Arkiv för kategori: 'Okategoriserade'



Årskrönika 2015 – allt eller inget

20151231 kl 12:24 Okategoriserade

Jag är en ”allt eller inget”-person. All or nothing. På eller av. Häfta eller sketa. Du är viktig för mig, eller så är du helt oviktig. Något är jätteintressant, eller helt ointressant. Sån har jag alltid varit, och det känns inte som ett karaktärsdrag som kommer att försvinna. Jag är likadan med allt. Jag jobbar järnet, tränar järnet eller städar järnet. Eller så städar jag inte alls, klipper inte gräset på hela sommaren eller sover i soffan med kläderna på efter jobbet ända tills nästa morgon eftersom jag inte förmår ta mig upp. Jag snöar in på saker, blir nästan besatt. Jag har en otrolig drivkraft som kan ta mig nästan hur långt som helst, men som också kan bli farlig för mig eftersom jag gärna pressar det lite för långt. Annat släpper jag helt. Vädret, bilar, TV och sport – det finns liksom inte. Jag kan läsa en hel serie med böcker i sträck, men kan också låta bli att läsa i ett år. Ni fattar. 2015 gick i det tecknet. Håll till godo.

Bloggåret 2015.
Lovisa fick mig att börja blogga i mars 2013, hon tyckte jag hade något bra att säga och jag höll väl egentligen med. Jag gjorde säkert tre inlägg om dagen på bloggen hela 2014 och slutade sedan tvärt i början av 2015. Jag var klar liksom. På eller av. Allt eller inget. Det var skönt att sluta blogga, men inget jag reflekterade över jättemycket. Jag ÄR ju inte min blogg. Jag identifierar mig inte som bloggare, lika lite som jag identifierar mig som mamma, kvinna, multisportare eller någonting annat. Jag är ju jag. Under året bliv det ändå några inlägg, alla kopplade till:

Multisportåret 2015
Träningsåret 2015 började på ett väldigt fantasiskt sätt. Jag springturistade i Gävle, hälsade på Jessica på hennes nyöppnade gym i Arboga och redan den 5:e januari fick jag årets träningspass: Kalle och jag åkte skridskor på natten i månsken över en spegelblank sjö. Isen dånade som ett storsjöodjur och naturen var sådär trolsk och otäckt vacker som den bara är i månljus. Vi delade på resterna ur julens chokladaskar mitt på sjön och jag visste att jag skulle minnas det resten av livet. Läs om passet HÄR. Sen fortsatte året med en hel del löpning och lite cykel och skidor fram till mars, då jag åkte med Danny Hallmén, kajakcoachen, och ett gäng glada paddlare till Kreta för en veckas paddelläger. Det var en fantastisk vecka och jag uppnådde mitt mål, att komma över vattenskräcken efter min fruktansvärda upplevelse i Åre 2014 då jag närapå frös ihjäl, och att lära mig paddla surfski. Till påsk skaffade jag mig en egen låda och jag summerar faktiskt 2015 som året så jag kom över paddeltröskeln ordentligt.

11051945_1568410620046188_9083012606327106426_o

11084124_1533603470193570_2741713678742684666_o

11110579_1534664643420786_4689388426362302295_o

Träningsåret fortsatte med några rejäla långpass, nattpass och en himla massa nötande på mtb och sen var det ju dags att tävla. Jag började med ”Race for heroes”, en solotävling – läs tävlingsrapporten HÄR. Det var roligt, jag var hopplöst dålig i det proffsiga startfältet men hade en riktigt bra dag ändå.

Starten

IMG_9569

En vecka senare var det dags för årets första lagtävling, Beast of Sweden. Jag, Magnus, Henrik och Jonas körde 24-timmars i de småländska skogarna på en av årets längsta dagar. Med den äran faktiskt. Min mage kraschade men jag ryckte upp mig, Magnus orienterade gudomligt och vi kom tvåa. Läs tävlingsrapporten HÄR.

start2

cykelol

Jag tränade på fram till Åre Extreme Challenge, som vi körde i stafett, Annika, Lovisa och jag. Åreveckan var som vanligt härlig och stafetten vann vi som planerat. Riktigt många herr- och mixlag hade vi bakom oss också, mycket tack vare Annikas otroliga löpning uppför åreskutan, hon är fantastisk! Läs tävlingsrapporten HÄR. Det bästa med åreveckan är förstås inte själva tävlingen, utan att bo med Åres största takterrass och få maten serverad flera gånger om dagen. Tack Hans!

IMG_9940

Sportkullan var nästa utmaning, i juli. Nästan samma lag som sist, Maria hade ersatts av Sandra som är ultradistansare och urstark, och tävlingen blev tuff och kul som den ska. Mycket kortare än förra året, ”bara” 7 timmar istället för 14, och en andraplats. Läs tävlingsrapporten HÄR.

10404083_896894027050175_1216229291441259786_n (1)

Året största målsättning hägrade- Beast of Ballyhoura och EM i multisport 2015. På Irland, den gröna ön. Jag, Magnus, Peter och Henrik åkte dit för att revanschera oss på tävlingen i Sydafrika året innan, och för att göra vårt allra, allra bästa. Det slutade med en fjärdeplats. Alla de bästa lagen var med, i stort sett alla nationaliteter representerade och vi kom 4:a. Otroligt. Lär tävlingsrapporten HÄR.

