Karlstad Stadslopp 2013

Alla Kan Träna

Så hade det blivit dags för Karlstad Stadslopp. Årets mest ångestladdade dag skrev jag i ett inlägg. Årets största anspänning. Årets höjdpunkt på ett sätt.

På stadsloppet träffar jag alla jag känner i löparvärlden, och ganska många andra. Det är en stor folkfest och de som inte springer står vid sidan och hejar. Före loppet, i startfållan, under löpningen, i omklädningsrummet och efteråt – överallt löpare som vill prata och kramas. Prata om sina förväntningar, farhågor och drömmar. Prata om sina skador och personliga rekord. Våndas tillsammans över loppet som kommer och efteråt berätta om sina upplevelser. Det är på många sätt en toppendag. Men för att kunna göra allt det här roliga måste man ju springa också, en liten detalj.


Vi hade som vanligt många järn i elden på förmiddagen med fotbollscup för ett av barnen och lite annat att fixa med. Vi kom ändå till evenemangsområdet i god tid. Jag pratade och kramades med många. Vänner, löpare, bekanta och en och annan konkurrent. Flera kom fram och ville hälsa, bloggläsare som passade på att ta kontakt och tala om att dom läser och inspireras. Kul! Mer sånt! Uppvärmning, fjärilar i magen, säkerhetskissa och så helt plötsligt stod jag där i fållan. Med många bekanta fötter runt omkring. Anna från Göta som jag gärna slår fast det inte händer så ofta, duktiga triathleten Kathrin Mörtel, Jenny, Sigrid, Veronica, Linda, Sofia, Anette och Ellinor från stafettlaget och en massa andra. Kollegor, klubbkompisar och andra.

Det bar iväg. Lite rörigt och trångt. Jag hade Annas rygg, det kändes tryggt. Fick syn på 43-ballongen ganska snabbt och blev förvirrad. Före mig? Leif som hade ballongen hade sagt att han skulle starta i ledet efter. Skulle jag följa den då eller? Det matade i alla fall på och jag höll i Anna. Kände mig stark och när jag passerade 43-ballongen sa Leif ”nu vill jag inte se dig nåt mer”, vilket ju kändes bra även om jag inte riktigt trodde på det. I samma veva tappade Anna. Hela loppet gick faktiskt väldigt fort. Det kändes som att kilometer efter kilometer blev avverkade och även om jag hade det fruktansvärt jobbigt så kändes det snabbt avklarat liksom. Efter fyra kilometer passerade min svåger Lars och efter sex kilometer pappas kompis Lars. Jävla Lars, var det deras dag idag eller? Jag slet ont från sju och hela ”Golgata”(Drottninggatan där publikleden är tjockast) plågade jag mig bra. Efter det var det lite av en kamp, men jag såg på klockan att jag var i närheten av mitt pers och jag kämpade på. Upplopp. Hade inga krafter kvar till en spurt. Fick se mig besegrad av både Anna och Gunnar, en löparbekant och fb-kompis som hade sagt att han skulle ha min rygg idag. Jag hade gärna haft en bra spurt men jag var för trött idag helt enkelt. Mål! Tiden?

43.12 och nytt personligt rekord! Igen! 3:a i K35 och 29:e plats totalt av 1.244 damer. Jättenöjd.

Resultat Karlstads stadslopp

Jag vill säga tack till alla som hejade och ropade på mig idag, det bär mig verkligen framåt. Det var inte många meter mellan ”heja Ida” eller ”kom igen Ida” och jag vet inte ens vilka ni var allihop. En som jag vet vem det var är Micke Soto, som på något mirakulöst sätt lyckades heja på säkert fyra ställen, på cykel. Tack Micke, det uppskattas! Nästa gång hoppas jag du kan springa. Grattis också till alla som genomförde loppet! Nästa år får det bli sub43 för min del.