Arkiv för kategori: 'Skallen'



Postludium

20150125 kl 14:41 Skallen

Det har smugit sig på några känslor på sista tiden. Känslan av att jag har sagt mitt. Känslan av att jag inte vill vara i flödet. Känslan av det finns annat att prioritera. Jag ska förklara:

När jag började blogga för nästan två år sedan hade jag så mycket som skulle ut. Jag ville så gärna berätta min historia, inspirera och motivera. Jag ville så gärna förmedla det som har varit grundbulten i mitt bloggande den här tiden. Säga att träning inte behöver vara så komplicerat. Träning är inte raketforskning, träning är enkelt och roligt och träning är till för att man ska må bra.

Träning ska byggas av glädje, inte av ångest.

När jag startade bloggen fanns det ett stort personligt behov för mig att göra något nytt. Jag var på ett ställe i livet där det var viktigt att få skapa något eget och roligt, något som var för min skull, något som ingen annan skulle lägga sig i eller försöka påverka. Jag har drivit både företaget och bloggen helt och hållet efter min inre kompass och aldrig gjort något som inte har känts bra i magen. Det jag har skrivit har jag skrivit för att jag tyckte det var viktigt. Återkopplingen och bekräftelsen har varit fantastisk. Bloggandet har gett mig så fantastiskt mycket tillbaka samtidigt som jag har fått kvitto efter kvitto på att det jag skrivit har varit värdefullt för andra.

Man ska alltid, alltid följa sin inre kompass.

Just nu vill jag inte vara en del av flödet. Tränings- och hälsobloggandet har tagit så konstiga proportioner och en vändning som jag inte vill vara med på. Bloggosfären just nu är så ytlig, krystad och skev. Det ska springas ”trail” i stan, ätas flingor dyra som ädelsten och så alla dessa ”happy faces”. Det är inte min bag, liksom. Jag vill inte förknippas med det.

Just nu har jag annat i livet jag vill prioritera. Jag är en extremt förändringsbenägen person och nu är det en ny fas på gång. Jag har älskat att blogga. Varje inlägg har jag älskat att skriva. Nu kommer jag att älska att göra något annat. Jag ska jobba, träna, tävla, älska och må bra.

@allakantrana kommer att finnas kvar på Instagram. Jag kommer att fortsätta coacha i Lofsangruppen. Bloggandet däremot är slut för nu.

Tack för mig!

expressen

Share
 

Nya ord och ny vecka, och detox.

20150119 kl 22:15 Kost, Okategoriserade, Skallen

”Törhända” och ”exekvera” lärde jag mig förra veckan. Orden alltså. Det är 2015 års trend tror jag. Gamla avdammade ord, vilket ju passar mig utmärkt eftersom mitt befintliga språkbruk är 1800-tal som det är.

Min helg avslutades på topp. Visserligen ramlade sonen illa i skidbacken och jag fick göra en akutkörning och sen pyssla om honom resten av dagen, vilket ju inte riktigt var enligt plan. Å andra sidan repade han sig bra och det blev en mysig inneeftermiddag så det kändes bra. Lisa och Håkan(min Lisa som hjälper mig med alla möjliga blogg- och designfrågor och är en klippa rent allmänt) kom förbi och hängde ett tag. Lisa bär på en människovalp(hundägarspråk) som jag väntar väldigt mycket på.

Veckan som kommer ser jag hemskt mycket fram emot, kanske inte först och främst träningsmässigt men totalt sett. Jag har två helt fulla jobbdagar här hemma och sen tre dagar i Stockholm på jobb. Mina kollegor har bokat in oss på finkrog på onsdag kväll och jag ska på ett seminarium i ”design thinking” på torsdag kväll. Två morgonträningsdater har jag bokat också, det gäller att passa på.

När Clara var här i helgen ägnade vi en ansenlig mängd tid åt att diskutera andra bloggar. Clara skriver bloggen Erdoderdo – en blogg om styrka inifrån och ut, så vi är bloggkollegor. Det är väldigt intressant att reflektera över bloggares ordval, uttryckssätt och bildspråk, och intressant att reflektera över sitt eget. Vad vill jag signalera, till vem och varför? Clara skrev väldigt bra på sin blogg om just det idag. Läs här. Ska jag vara ärlig så är mycket av bloggandet inom träning och hälsa just nu ganska skitnödigt. Jag blir lite trött liksom. Trött på detox, glutenfritt och holistiskt. Då finns det bara en sak att göra – sluta titta. För att återkoppla till Lisa så pratar hon ofta om det – vikten av att ta bort det ur sitt flöde som du inte vill se. Dölj ”facebookvänners” inlägg, sluta läsa bloggar du mår dåligt av och sluta följa Instagramkonton som snor energi. Det kallar jag detox.