11830929_10153054948033857_658164252_n

Den ”medaljen” hade en baksida, dessvärre. Så här skriver jag i blogginlägget om tävlingens sista timmar: ”Det var tufft. Jättetufft. Jag var trött och sliten och huvudet inte riktigt med i matchen. Cyklingen kändes overklig på något sätt och jag växlade mellan att tro att jag drömde, att gråta, att ha kräkkänslor och att tro att vi var på väg ner i Hades, dödsriket. Crazy. Ett par kilometer från slutet tappade jag balansen på en räcklös bro och ramlade ett par meter ner i en bäckravin. Hjälmen sprack och ena foten satt fast i pedalen och stukades i fallet. Jag grät ut min frustration och blev omåttligt arg när laget ville hjälpa mig upp. Då ville jag hem alternativt dö. Jag kom upp till sist och vi tog oss till växling men jag kunde knappt stödja på foten. Många värktabletter och en hård linda och vi gav oss ut på en kort orientering för att ta våra sista poäng. Det gick men bara nätt och jämt. Vi var låga på energi och fruktansvärt trötta. Magnus som orienterat så fantastiskt hela tävlingen var trött i huvudet och det satt ganska långt inne men vi knep de sista kontrollerna efter lite strul.

Sista sträckan var snitslad. 12 km som tog oss 2 timmar och 37 minuter(!). Då kan man räkna ut att tempot inte var något vidare. Jag hade ont, Peter hade totalt slut på energi och Magnus och Henrik yrade mest. Vi visste att vi skulle hinna i mål innan tiden var ute och det gjorde vi med 30 minuter tillgodo men det fanns inget som motiverade att skynda, utom kanske att bli klar nån gång. Till sist kom vi i alla fall till målet. Målet. Vi hade gått i mål på ett Adventure Race, så häftigt. Placering spelade ingen roll just då, vi var så himla nöjda. Vi hade gjort vårt lopp, genomfört vår plan och presterat vårt bästa. Då spelade allt annat ingen roll.”

På eller av. Allt eller inget. Foten som ”stukades” skulle visa sig vara ett benbrott. Mitt ben var av och jag tog värktabletter och fortsatte. ”Jag kunde knappt stödja på foten” skulle kanske ha varit ”jag bröt benet så vi bröt tävlingen”, men så tänkte inte jag. Min vilja att genomföra var större än min smärta och min rädsla att misslyckas. ”Tempot var inget vidare”, nej det kanske inte var så konstigt.

4 veckor senare blev min syster arg och sa att hon skulle vägra prata med mig tills jag fått en röntgen. ”Jag är inte ortoped men du har en fibulafraktur”. Då fick jag domen och några veckor på kryckor, en tråkig rehabperiod men ändå ett svar på vad som gjort så ont, så länge. Min stukning, som jag ”rehabat” genom att springa och vicka och snurra och balansera och ”träna upp foten” var ett benbrott som inte fick läka.

Nu är benet i alla fall bra, jag springer som vanligt men har inte cyklat så mycket. Har jag lärt mig min läxa? Kanske. Skulle jag göra samma sak igen? Förmodligen. Är det en diagnos? Kanske. Det är i alla fall jag. Sån är jag. På lagets utvärdering efter tävlingen fick jag sanningen av Peter: ”Du är så satans hård”. Från en fåordig norrlänning kom den sanningen. Hård eller dum, eller bara envis. Min starkaste tillgång är min skalle, det är ett som är säkert.

11853972_10153054937243857_2115529606_n

Resåret 2015
2014 hade haft så mycket att se, jag hade besökt så många länder och gjort så många resor. 2015 skulle bli ”lugnare” men det var ett löfte som inte hölls. Jag åkte på weekend till Budapest, paddelläger på Malta, systerhelg i Helsingfors, bilsemester i Norge, multisport på Irland, familjesemester i Spanien och avslutningsvis två veckor i Malaysia, Vietnam och Thailand. En drömsemester och en avslutning på resåret i stor stil. Då missade jag ändå löpning i Alperna på grund av benbrottet. 2016 blir vad det verkar ett nytt resår. Jag har redan bokat weekend i Dubai, konferens/semester på Kreta, marathon i Kina och kommer troligen att resa till USA på 40-årsdagen. Till det kommer den traditionella systerhelgen, vi har pratat om Moskva, och förhoppningsvis Alperna som inte blev av.

18276_10152730902553857_4907899451223752599_n

12227730_10153244245423857_689928071898104630_n

12249917_10153246519783857_1234311007799355359_n

12289480_10153259421858857_6573936936218598166_n

12310631_10153256193568857_1627740439337848338_n

Människoåret 2015
Jag har jobbat kopiöst mycket, som centrumchef på Bergvik köpcenter. Det är kul, men det är ett vansinningt tempo just nu, av en massa anledningar. Vi bygger om, bygger ut och skapar nytt varumärke. Jag omorganiserar och omstrukturerar. Telefonen pratar jag slut på strax före lunch så jag har skaffat en powerbank. Det är kul och passar min som hand i handske. Jag får fatta mycket beslut, i stort och smått och jag får jobba både hands on och strategiskt. I 120 knyck. Jag har köpt en lägenhet i Karlstad, en femma på 110 kvadrat som ska totalrenoveras under januari och februari. Huset ska ut till försäljning och jag rensar mina 300 kvadrat. Puh! Barnen ska byta skolor till nästa läsår och vi börjar en ny era, efter elva år i hus. Det ser jag väldigt mycket fram emot, även om vemodet slår till då och då. Jag har utvecklat mina vänskapsrelationer under 2015, valt och valt bort. Jag har umgåtts mer med de som betyder nåt för mig och mindre med de som inte gör det. Jag har blivit bättre på att lägga bort dator och telefon och prata länge och ostört med mina vänner. Det ska jag fortsätta med.

Coachningsåret 2015
Jag jobbar vidare som coach i Lofsangruppen som har en fantastisk utveckling. Vi är 14 coacher och sveriges enda kompletta onlinecoachningstjänst. Lofsangruppen öppnar ett PT-gym, en studio, på Södermalm i Stockholm och vi laddar för invigningsvecka. Det är så kul att följa Lofsangruppen och Lovisas utveckling, mitt hjärta klappar för henne och för det hon gör. Jag är stolt över att få vara en del av det och jag är glad över mina klienter, för det jag kan ge dom och det de ger mig. 2015 åkte vi på tränings- och coachningshelg med Lofsangruppens coacher och klienter, två gånger. Vår och höst i fantastiska Torekov i Skåne, en riktig energibooster. Vi anordnade löparträffar i Stockholm under våren, där jag höll i en. På kryckor :)

På ett större plan har 2015 varit ett kliv framåt på många sätt, både med det som händer i världen och i mitt lilla liv. Jag vet mer och mer vem jag är och vad som är rätt för mig för varje år som går. Jag lär mig vilka människor som är keepers och jag bryr mig allt mindre om resten. Utseende blir mindre viktigt och jag vet att det är vad kroppen gör som spelar roll, inte hur den ser ut. En osäker värld utanför hjälper mig att fatta vad som är viktigt och vad jag vill att mina barn har med sig in i framtiden. 2016 kommer att bli fantastiskt.

