att stötta oss, och vara världens bästa multisportfotograf.

Martins afrikaberättelse hittar du här

Martin roade sig med att göra några timelapsefilmer, här en 25 sekunder lång som komprimerar oss när vi roddar med vår utrustning – tänk att vi höll på sådär i flera dagar!

Han har även satt ihop ett fyra minuter långt bildspel från tävlingen som du kan se HÄR

Att ha en egen fotograf med på resan var ett genidrag. I efterhand gör det hela upplevelsen mer levande på något vis, och under själva tävlingen var det uppskattat av många här hemma som följde oss att få uppdateringar och livstecken. Vi kommer definitivt inte att resa själv nästa gång heller och bäst vore att ha två personer som åkte med, en fotograf och en som kunde hjälpa till att rodda. Multisportroddare, en fin titel :-)

Share
 

Husky Podcast feat. Alla kan träna

Förra veckan blev jag intervjuad av Magnus Ormestad som producerar podcasten Husky. Idag finns podcasten klar att lyssna på, så himla kul, fruktansvärt, svettningsframkallande, nervöst och fantastiskt! En timme och sexton minuter pratar vi – om allt! Så här skriver Magnus på podcasten Huskys hemsida om avsnittet med mig:

”Lång intervju med den roliga och inspirerande Ida Svensson som även är känd från sitt alter Ego “Alla kan träna!”. Ida är även en del av Lofsangruppen så vi pratar en del om träningstrender och tankar kring det.

Vi körde ett långpass framför mikrofonerna där vi pratar om hennes uppväxt bland hästar och träd, om att ha för mycket idéer i huvudet och om att känna hur kroppen blir ett hinder för att kunna läsa saga för sina barn. Om världens bästa knut för skor, om att börja med att kämpa sig runt om en löpslinga på tre kilometer och sluta med Adventure Race i Afrika som en del av Cinnober Adventure Team.

Vi bjuder på grymma tips för träningsentreprenörer och revolutionerar även hela träningsbranschen med att introducera träning med matkassar.”

Du kan lyssna på podcasten i Podcastappen i din telefon, eller ännu hellre genom appen Acast, som ger ännu fler dimensioner till din podcastupplevelse. Ladda ner den gratis och testa!

foto-2014-10-28-15-01-30

 

Du som redan har lyssnat, här kommer lite länkar till inlägg jag refererar till i intervjun:

Framtidsspaning 2014

Taserudsknuten

Grisar ska inte ha roligt

Share
 

Att känna att jag lever

20141012 kl 12:53 Coachning, Multisport, Skallen

mw-fotograf-1288

Ibland formulerar andra människor precis det man känner. Idag vill jag förklara hur jag känner kring en av de viktigaste sakerna i mitt liv – träningen. Veckan som gick sattes mycket på sin spets för mig, gällande annat än träning. Jag var tvungen att ta avgörande beslut, prestera i skarpt läge och formulera mig med exakthet när jag svarade på frågor jag inte fått på länge. Det gjorde, som så ofta, att mina känslomässiga spjäll var öppna och jag tog in väldigt mycket som hjälpte mig att formulera mig. En olycka kommer aldrig ensam, säger dom. Det gäller även bra tankar.

Två personer hjälpte mig formulera det jag tänker på just nu – meningen med träningen.

De som följer mig vet att jag sedan många år inte ser på TV. Motiveringen till det ska jag inte gå in på nu, däremot ska jag berätta om ett undantag jag gjorde i veckan. Jag hade hört mycket bra om ”Svett och etikett”, en serie om träning på SVT med Kalle Zachari Wahlström som programledare, och kände att lite omvärldsbevakning var på sin plats. Det säger en hel del om mig att partiledardebatten och svett och etikett är mina två undantag på fem år :-)

I avsnitt nummer 6 av Svett och Etikett säger Kalle precis det jag känner om träning:

Jag tränar för att må bra. Lyssna nu, och det här är viktigt: Träning handlar inte om att vara bra. Det handlar inte om att göra si, eller så, annars är man dum. Det handlar inte om att äta på ett visst sätt och det handlar inte om att se ut på ett visst sätt. Träning handlar inte om vad du har på dig, eller vilken frisyr du har. Träna kan nämligen alla göra, men träningen ska vara DIN och ingen annans.

”Jag har något i mig som gör att jag vill utsätta mig själv för jobbiga saker, och det får jag inte i mitt vanliga liv när jag sitter framför datorn och twittrar. Så då går jag ner i en källare istället och lyfter en skivstång jättemånga gånger, för att känna att jag lever.”

