Vasastafetten 24/8

Alla Kan Träna


Innan jag går vidare mot nya mål och smider nya planer måste jag berätta av mig lite grann om gårdagen. Vi vann alltså Vasastafetten 2013 och för att göra en lång historia någorlunda kort vad det ungefär så här det gick till:

För ett år sedan satt jag och tittade på sträcktiderna från förra årets tävling och tänkte(ropade ut högt)- det där går att slå! Jag ville dra ihop ett gäng tjejer i min löparbekantskapskrets och göra en bättre tid. Inte ringa riket runt och dra ihop ett lag där ingen känner den andra med uppgiften att vinna för ett sponsorsnamn, utan åka till Dalarna med ett gäng bra tjejer jag känner och vinna tävlingen helt enkelt. Efter några dagar hade jag ett halvt lag redan klart och under hösten pratade jag med resten av tjejerna, fixade två bra sponsorer(Kafferosteriet Löfbergs och SATS Karlstad, stort tack till er!) och anmälde laget. Jag ville, och lyckades, få med mig flera bra orienterare vilket är en förutsättning för att göra en bra tävling. Det är många myrar, stigar, spänger och backar mellan Sälen och Mora och asfaltlöpare i all ära men minst fyra orienterare som kan springa fort oavsett underlag behövde jag.

I fredags hade det plötsligt gått nästan ett år, och det var dags att åka. Alla tio var friska och relativt skadefria och ingen hade ångrat sig eller tappat formen. Vi sågs vid lunch, åkte upp till Jennys stuga bortanför Hundfjället och hade en jättetrevlig kväll tillsammans med massor av snack och mat och asgarv. Sömnen vad dålig på de flesta håll och vid frukosten var det spänd förväntan och nervositet i luften. Tio tävlingsmänniskor med ett gemensamt mål. Alla laddade för uppgiften, alla med den där hatkärleken till att få ta ut sig riktigt ordentligt och alla med inställningen att göra sitt bästa för laget.


Många ivriga fötter


Och några orienteringstejpade skosnören

Sigrid hade fått i uppgift att göra ett körschema och hade tagit uppgiften på stort allvar. Vi hade en kalkyl för varje sträcktid och växlingstid och en instruktion för hämtningar och lämningar som inte lämnade något åt slumpen. Vi sågs nere vid starten och lämnade en kall men laddad Sigrid i åtta graders värme och ett myller av startmän och startkvinnor för att åka vidare i två bilar mot Mångsbodarna och släppa av Linn och sen till Risberg, där vi skulle stanna en stund för att vänta in Linn och se Linda starta. I Risberg stod vi och hörde att Sigrid hade växlat som trea till Sofia, en minut efter ledaren. Det kom snart ett sms med texten ”I mål! Det gick skitbra! Kör hårt nu!”. Hon gjorde 39.21, pers på sträckan som hon sprungit förut, och vi var igång. Nästa rapport var från Mångsbodarna där Sofia hade tagit in och växlade som tvåa till Linn, mindre än minuten efter. Sofia gjorde en kanonsträcka och det skulle Även Linn göra. Hon sprang förbi ett lag, men blev omsprungen av duktiga Kristina Roberto från Karlslunds IF så i Risberg när Linda tog över var vi fortfarande tvåa. Linn tyckte att sträckan var enormt tuff och hon var helt slut. Så underbart att se vältränade människor ta ut sig så att dom vinglar och sen två minuter senare vara helt som vanligt.


Väntan i Risberg


Risberg badar i sol

Vi körde vidare till Evertsberg och såg Linda växla till Annika, som var sjukt nervös, och otroligt laddad. Linda kom in till växling totalt slut, hon hade sprungit otroligt bra, sprungit förbi Elsa Ekelin från Karlslunds IF och tagit ledningen redan efter någon kilometer och gav Annika flera minuters försprång. Nu blev det snabba ryck till Oxberg där jag skulle ta över från Annika. Jag värmde upp länge och noga. Min sträcka var ”bara” 4,6 kilometer och jag ville gå ut så hårt jag kunde. Här fanns det inget att spara på och för mig är det stor skillnad att starta ouppvärmd, eller varm med lite puls. Jag kissade minst arton gånger och försökte hålla mig i skuggan bäst det gick, solen stekte på ganska bra vilket vi inte trodde när vi vaknade i Hundfjället och hade två grader på termometern. Annika kom in till växling med sex minuters ledning, och så trött vet jag inte om jag har sett en människa. 4.12 hade hon haft i snittfart i 15 kilometer på myr, stig, och spänger, en makalös fart. Hon trampade luft och hade knapp styrfart in mot växling, och ropade ”pannben” till mig.


Nervös väntan


Växlingen klar

Min sträcka gick enligt plan. Jag tänkte Vårrus, visste att det var max som gällde och det kändes som att jag hade långt över tröskelpuls redan efter 600 meter. Sträckan var ganska kuperad, både småknixar och sega motlut och det kändes som att det passade mig ganska bra. Jag sprang om fem-sex personer(ur mixlagen och herrlagen) men blev inte omsprungen av någon och det känns ju alltid bra. In mot växlingen tänkte jag på hur trötta dom andra hade varit och ville verkligen ge det sista jag hade. Min snittfart blev 4.22 och det är klart godkänt med tanke på backarna och det bitvis lite besvärliga gräsunderlaget. Jag drygade ut ledningen med någon minut.

Sen gick det slag i slag. Sträckorna är kortare mot slutet och vi åkte från växling och plockade upp trötta men nöjda löpare. Ellinor, Anette och Jenny gjorde alla en bra insats på sina femkilometerssträckor och när Jenny kom till Eldris var det med nästan tio minuters ledning. Jag ropade till Veronica ”Njut! Det finns ingen löpare i Sverige som kan ta in det försprånget!” Veronica gör milen på 42 ungefär, och bara en skada skulle kunna komma mellan oss och segern. Vi kastade oss i bilarna och åkte till Mora. I bilen sa Linda ”Vet du att det är 15.000 kronor i pris?”. Det hade jag ingen aning om och vi började genast fantisera om vad vi skulle göra för dom pengarna medan vi satt och sa att här ska det inte tas ut någon seger i förskott. Hon kan ju svimma eller nåt.


Kransmasen

Vi samlades vid klockstapeln och möttes av kransmasen med lagerkrans och allt. Han kramades och vi väntade in Veronica tillsammans, för att springa upploppet alla elva(med masen). 12 minuter och 13 sekunder blev segermarginalen och vi slog förra årets segrartid, som jag hade jämfört oss med, med 11 minuter. Sen blev det fullt upp med intervjuer och prisutdelning. Vi fick dalahästar, 15.000 kronor, och en hotellhelg för hela laget i Mora till nästa års stafett. Så himla kul. Det blev en snabbdusch och sen segermiddag på en restaurang i Mora innan vi drog hem Till Värmland.


Sammanfattningsvis var det en fantastisk dag. Solen sken, alla sprang bra och mådde bra, vi hade en fin stämning och sammanhållning i laget, det klaffade med alla växlingar och transporter och vi vann tävlingen. Oslagbart. För mig som lagledare och intiativtagare var det skönt att få sätta punkt för det som jag planerat för på ett så perfekt sätt. Att sätta mål och nå dom. Det är grejen.