Jag avslutar 2015-krönikan med två bilder som får representera mig och det jag älskar. Den första från två fantastiska träningsdagar i Sölen i Norge, när vi rekade inför en 24-timmarstävling. Då kände jag mig stark, vi sprang och cyklade över fjället, pratade om allt och inget, skrattade, njöt av utsikten och luften, och mådde bra. Den andra representerar det jag brinner för mest av allt. Starka kvinnor, systerskap, träningsfeminism och jävlar anamma. Ta ingen skit nu 2016, det ska inte jag göra.

11755820_10153011644413857_9150695898490443614_n

11665703_10152972414753857_967962591731417965_n (1)

Share
 

Beast of Ballyhoura – EM i Multisport 2015, den nakna sanningen.

20150806 kl 08:10 Okategoriserade

11844253_10153054937328857_819217378_n
Att årets största tränings- och tävlingsmål skulle bli tävlingen Beast of Ballyhoura på Irland bestämde vi tidigt i vintras. Tävlingen har arrangerats tidigare men skulle 2015 förlängas, och få EM-status. Det passade oss perfekt på alla sätt – kort flygresa, mitt i semestern, en plats ingen av oss varit på men gärna ville se, terräng vi gärna ville tävla i och inte minst en chans att få revansch på förra årets Expedition Africa som vi tvingades bryta efter fyra dygn. Vi ville åka till EM och gå i mål helt enkelt.

Magnus, Henrik och jag hörde av oss till Peter, som egentligen tävlar med ett annat lag – Team Outdoorexperten – och frågade om han ville bli vår fjärde lagmedlem och min wingman i kanoten precis som i Afrika, och det ville han. Samma lag som sist och nu skulle vi göra allt rätt. Ingenting skulle lämnas åt slumpen.

11846013_10153054948268857_1577952588_n
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi reste till Irland två dagar före tävlingen och med oss hade vi förutom 220 kilo packning även Linda, vår klubbkompis som erbjudit sig följa med som support/media crew. Själva tävlingen är osupportad men det är ovärdeligt att ha en femte person på plats som kan hjälpa till att fixa före och efter tävlingen. Handla mat, skjutsa och hämta, hålla koll på tider och bara vara allmän hjälpreda. Under själva loppet är det fantastiskt att ha någon som möter upp i växlingsområden eller ute på banan, man blir så glad av att någon bryr sig, hejar på och följer lagets varje steg. Det är också roligt att kunna rapportera hem hur det går och hur vi mår.

Vi blev bussade till Limerick från Dublin AirPort och fick tillgång till studentboenden på campus på University of Limerick. Tiden fram till start gick som vanligt rasande fort och det var tusen saker som skulle fixas. Cyklar ska packas upp, kollas och packas ner i särskilda transportboxar, maten ska packas och fördelas, all obligatorisk utrustning ska packas i väskor och märkas upp för transport, vi ska gå på tävlingsgenomgång, utrustningscheck, lagregistrering, fotografering och välkomstmiddag. Det ska fyllas i friskrivningspapper och kartorna ska märkas och vattensäkras, vi ska gå igenom road book och prata igenom strategi sträcka för sträcka. Vem gör vad, bär vad och ansvarar för vad och den här gången även vilken poängstrategi ska vi ha eftersom tävlingen var uppbyggd som rogaining, alltså det finns ett antal kontroller på varje sträcka, med olika poäng och vi väljer själva hur många kontroller vi ska ta. Vissa obligatoriska och många valbara, ett roligt och utmanande upplägg.

11830267_10153054937313857_196461343_n

11830060_10153054937268857_733947749_n (1)

 

Starten. På tävlingsdagen blev vi bussade till Curraghmore i närheten av Waterford, ett gammalt slott där starten skulle gå. Det kändes väldigt bra och lite nervöst. 80% äntligen och 20% varför liksom. Vi började med att springa två mil, jättefin löpning i parkmiljöer och delvis på gammal nedlagd järnväg. Vi tog det relativt lugnt, och höll ungefär femminuterstempo hela vägen. Henrik har astma som han alltid får kämpa med första timmarna och jag är en slow starter så vi har inget att tjäna på att gå alltför fort. Paddling 9 km efter det och så ett stopp i det lilla samhället Waterford för en kort och rolig stadsorientering innan vi fortsatte på en 32-kilometerspaddling vid atlantkusten som inte blev alls vad vi förväntat oss. Tidvattnet kom in samtidigt som vi paddlade ut och motvinden tilltog ganska rejält vilket gjorde att paddlingen gick otroligt långsamt. Vi slet och paddlade och frös, och försökte äta så mycket det gick. Det är inte läge att få brist på energi så tidigt i tävlingen men samtidigt svårt att äta när man paddlar. Jag fick kramp ganska tidigt på paddlingen. Först i magen, sen baksidan låren och till sist även framsidan låren. Jag satt och halvskrek till och från och försökte stretcha ut medan jag paddlade, men det var svårt. Det släppte på ett ställe och kom tillbaka på ett annat, till slut blev det mest en fråga om att bita ihop. Vågorna blev högre och högre och det skulle komma att ta sju timmar innan i äntligen fick växla.