Jag kan inte säga det bättre. Själv går jag inte ner i en källare och lyfter en skivstång utan springer över ett berg, släpar cykel genom ett träsk eller drar iväg på något annat jobbigt och härligt. Poängen är att jag känner precis som Kalle. Jag tränar för att må bra, och för att känna att jag lever.

Det här med att känna att man lever blir alldeles särskilt tydligt när man är utsatt för extrem press, och det är just den känslan jag har varit med om att uppleva några gånger i samband med träning och tävling. Adventure Racing är som att utsätta sig för fara utan att verkligen utsätta sig för fara, att göra extrema saker utan att typ gå ut i krig. Det är på riktigt precis när det händer. Jag har stått långt bort från civilisationen, i ett till synes hopplöst läge, och känt mig utsatt, jag har känt desperation och jag har känt naturens krafter ta tag i mig på ett sätt som gjort att jag tvekat på om jag kan klara det. Det mest fantastiska är att jag har gjort det med andra. Jag har stått och tittat en annan människa in i ögonen då vi båda har känt samma känsla, och jag har fått höra orden –  Jag känner att jag lever – från någon som menar det på riktigt. Jag har fått dela det med någon.

”Jaha, du menar som riktigt bra sex”, sa min kompis när jag berättade det här för henne. Ja det menar jag, eller som att föda barn. Båda är bra paralleller. Träning kan få mig att känna att jag lever. Jag antar att det är samma sak som Thomas Stenström vill säga:

Så – tack Thomas och Kalle för en bra vecka!

Share
 

Måndagsmys och en bildkavalkad

20141006 kl 21:09 Multisport, Tävling

Idag blev det mitt vanliga måndagsmys som träning, d.v.s. 11 km löpning i Jenny-tempo. Det där tempot som jag brukar beskriva som ”så ansträngande att du orkar prata, men inte berätta ditt livs historia”. Nu har vi redan klarat av våra livshistorier så det räcker gott och väl med lite uppdateringar från veckan som gått. Jag älskar våra måndagsrundor.

Jag har surfat runt och kollat lite bilder från helgens sprinttävling också, och delar med mig av en bildkavalkad. Jag bjuder på att jag ser totalt utmattad och lite döende ut som vanligt. P.S Det ser lite bättre ut efter målgång. Foto: Erik Molin

2N8A2954

2N8A2988

2N8A2990

2N8A3005

2N8A3086

2N8A3166

 

Share
 

Raid Uppsala 2014 – 3 timmar på rött

20141004 kl 23:59 Multisport, Tävling

IMG_5552

Idag körde vi sprinttävling i multisport i Uppsala. Det var dags för avslutning i svenska cupen på sprintdistans och vi i stod på startlinjen med tre tvåmannalag i Cinnober Adventure Team. Marcus och Kalle körde i herr och i mix var det jag och Magnus i ena laget och Henrik och Veronika, Cinnobers VD, i det andra. I somras kom vi nämligen på den utmärkta idén att introducera Veronika i multisporten i samband med Raiden och vår sista tävling för säsongen, vilket hon nappade på. Väldigt roligt med den typen av sponsorssamarbeten, mer sånt!

Vi åkte till Uppsala igår kväll redan så det var en lugn morgon med gott om tid att komma på plats i startområdet vid Ulltuna. Gott om tid är ett relativt begrepp och något som i multisport snabbt blir ”inte alls särskilt gott om tid utan ganska bråttom”, det är samma sak varje gång. Först går man och plockar bland sakerna och plötsligt rinner tiden bara iväg och det är 14 minuter kvar till start. 14? Herregud bara 14? Vi ställde snabbt i ordning det sista i växlingsrutan och kom på plats vid start. Trodde jag. Magnus ville värma upp lite mer och när vi hade joggat en kort sväng och var på väg tillbaka till starten sa han ”2 minuter kvar”. Vi gled igenom startfältet med de 40 mixlagen och ställde oss längst framme vid snöret, med sisådär 15 sekunder tillgodo och så gick startskottet.

Första sträckan, prologen, var 1,4 km snitslad löpning. Inte ett dygn, sex timmar eller åtminstone en dryg paddling eller så utan 1,4 km löpning. Alla som har sprungit så kort vet hur hemskt det känns. Fruktansvärt. Där, någonstans i den första backen, gick min puls upp ordentligt och efter det känns det som 3 timmar på rött. Fin boktitel, tänker jag. Det var i alla fall hemskt och jag växlade mellan att tänka ”varför gör jag det här?” och ”det ska bli skönt att paddla/cykla/orientera” ända in i växling.

