Lidingöloppet 2013

Alla Kan Träna

Lidingö3

Jag har sprungit på Lidingö åtta gånger. Två gånger på 15 km, en gång på 10 och idag sprang jag mitt femte Lidingölopp på 30 km. Mina fyra tidigare 30-kilometerslopp har jag varit missnöjd med, så missnöjd de senaste två gångerna att jag har gråtit på upploppet. Jag har hamnat i väldigt negativa tankegångar under loppen, lite olikt mig, och fokuserat på fel saker. Lidingöloppet har blivit som ett stort hjärnspöke, en alldeles egen demon som jag har träffat en gång om året och som gett mig mycket ångest kopplat till min prestation. Jag har haft olika strategier och olika taktik inför loppen men alltid hamnat i samma läge. Besvikelse. Frustration.

Idag vaknade jag och kände att jag ville ta tag i det här med Lidingöloppsångesten på riktigt. Jag ville få känna glädje över att springa Lidingöloppet, och inte bara en massa press och negativa känslor. Jag bestämde mig för att springa utan klocka, utan krav, utan att jaga en tid. Jag bestämde mig för att vara nöjd med mig själv helt enkelt, oavsett tid. Jag vet redan att jag kan springa länge. Jag vet att jag kan springa fort och jag vet att jag kan springa i backig terräng. Jag har uppnått så mycket det här året, mycket mer än jag hade väntat mig och jag har inget att bevisa. Jag bestämde mig för att vara snäll mot mig. Att bara springa helt enkelt.

På start var jag helt lugn. Jag kom iväg helt annorlunda mot tidigare år, helt utan stress och utan trängsel. Jag gjorde mitt eget lopp från början. Jag tänkte inte så mycket på vad andra gjorde utan bara på mig själv. I uppförsbackarna drev jag inte på så hårt som jag brukar utan tog det ganska lugnt. Jag sprang på där det gick och kändes bra helt enkelt. Efter fem km kändes det bra, efter tio också. Jag började fundera på när klubban skulle komma. Tänkte att det inte skulle spela nån roll, jag var ju bara ute och sprang och hade kul. Typ. Pigg vid femton. Mellan femton och tjugo brukar jag alltid tröttna rejält. Tänk om jag skulle vara pigg vid tjugo, det vore ju kul. Vid tjugo kändes det bra. Vid tjugofem också och vid det laget sprang jag om väldigt många trötta. Jag började vittra målgång och med två kilometer kvar började jag fundera på tiden. På upploppet först såg jag klockan och fick en överraskning. Jag skulle gå in på 2.39 och jag blev så glad att jag tokspurtade ända in i mål. 2.39 – personligt rekord med 8 minuter. Av att skita i tiden och springa kravlöst. Vilken grej!

För mig bevisar det något som jag redan visste – allt sitter i huvudet. Allt.

Lidingö2