11853972_10153054937243857_2115529606_n 11855331_10153054942078857_1840270857_n 11855344_10153054937158857_1555442467_n

 

Vi frös så vi skakade i växlingen och hade vissa problem att komma i våtdräkterna för nästa sträcka som var coasteering. Magnus och Henrik fick bokstavligen skaka ner mig i våtdräkten och jag kände mig som en tjock rymdfarare när vi sprang iväg med våtdräkt, flytväst, hjälm och skor. Det var trots det väldigt skönt att få springa någon kilometer och bli varm. Vi simmade och hoppade på sten längs kusten och gjorde ett par klipphopp. Jag hade sjukt svårt att ta mig fram eftersom våtdräkten i kombination med flytvästen gav mig alldeles för mycket flytkraft. Jag liksom låg ovanpå vattnet och flöt, och fick kramp vid varje benspark. Till slut kom Peter på att han kunde hålla en hand på min fot och trycka mig fram medan jag tog armtag och han bentag och då gick det bättre.

11830752_10153054937343857_1109730050_n

11846382_10153054937358857_1587682975_n

Schwopp, schwopp i växlingen och vi gick ut på nattcykling med varm mat i magen och torra kläder. Det var skönt att få trampa och stämningen var hög. Cyklingen gick som tåget, vi malde på sakta men säkert hela natten och kom in till växling vid halv fem. Cyklingen var inte överjävligt svår men lite grisig bitvis med en hel del släpa cykel som ju alltid är tufft. Mitt i cyklingen genomförde vi ett repmoment, en firning på cirka 30 meter där man hängde fritt, första gången för mig. Jag har firat mig två gånger tidigare, 85 meter mot en husvägg och 90 meter mot en klippvägg, men aldrig utan stöd.

Ingen sömn förrän natt två hade vi kommit överens om så vi åt och gav oss ut på nästa sträcka som var en lång och tuff trekking över bergen. Jag var trött och hade svårt i terrängen men slet på hela dagen. Vi fick se fantastiska vyer och hade dessutom ganska många lag inom synhåll till och från, vilket kändes väldigt peppande. Jag ramlade några gånger och slog mig rejält en gång, ena benet fastnade och jag fick en klämskada som gjorde att benet svällde till ungefär dubbel storlek från knäet och ner. Tur man har värktabletter med sig.

Efter tretton timmar i stenig terräng med otroligt många och branta höjdmeter kom vi tillbaka till växlingen rejält trötta. Vi övertalade pubägaren i den lilla byn där växlingen låg att servera oss pommes frites med majonnäs trots att han inte serverade mat just då(?) och tog en öl till det innan vi la oss i sovsäckarna för två timmars sömn. Tävlingsledningen hade ordnat sovmöjlighet på golvet i en inomhusfotbollshall och jag snarkade på en sekund. När Magnus väckte mig och sa ”två timmar har gått, nu sticker vi” kändes det helt overkligt, som en dröm eller mardröm eller kanske en hallucination. Att cykla en natt är inte vad man vill just då. Vi gav oss ut i skymning på en lång cykelsträcka som var betydligt mycket mer terräng, stig, sten, släpa cykel och slit än den första. Vi kämpade den natten, Magnus orienterade kanonbra men det var jobbigt och svårt. Vi var sömniga och hade kollektivt koma under några timmar med avkörningar och sömnmonster. Till slut la vi oss på asfalten i en vägkorsning och sov fem minuter med lamporna på. Vi låg sked för att hålla värmen men dom andra frös ändå. Kanske inget värde i den sömnen men vi hade inget val, kändes det som. Peter såg till att ligga bakom mig, jag alstrar klart mest värme har han konstaterat. Sista biten på cyklingen var hemsk. Jag kämpade mot sömnen och det kändes som att det gick otroligt sakta, så det var oerhört skönt att komma in till växling. Vi åt varm mat igen och stack ut på trekking.

11844002_10153054937403857_383211588_n 11853963_10153054937548857_1775098021_n 11857537_10153054937393857_165653448_n

Tävlingens andra långa trekking var lite ”lättare” än den första, terrängen var snällare och bergen inte lika höga. Trots det var det krävande 8 eller 10 timmar, jag minns inte. Tiden går så fort på tävling, tre timmar är ingenting och en dag bara svischar förbi. Hemma tar det emot att springa 45 minuter ibland men på tävling är det andra lagar. Märkligt. Vi gjorde en ny, reviderad strategi medan vi var ute på trekkingen. Genom att räkna baklänges med tiden kunde vi tillåta oss att ta lite fler extrapoäng än vi först tänkt och vi kom ner från bergen fulla av tillförsikt att vi skulle klara att ta alla poäng som fanns efter trekkingen.

Det var sista gången vi såg våra väskor så vi stoppade på oss all mat vi hade kvar och cyklade iväg. Tre timmar transportcykling upp till Ballyhoura Mountainbike trails där vi skulle köra valfri längd mtb-spår för att ta olika många poäng och där vi satsade på att ta full pott och 1000 poäng. 51 km körde vi totalt och för att ge en fingervisning om hur lederna såg ut länkar jag till en film:

Filmen är 7 minuter. Lägg till 6 timmar på det och addera även kolmörker, pannlampa och regn. Krydda med dryga 60 timmar multisport i kroppen och du kanske börjar förstå. Det var tufft. Jättetufft. Jag var trött och sliten och huvudet inte riktigt med i matchen. Cyklingen kändes overklig på något sätt och jag växlade mellan att tro att jag drömde, att gråta, att ha kräkkänslor och att tro att vi var på väg ner i Hades, dödsriket. Crazy. Ett par kilometer från slutet tappade jag balansen på en räcklös bro och ramlade ett par meter ner i en bäckravin. Hjälmen sprack och ena foten satt fast i pedalen och stukades i fallet. Jag grät ut min frustration och blev omåttligt arg när laget ville hjälpa mig upp. Då ville jag hem alternativt dö. Jag kom upp till sist och vi tog oss till växling men jag kunde knappt stödja på foten. Många värktabletter och en hård linda och vi gav oss ut på en kort orientering för att ta våra sista poäng. Det gick men bara nätt och jämt. Vi var låga på energi och fruktansvärt trötta. Magnus som orienterat så fantastiskt hela tävlingen var trött i huvudet och det satt ganska långt inne men vi knep de sista kontrollerna efter lite strul.