Share
 

Sega ben. Jättesega ben

20150109 kl 21:02 Löpning, Skallen


Jag körde benstyrka i gymmet igår. Det ångrade jag idag. Jag kunde nämligen knappt springa. Inte så att det gjorde ont, men herregud vad det tog emot. Den löprundan lägger jag till handlingarna och glömmer. Positiva saker:

1. Solstrålar i ansiktet

2. Mycket bra grepp trots isgata

3. Tionde avsnittet av Serial färdiglyssnat. Nu har jag bara upploppet kvar.

Foten i kläm – jajamensan!

foten-i-klc3a4m

Share
 

Objektifiering, selfies och annat

20150108 kl 11:57 Kroppen, Skallen

Det här med att skriva blogginlägg är en väldigt speciell process. Jag får ofta frågan hur jag kommer på allt jag skriver(eftersom det tenderar att bli ganska mycket text) och för mig är den frågan alltid lika konstig och irrelevant. Jag skriver bara en bråkdel av allt jag tänker att jag skulle kunna skriva så ”att komma på saker” är ett icke-problem. Jag får också frågan om det inte tar mycket tid och kraft att sitta och skriva. Svaret på det är att jag inte riktigt jobbar så. Mina inlägg värker liksom fram av sig själv, skapas inne i huvudet. När det är dags att skriva ner tankarna tar det oftast fem minuter.

Nu har jag grubblat några dagar. Mindre viktiga saker som bolljävlar och selifes har fått stå tillbaka eftersom viktigare tankar tog plats. Anledningen är ett inlägg på bloggen Vardagsrasismen –  ”Omfamna objektifieringen” som slog huvudet på spiken och sammanfattar många tankar jag haft kring framförallt mitt Instagramflöde sista tiden. Jag slogs inte bara av det skickliga sättet att beskriva problematiken utan också av hur självklara saker kan kännas när någon annan har satt ord på dem.

Vardagsrasismen skriver:

”När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i sammanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i.”

Jag reflekterar över hur jag bidrar till det här. Är jag en normsnygg normfeminist? Vad är det jag ser och gillar i mitt flöde och varför? Vad signalerar jag med egna bilder och vilken sorts bekräftelse är jag ute efter? Hur påverkar all den här objektifieringen mitt sätt att se på mig själv? Hur påverkar mina selfies andra?

Precis det här med normsnygghet och objektifiering kände jag kring den där magkampanjen Emma Igelström drog igång i höstas, men jag kunde inte sätta ord på det. Kvinnor uppmanades att ta kort på sin mage och lägga ut under gemensam hashtag. Vi blev dels beordrade att objektifiera oss själva och dessutom var det naturligtvis bara de ”snygga” magarna som hamnade under hashtaggen ändå. Som Emmas egen till exempel. De magar som inte har gått till ett badhus, en strand eller ett omklädningsrum på hundra år hamnade knappast under en gemensam öppen hashtag på Instagram. Hur hjälper det en person med en på riktigt tjock, ärrad eller degig mage att se en massa magar med minimala valkar och läsa att det här är kvinnor som ”står upp för sig själva”? Snyggt blev fult istället för tvärtom. Och varför måste vi hålla på och bedöma varandra hela tiden?

Vardagsrasismen skriver:

”För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.”

Nu läser ju inte hela Sverige min blogg eller följer min Instagram(tur är väl det), men jag känner ändå ett stort behov av att tänka till kring vad jag förmedlar till de som faktiskt läser, genom vilka bilder jag lägger ut och varför. Jag vill ju att människor ska må lite bättre med mig i flödet, inte lite sämre.

Igår läste jag i en facebookgrupp om ”happy faces” – ni vet de här människorna som frontar med ett glatt ansikte men man ser något annat. Det är en helt annan kategori än de som har en positiv inställning till livet oavsett vad som händer och låter bilderna spegla det. Det slog mig att jag har så många ”happy faces” i mitt flöde. Vissa med några enstaka följare och andra med många tusen. Jag får lust att avfölja och ibland gör jag det, men ofta behåller jag och fortsätter undra. Förstår dom inte att jag ser att dom mår dåligt? Tanken slår mig också om jag upplevs som ett ”happy face”. Vad tycker ni? Finns det något värde i att sluta med selfies, eller att börja lägga ut ”fula” bilder på sig själv. Är jag ens tillräckligt ful och vem ska bedöma det? Min kropp ser ut som den gör, finns det något värde i att visa upp den? Är det det jag gör, visar upp mig? Eller visar jag att jag är vän med min kropp?

Fortsättning följer.

10603896_870791562939240_7072226930087924359_o

 

Share
 

Träningsinspiration

20150101 kl 10:30 Kost, Kroppen, Löpning, Okategoriserade, Pepp, Skallen

Igår fick jag ett mail. Ett av de där speciella som dimper ner ibland och som gör att jag vet varför jag skriver bloggen. Helt fantastiskt – läs och inspireras. Jag har såklart frågat ”den lilla tanten” som har skrivit brevet om jag får publicera hennes brev. För det är det hon kallar sig nämligen – en liten tant som heter Inggun.