Vi gjorde ett snabbt byte och sprang ner till kanoterna för att paddla 4,5 kilometer. Vi har inte paddlat kanot med kortpaddel en enda gång tillsammans, Magnus och jag, och framförallt har ingen av oss tränat på det en enda gång över huvud taget under 2014. Med tanke på det gick sträckan riktigt bra. Det fanns en tanke om en gemensam strategi för byte av sida och frekvens och så, men så snart vi kom i kanoten släppte vi allt det och körde på känsla. Jag tänkte på att hålla uppe frekvensen, att sätta i paddeln lågt fram och att använda bålen. Fler saker kunde jag omöjligt hålla i huvudet. Vi fick släppa sex lag framför oss på paddlingen men det var inga stora tidsdifferenser och vi växlade till cykel 2.20 efter täten.

Två av lagen tog vi på den korta cykelsträckan ut till ”cykeldepån” där vi växlade som femma, la cyklarna och kom iväg på orienteringssträckan med två minuter upp till ledarna. Magnus orienterade prickfritt hela den sträckan och 35 minuter senare kom vi tillbaka till cykeldepån i ledning. Det var inte de skönaste 35 minuterna i mitt liv, direkt. Jag blev bogserad från första till sista metern och det bestående minnet av den sträckan var min enda tanke, som upprepades om och om igen inne i huvudet – ”jag ska aldrig köra en sprinttävling igen”. Jag hade verkligen många negativa tankar idag, inte som störde mig särskilt mycket utan bara som fanns där. Det kändes inte så negativt heller, utan mer som ett konstaterande. Aldrig mer. Aldrig mer den här känslan. Det omvärderade jag redan ett par minuter efter målgång, såklart.

Vi gav oss ut på nästa cykelsträcka i stort sett samtidigt som fyra andra lag, som kom in som ett pärlband efter oss till depån. Hela cykelorienteringen blev en enda lång klungkörning på stig, Magnus låg före och läste kartan i stort sett hela tiden och jag var någonstans i klungan. Det var en tuff sträcka, ganska lättcyklad tekniskt sett men tempot var tillräckligt högt för att jag skulle fortsätta ligga på rött, eller i alla fall ”väldigt obekvämt”. Ett lag hakade av och ett drog ifrån så in till sista växlingen var vi tre lag kvar i klungan – Isaberg Multisport, Försvarsmakten Multisport och vi. Någonstans där framme fanns Uppsala Multisport också men jag tror inte att någon av oss trodde att vi skulle kunna ta in avståndet fram till dom.

Sista sträckan, så. Sprintorientering. Allt hände. Isaberg tappade pinnen i växling, vi gjorde en liten bom på tredje kontrollen, Försvarsmakten gjorde en lite större bom, alla vi tog om Uppsala och vips var vi tre lag som tog den sista kontrollen före mål precis samtidigt. Det blev en spurtstrid vi visste att vi inte kunde vinna. Jag har inte den farten, helt enkelt. Isaberg gick i mål fyra sekunder före Försvarsmakten och fjorton sekunder före oss. 2.53.54 på rött och jag la mig ner och dog lite.

En tredjeplats efter spurtstrid, det är vi jättenöjda med. Två tredjeplatser faktiskt, eftersom Marcus och Kalle lyckades få samma placering i herrklassen. Veronica och Henrik kom på trettonde plats ungefär 40 minuter efter, vilket är klart godkänt som en första start för Veronica och bra guidat av Henrik. En riktig kanondag för Cinnober och en väldigt bra arrangerad tävling med riktigt fina banor och omgivningar. Plus i kanten till OK Linné.

Prisutdelning, firarmiddag på en krog i Uppsala och en trevlig bilresa senare satt jag hemma i kökssoffan igen. Fördelen med en sprinttävling är att det är så himla smidigt, jämfört med mycket annat vi pysslar med i den här sporten. Bara en låda och en väska med prylar och inga jobbiga sviter efteråt. Nackdelen – ja, alltså jag hatar verkligen det här med korta tävlingar. Älskar att hata. Älskar. Jag vet inte. Hjärtat har slagit många slag idag och jag har känt både blodsmak i munnen och mjölksyra i benen så det räcker för ett tag framöver. Vi får väl se. Planeringen inför nästa säsong är i full gång och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag snart står där igen. It’s a love/hate relationship. Nu till en väldigt skön säng.

Share