Sista sträckan var snitslad. 12 km som tog oss 2 timmar och 37 minuter(!). Då kan man räkna ut att tempot inte var något vidare. Jag hade ont, Peter hade totalt slut på energi och Magnus och Henrik yrade mest. Vi visste att vi skulle hinna i mål innan tiden var ute och det gjorde vi med 30 minuter tillgodo men det fanns inget som motiverade att skynda, utom kanske att bli klar nån gång. Till sist kom vi i alla fall till målet. Målet. Vi hade gått i mål på ett Adventure Race, så häftigt. Placering spelade ingen roll just då, vi var så himla nöjda. Vi hade gjort vårt lopp, genomfört vår plan och presterat vårt bästa. Då spelade allt annat ingen roll.

11830859_10153054937598857_140252086_n 11830929_10153054948033857_658164252_n 11854081_10153054937963857_610473700_n

Leaderbord sa att vi var femma. Magnus sa att vi nog kommer topp tio. Det kändes sjukt bra. En kalldusch och en ägg- och baconmacka senare satt Magnus och jag och trillade av stolarna för att vi somnade. Vi tog oss till bussen och däckade där. På nåt sätt kom jag ur bussen framme i Limerick och tog mig in till sängen. 6 timmar senare väckte Henrik mig och sa att det var mat. Vi åt och kramades och skrattade och njöt. Vi spekulerade inte jättemycket i placeringen utan avvaktade prisutdelningen. Känslan i laget var helt fantastisk och när Linda skjutsade ner oss till lokalen för prisutdelning kunde vi inte ha mått bättre. Ja, alltså jag kunde knappt gå men förutom den lilla detaljen…

Efter att alla poäng var sammanräknade och kontrollerade mot alla gps-rutter, straffpoäng avdragna, bonustider tillagda och alla frågetecken utredda presenterades resultatet och något chockade kunde vi konstatera att vi kom fyra. Fyra på EM. Slagna endast av Adidas TERREX, finnarna i Halti och ett irländskt lag och före samtliga andra. Alla som vi tyckt gått så fort och sett så bra ut, alla dom slog vi. Otroligt. Vi firade på indisk restaurang och somnade ovaggade. Fyra. Vilken grej.

11828550_952213948153909_5164507448093337094_n

Share
 

På begäran – en AIM-guide.

20150726 kl 17:11 Multisport, Okategoriserade, prylar, Tävling

Aim-Challenge-Lindvallen-2014329

Jag har fått flera frågor från mina klienter om multisporttävlingen AIM Challenge och om jag har några bra tips. Jag publicerar mitt svar här så kanske någon annan kan ha nytta av det inför årets tävling den 8:e augusti.

För det första är en nya tävling alltid en ny tävling. Alla står på start med samma förutsättningar och ingen tävling är den andra lik. Den som vinner är den som hanterar uppgiften på bästa sätt, just den dagen. Mycket spelar in när man tävlar och charmen med multisport är att det är extra svårt att säga på start vem som kommer överst på prispallen eftersom det är extra många parametrar som spelar in.

Jag har tävlat i AIM Challenge fyra gånger med facit 1:a, 2:a, 7:a och 2:a. 3 ggr i dam och en gång i mix. Här är mina tankar om tävlingen.

Målsättningar – här är den viktigaste biten. Ni som lag behöver diskutera era målsättningar och förväntningar. Det kan bli väldigt tråkig stämning i laget om man under tävlingen upptäcker att man har helt olika syn på hur laget ska ta dig fram. Den ena av er kanske har en grym tävlingsinstinkt och den andra ser fram emot en fin dag på fjället tillsammans. Då kan det bli konflikt. Prata om vad ni förväntar er. Ska ni genomföra tävlingen, alla sex timmarna eller har ni som mål att ta en viss placering? Kanske har ni inte tränat jättemycket utan tänker köra tre eller fyra timmar och ta så många poäng som möjligt? Bara ha en bra dag? Inget mål är sämre än något annat. Det är er dag, gör vad ni vill med den. Poängen med att prata igenom sina målsättningar och förväntningar är att det är mycket större chans att ni får en bra upplevelse.

Navigering – AIM är en sextimmarstävling med så kallat rogainingupplägg, d.v.s det finns ett antal kontrollpunkter och man ska ta så många som möjligt inom tidsramen. Just på AIM har kontrollerna olika många poäng så det handlar om att välja rätt rutt, orientera bra och göra rätt avvägning mellan när, var och hur långt man använder cykel eller lägger cykeln och springer. Mitt tips är att ta en liten stund och kolla igenom kartan innan ni börjar. Det är frestande att bara slänga sig iväg och otroligt stressande när ”alla andra” cyklar iväg, men det lönar sig att hålla huvudet kallt, jag lovar. Gör lite överslag på hur mycket poäng hela slingor och rutter ger, och bestäm er efter det.

Mat och dryck – Det är väldigt individuellt hur mycket mat och dryck man behöver på sex timmar. För en som jag, som är väldigt van att hålla på  många timmar och inte har ett särskilt stort energibehov på ”kortare” tävlingar räcker det med kanske en banan och en eller två snickers eller en banan och lite nötter och godis. Jag har alltid med gel för säkerhets skull men tar den sällan. Det finns tillfällen så man tar helt slut och behöver snabb energi och då är en gel perfekt. Är man ovan att vara ute länge eller osäker på hur man reagerar på att anstränga sig länge kan det vara bra att ta med lite mer mat, t.ex. ljust bröd med pålägg, kanske hoprullade pannkakor eller något mer matigt. Ät det tidigt i tävlingen i så fall så står det sig i ryggsäcken. Tävlingen startar 10 så frukost räcker. Jag äter helt vanlig frukost innan tävling, d.v.s. gröt och ägg. Jag dricker bara vatten och det rekommenderar jag andra också. Är du van att dricka sportdryck och vill ha det så är det en smaksak.