Hej Ida!

Det är nu ett år sen jag skrev till dig om mina målsättningar detta år,och jag tänkte bara skicka en liten rapport om hur det gått. Mitt mål var ju att kunna springa en mil i slutet av året – det målet passerade jag redan i våras! Jag började året med långa promenader som övergick mer och mer till löpning. För att utveckla löpningen började jag efter tag, då jag klarade längre sträckor, att köra tre löppass per vecka: Ett intervall, ett med mer backar och terräng, samt ett med längre distans. Jag varvade löpträningen med simning och dans. Ganska tidigt insåg jag att om min kropp och framförallt rygg skulle hålla, så måste jag få mer styrka i bålen. Därför började jag att styrketräna på gym 1-2 gånger per vecka. Jag började också att cykla MTB i våras – det tycker jag är jättekul, även om jag inte gett mig ut på några större äventyr! För att undvika skador har jag varierat träningen. Jag har aldrig brytt mig om vilket väder det varit, jag har sprungit i såväl sol, regn och snö. Tidsmässigt och ambitionsmässigt är jag långt ifrån eliten, men jag tränar något i princip varje dag, och jag mår väldigt bra! Resultatet av allt tränande är att mina ömmande kontoristaxlar har försvunnit, jag har inte haft en förkylning på hela året och min svullna mage har krympt betydligt! Jag bantar inte – det var för tråkigt- men har tappat 10 kg ändå. Nu är det roligt att köpa träningskläder och andra ”människokläder”! Alla kan träna – det är då ett som är sant! Du säger att man ska ha en stor framruta och en liten backspegel, och jag förstår precis vad du menar. Men jag tycker ändå att man inte ska glömma bort att titta bakåt, när man haft en dag med mindre bra resultat, eller att man bara känner sig lite nere. Man kan titta på den där soffpotatisen i backspegeln och tänka att man kommit långt! Tack Ida för din inspirerande blogg och din klapp på axeln. Hade jag inte stött på din blogg förra året, så hade nog inte detta hänt! Jag önskar dig ett framgångsrikt gott nytt träningsår! PS. Nya målsättningar för nästa år är att sluta småäta, gå ner några kilo till och kapa lite tid på milen. Kanske, kanske ställer tanten upp i nån tävling också! DS.

Kram, Inggun

Share
 

2015 – jag är redo

20141231 kl 12:29 Okategoriserade, Pepp, Skallen

När 2013 tog slut var jag lite chockad (och aningen trött men mest glad) över allt som hade hänt under året. Årskrönika 2013 Jag gav mig själv ett tyst löfte att 2014 skulle bli lite lugnare men visste nog redan där och då att så skulle det inte bli. 2014 kom att bli ett av de mest händelserika i mitt liv. Jag är väldigt tacksam (aningen trött och mycket glad) över allt jag upplevt även om jag bitvis har känt av att farten har varit väl hög. Årskrönika 2014

2015 ska bli lite lugnare tänkte jag, den här gången seriöst menat. Visserligen har jag ett EM på Irland och några andra resor och tävlingar inbokade, ett par event, flera stora projekt på människojobbet och lite annat på agendan, men jag har ändå planerat mer vila. Så. Nu har jag sagt det.

För mig är det viktigt att ha en plan. Plan för dagen, plan för veckan, för året, livet. Sen blir det aldrig exakt som jag planerat, men det är liksom inte poängen heller. Planer är till för att göras och revideras, inte för att hållas. Missförstå mig rätt – om du och jag bestämmer att vi ska ses på fjällstationen på Abisko första onsdagen i augusti så kommer jag att vara där och har jag en deadline på jobbet så kommer jag att hålla den. Det är mer det icke-specifika som jag reviderar. I vardagen är det strukturen som är viktig, tanken bakom, planen. Träningsveckan exempelvis blir i stort sett aldrig exakt så som jag har tänkt. Det betyder inte att planen har gått åt skogen och inte att jag blir missnöjd. Min erfarenhet av egen träning och av att coacha är att det alltid är mycket bättre att ha en plan att ändra i än att gå planlös.

Var inte rädd för att planer. Var inte rädd för att uttala dina mål, eller dina rädslor heller för den delen. Skriv ner, fundera, planera. Innan jag åkte med laget till Sydafrika i våras hjälpte Lovisa mig med en SWOT-analys, något jag gjort många gånger i jobbsammanhang men aldrig inför en fysisk utmaning. Det var väldigt värdefullt. Att sätta ord på känslor och fundera på sina styrkor och svagheter, att tänka över risker, att få ner tankar i ord. Det borde jag göra mer av.

Nu sätter jag mig i bilen och styr mot en nyårsafton i Gävle hos mina vänner Kajsa och Henrik. Jag ser fram emot en trevlig kväll och framförallt ett bra 2015. Fridens!

Share