Utrustning basic – Vanliga korta eller långa tights och t-shirt eller underställströja funkar på sommaren, lite beroende på vädret. Det är trots allt fjällen så är det en regnig och kall dag kan du behöva en skaljacka och mössa, vantar. Har du clips på cykeln behöver du cykelskor och springskor, annars bara springskor. Ryggsäck att ha skor och annan utrustning i och vattenblåsa i ryggsäcken kan vara bra, men det kan räcka med en flaska på cykeln. På fjället finns det vatten överallt så det går utmärkt att stoppa ner huvudet i en bäck. Det går att knyta springskorna fram på styret om man inte har eller inte vill ha ryggsäck. Karta får ni i starten. Kompass. En elastisk linda. Mobiltelefon. Cykelslang, pump, en däckavtagare. Har en av er ryggsäck kan den starkare bära, det går också att stoppa mat och annat bak i fickorna på en cykeltröja.

Utrustning lite mer avancerat – Kartställ till cykeln. Permanent marker-penna att markera med på kartan. Elastisk snodd mellan er och dragrem runt midjan för att kunna bogsera om den ena blir trött. Flexikoppel avklippt till lagom längd för att bogsera på cykel i samma syfte. Cykelverktyg. Kedjebrytare. Cykelskor med clips. Terrängskor istället för vanliga springskor(det är bara terränglöpning på AIM eftersom det går fortare att cykla när underlaget är slätt). Snabbsnörning på skorna.

Tävling – Nedan följer att axplock av reglerna, det viktigaste. Ni får kartan 10.00 och stämplar kontrollerna med en s.k. Sportidentpinne, en liten plastgrej ni bär på fingret. Tappa inte den.

  • Startnummer ska placeras fram på cykel samt synligt på kroppen på båda deltagarna
  • Det är tillåtet att använda GPS men det är alltid kartan som gäller, GPS stämmer inte alltid överens med kartan.
  • Laget ska alltid vara samlade max 20 meter mellan lagmedlemmarna.
  • Respektera privat mark.
  • Beträda odlad mark är förbjudet.
  • Tävlingstid 10.00 -16.00
  • Lag som kommer in efter KL:16.00 får minus 30 poäng
  • Lag som kommer in efter KL:16.10 blir diskvalificerade
  • Kontroller som stämplas efter KL: 16.00 är ogiltiga.
  • Båda lagmedlemmarna med cyklar och Sportident pinnen måste gå i mål samtidigt
  • Ett lag som förlorar sin ”Pinne” blir diskat.
  • Vid bemannade kontroller räcker det att en i laget tar kontrollen.
  • Kloka människor skräpar inte ner, för alla andra är det förbjudet.

Sen är det bara att köra. Nedan följer mina bästa underhandstips:

Det är alltid lättare att springa innan man har cyklat. Benen är piggare.

Det tar minst 30 minuter för en hyfsat tränad person att trampa från rondellen i Sälen upp till mål. Se till att ha gott om tid om ni är nere i dalen.

Det tar lika lång tid att komma tillbaka från andra hållet borta i Hundfjället, har ingen bra siffra, men missbedöm inte.

Spara gärna någon kontroll nära mål som ni kan ta om ni kommer till målet innan 16 och vill utnyttja tiden.

Tänk på att på cykel är höjdmeter viktiga, i en brant uppförsbacke cyklar du lika sakta som du springer, medan en brant nedförsbacke ger massor av fart jämfört med löpning. Dessutom är en knixig stig 10 gånger lättare att cykla svagt nedför än svagt uppför.

Tänk på att det är blött i fjällen. Det är inte roligt att släpa cykel alltför länge och det tar tid.

Var inte rädda för att ändra strategi under loppets gång.

Kontrollerna har inga orienteringsskärmar så var uppmärksamma.

Dimma på morgonen lättar ofta under dagen. Ska ni upp på fjället så vänta med det om det är dimmigt, om ni inte är supervassa orienterare.

Spring i cykelskor om ni kan cykla nära kontrollen, ni förlorar bara tid på att byta om det är kortare sträckor.

och sist men inte minst:

HA KUL. BERÖM VARANDRA. PEPPA.

Det är inte VM och ingen kommer att dö om det inte går bra. Det är inte farligt att slita ut sig.

AimLinda1

Share
 

Sportkullan 2015 – race report

20150725 kl 00:36 Multisport, Okategoriserade, Tävling

10404083_896894027050175_1216229291441259786_n (1)

Sent omsider kommer här min tävlingsrapport från Sportkullan 2015.

Sportkullan, en tävling bara för tjejer, vad ska det vara bra för?  Tjejmilen och vårruset och Sportkullan, ska det vara så? Är det inte diskriminerande? Jag svarar som jag brukar: Feminism för mig är att identifiera att det finns en könsmaktordning i samhället och vilja bekämpa den. Träningsfeminism för mig är att kliva utanför träningsnormen där kvinnor och män förväntas träna könsbetingat och ifrågasätta samma norm. Så länge jag behöver vara feminist och träningsfeminist kommer jag att vara det. Så länge ”tjejtävlingar” behövs kommer de att finnas. Män har haft försprång och förmåner i tiotusentals år och så länge det går att glida fram på en könsräkmacka kommer sådana som jag att ”hålla på”. Läs en annan blogg om det inte passar.

Tävlingen: Linn och jag körde första upplagan av Sportkullan förra året tillsammans med en tjej som heter Maria. Segrartiden förväntades vara 9 timmar och vi vann efter en slitsam och varm dag på 14.48, alltså otroligt dåligt beräknat av arrangören. Det är mycket som är fel med det. Tävlingen blir onödigt tuff för de som inte förväntar sig det, deltagarna riskerar att få slut på energi under loppet, lagen sprids ut mer än nödvändigt geografiskt vilket gör det krångligt för arrangören och svårt att följa. Och så vidare. Stor bakläxa den gången, även om vi i efterhand var väldigt glada över erfarenheten. Vyerna var fantastiska, banan en fröjd att få göra, laget en fin lagmaskin och en seger är ju alltid en seger. Även om man får en dalahäst för besväret.

Den här gången fick vi med oss Sandra Lundqvist, en tjej som är ultralöpare och som jag egentligen inte känner men på något sätt har haft tillräckligt många beröringspunkter med för att vilja lära känna/tävla med/träna med. Sandra frågade före säsongen om vi kunde köra något ihop och så blev det naturliga att vi valde Sportkullan. Vi hade in i det sista svårt att få tag i support till tävlingen, men via arrangören kunde vi få tag i en ”local” som ville hjälpa oss under dagen. Det gjorde han med den äran. Vår support Magnus skulle faktiskt visa sig vara både en riktig topprekrytering och en ny vän.

Tävlingen startade tidigt på morgonen vid en fäbod utanför Älvdalen. Vi började med ett bra vägval direkt i starten och såg egentligen bara tre lag under hela tävlingen, av femtiotalet startande. Något lag som vi växlade jämt med efter den första löpsträckan, något lag som vi följde under den första löpningen och så segrarlaget Mölndal Outdoor, som vi låg och tampades med hela dagen. Ömsom var vi strax före och ömsom strax efter. I sju timmar. En och en halv timmes orientering byttes till några timmar på cykel, en kort luftmadrasspaddling och en avslutande riktigt kort löpning. Cyklingen var kanonfin men tuff. Massvis med höjdmeter, svårslagna vyer och roliga kontroller med lite inslag av äventyr. Jag simmade i en källsjö och fick kramp i benet bland annat, det ”piggar upp” efter några timmar på grusväg.

Mölndal Outdoor tog greppet före luftmadrasspaddlingen och vi kom aldrig ikapp, inte ens till en spurtstrid. Vi var nöjda med andraplatsen, många saker var riktigt bra med dagen och även om man alltid vill vinna så summerade vi en riktigt bra dag. En bra dag och ett bra lag. Linn som orienterar så bra och Sandra som är ruskigt start och uthållig. Själv har jag ju min skalle och den här säsongen roligt pigga cykelben som jag snart ska ta med mig till Irland. EM i multisport nästa, uppdatering kommer.

11742872_896894720383439_6377847595772782734_n (1)

11695319_896894407050137_3312803962787573209_n (1)

10408718_752446644865219_8807285066117069012_n

Share
 

Race for Heroes – race rapport

Lite ringrostig men på allmän begäran gör jag en tillfällig återkomst för att berätta förra helgens tävling. Instagram är bra, men ibland måste man bara blogga för att göra upplevelserna rättvisa, så jag tänkte göra några tävlingsrapporter under sommaren och hoppas att det gör någon läsare gladare, klokare eller kanske lite nyfiken. Mina inplanerade tävlingar är:

Race for Heroes, Karlsborg 6/6

Beast of Sweden, Växjö 12-13/6

Åre Extreme Challenge 27/6

Sportkullan 11/7

Beast of Ballyhoura, EM på Irland 30/7-3/8

Efter Irland är planerna lösa. Jag vet hur jag mådde efter tävlingen i Sydafrika förra året så vis av det planerar jag inte in något än.

Race for Heroes

På självaste nationaldagen var det alltså dags för första upplagan av multisporttävlingen ”Race for heroes” i Karlsborg. Det var försvarsmakten som arrangerade tävlingen, en annorlunda sådan på många sätt. Dels därför att banan var snitslad och inte krävde orienteringskunskaper och dels därför att det bara gick att köra soloklass, inte i lag. Ni som följer mig eller tränar och tävlar multisport vet att vi vanligtvis kör tvåmanna(dam, herr eller mix) eller fyrmanna(mix med minst en deltagare av varje kön) och att multisport alltid har ett orienteringsmoment, i alla grenar från start till mål. Det som liknade en multisporttävling var grenarna – paddling, mountainbike och löpning – och att det var en osupportad tävling med multisportregler. Egentligen vet jag inte hur jag kom på tanken att ställa upp eftersom det inte alls borde vara min grej att mäta mina fysiska krafter på det här sättet, paddlingen inkluderad, men jag stod i alla fall där på start i lördags så mycket vet jag. Motiveringen på riktigt var att få tävla och ta ut mig ordentligt före 24-timmarstävlingen till helgen, jag hade inte tävlat alls i år så det kändes som att jag behövde komma in i lite packnings- och tävlingsrutiner och få en riktig genomkörare.

Jag tog med mig barnen och en kompis till Hanna och åkte till Karlsborg dagen före tävlingen. På själva fästningen skulle det arrangeras nationaldagsfirande med massor av aktiviteter så planen var att barnen skulle få lite pengar och underhålla sig själva medan jag tävlade, och att dom skulle kunna se mig varva och heja på. Alla var nöjda med upplägget verkade det som, jag smög ut från hotellrummet tidigt på morgonen och fixade med min växlingsruta, nummerlapp, kajakdrop, tävlingsgenomgång och allt som skulle fixas, väckte barnen och så klockan tio var vi redo allihop.

Jag och Danny

Jag diskuterar nåt med paddelcoach Danny(kajakcoachen.se)

 

Starten

Startrusning

Min målsättning då, med tävlingen? Redan några dagar före start hade jag insett att det inte skulle finnas en realistisk chans att ens vara i närheten av någon av tjejerna i startfältet. De allra flesta killarna således – flera kilometer framför redan efter tre paddeltag. Målet fick bli att försöka ha någon enda stackare efter mig i mål, så mycket duktiga idrottare stod i startfållan. Rusningen till kajakerna var total och jag tog några djupa andetag och var igång. Alla tankar om att jag skulle ta det lugnt försvann såklart samtidigt som jag paddlade iväg och sen fokuserade jag på att försöka ligga på någon bra våg, som jag lärde mig på paddellägret i Malta i vintras. Det gick ganska bra första halvan av paddlingen, men ut på andra varvet blev jag helt ensam. Efter en stund paddlade en kille upp jämsides och småpratade lite resten av paddelsträckan. I växlingen till cykel skulle kajakerna bäras upp till växlingsfållan och jag gjorde mitt bästa för att försöka växla ifatt ett par killar som var på väg ut. Att få en bra rulle på cykel betyder mycket , särskilt eftersom det höll på att blåsa upp.

IMG_9566

Jag slet ont första minuterna på cykelsträckan och kom ikapp en kille redan innan vi var ute från fästningen. Hans bakhjul kunde jag stirra på ett tag, och faktiskt även äta och dricka lite, vilket var väldigt bra timing. Ligga på rulle och äta snickers kan vara min bästa gren i multisport faktiskt. När de riktigt tekniska partierna började tappade jag honom och körde själv en stund innan killen från paddelsträckan kom ifatt. Vi två växelkörde i stort sett resten av cykelsträckan, och fick sällskap sista biten av en kille till. Jag är väldigt nöjd med cyklingen, för dagen var det min klart bästa insats. Jag kände mig stark trots att jag tycker jag cyklat relativt lite under våren. Det straffade sig visserligen direkt ut på nästa sträcka, men var roligt så länge det varade. Efter cykeln växlade vi nämligen ut på en 15 km lång löpsträcka, två varv i krokarna kring fästningen, inklusive några hinder inne på försvarsmaktens övningsområde.

Löpningen var tung. Det gick, men det gick sakta. Jag sprang hela vägen och slet hela vägen, men inte kändes det sådär som att det spratt i benen direkt. Hinderbana är ju liksom inte min grej heller. I somras efter Stockholm Extreme skrattade mitt lag nästan ihjäl sig år en film från hinderbanan inne på Karlsbergs slotts övningsområde där jag hoppar ner från det irländska bordet. Dom skrattade så dom grät, faktiskt. Haha! Hinderbanan i lördags gick lika dåligt. En katastrof, typ. Utan att lägga ut orden mer om det kan jag väl egentligen summera en ok löpsträcka och en kul, jobbig och välarrangerad tävling. Jag sprang i mål, påhejad av barnen efter 5 timmar och 15 minuter, faktiskt exakt så länge som jag hade sagt att jag skulle vara ute. Dagens negativa: Militärerna var lite väl skitnödiga vid några tillfällen kan tyckas, lite mycket pekningar med hela handen (som jag struntade i), till exempel ville någon att jag skulle springa 50 meter extra med kajaken trots att John på tävlingsgenomgången sagt att man kunde lägga dom tidigare, men inga stora saker. Ett irritationsmoment var att de t-shirts med Race for Heroes-tryck som delades ut endast fanns i herrstorlekar och då givetvis inte i small(genusperspektivet?) och ett annat att funktionärerna inte var klara att dela ut nummerlappar 0700 som det stor i PM, utan 07.26 vilket gav 26 minuters extra väntan. Dagens positiva: Fina omgivningar, massor av hög puls, trevliga multisportare, fantastiska barn, låg startavgift, enkel logistik, välsnitslad bana och en skön känsla i kroppen!

IMG_9569

IMG_9568

Hejarklacken

Jag ber att få återkomma nästa vecka, idag bär det nämligen av till Småland för en 24-timmarstävling med Magnus, Henrik och Jonas. Det ska bli sjukt kul!

Share
 

Nya ord och ny vecka, och detox.

20150119 kl 22:15 Kost, Okategoriserade, Skallen

”Törhända” och ”exekvera” lärde jag mig förra veckan. Orden alltså. Det är 2015 års trend tror jag. Gamla avdammade ord, vilket ju passar mig utmärkt eftersom mitt befintliga språkbruk är 1800-tal som det är.

Min helg avslutades på topp. Visserligen ramlade sonen illa i skidbacken och jag fick göra en akutkörning och sen pyssla om honom resten av dagen, vilket ju inte riktigt var enligt plan. Å andra sidan repade han sig bra och det blev en mysig inneeftermiddag så det kändes bra. Lisa och Håkan(min Lisa som hjälper mig med alla möjliga blogg- och designfrågor och är en klippa rent allmänt) kom förbi och hängde ett tag. Lisa bär på en människovalp(hundägarspråk) som jag väntar väldigt mycket på.

Veckan som kommer ser jag hemskt mycket fram emot, kanske inte först och främst träningsmässigt men totalt sett. Jag har två helt fulla jobbdagar här hemma och sen tre dagar i Stockholm på jobb. Mina kollegor har bokat in oss på finkrog på onsdag kväll och jag ska på ett seminarium i ”design thinking” på torsdag kväll. Två morgonträningsdater har jag bokat också, det gäller att passa på.

När Clara var här i helgen ägnade vi en ansenlig mängd tid åt att diskutera andra bloggar. Clara skriver bloggen Erdoderdo – en blogg om styrka inifrån och ut, så vi är bloggkollegor. Det är väldigt intressant att reflektera över bloggares ordval, uttryckssätt och bildspråk, och intressant att reflektera över sitt eget. Vad vill jag signalera, till vem och varför? Clara skrev väldigt bra på sin blogg om just det idag. Läs här. Ska jag vara ärlig så är mycket av bloggandet inom träning och hälsa just nu ganska skitnödigt. Jag blir lite trött liksom. Trött på detox, glutenfritt och holistiskt. Då finns det bara en sak att göra – sluta titta. För att återkoppla till Lisa så pratar hon ofta om det – vikten av att ta bort det ur sitt flöde som du inte vill se. Dölj ”facebookvänners” inlägg, sluta läsa bloggar du mår dåligt av och sluta följa Instagramkonton som snor energi. Det kallar jag detox.

Share