Aim Challenge 2011

Alla Kan Träna

Det var första gången jag deltog i AIM Challenge, då tillsammans med Linda. Hon hade tävlat året innan i mixklassen och tyckte att tävlingen var superkul så vi bestämde tidigt på året att vi skulle tävla tillsammans. Jag hade egentligen inte så stor koll på tävlingsformen, det var första gången jag ställde upp i en tävling med rogainingupplägg, d.v.s. man får en karta med ett fast antal kontroller som inte ska tas i någon särskild ordning. Kontrollerna är viktade med olika poäng efter svårighetsgrad och reglerna är att man måste hinna tillbaka inom den utsatta tiden, annars blir man diskad.

Tomas och jag åkte upp och bodde i Annikas lägenhet vid högfjällshotellet, Lindas Johan bodde i Sälen då och dom kände ett stort gäng som skulle delta så vi blev liksom indragna i gänget och den sociala gemenskapen. AIM Challenge är lite av årets happening för som som bor och jobbar i Sälenfjällen. Många ser det som en kul kompis- eller pargrej. Kvällen innan tävlingen åt vi middag hos kompisar och minglade lite med alla som hade samlats i puben och pratade tävlingsnerver.

Aimjag och Linda

Linda och jag ställde upp med inställningen att ha kul. Att vi sen är tävlingsmänniskor och att när starten hade gått blev det där ”kul” mer ”dödligt allvar” det är en annan historia. Linda är väldigt bra för mig att tävla med, hon har en lugnande effekt kan man säga. När det blir lite för mycket ”dödligt allvar”. Innan starten hade vi en strategi som gick ut på att ställa cyklarna vid Gustavsliften och ta den upp(vilket är tillåtet) direkt när vi ryckt åt oss kartan, för att kunna titta på den i liften. Det gjorde vi, och vi hann göra en preliminär rutt.

Tävlingen flöt på väldigt bra, vi hade inte som strategi att bara ta högpoängare utan mer dammsuga fjället och byn på alla kontroller, och lämna de som verkade för svåra. Bara en gång fick vi hybris och tänkte springa uppför Väggen för att ta kontrollen där uppe, men vi lyckades hejda oss. Uppdelningen på äventyrsmoment var att jag tog alla vattengrejor och Linda alla balans- och klättermoment. Det funkade fint. Den enda större missräkningen var att det var så långt och jobbigt att ta sig tillbaka till Lindvallen efter att ha varit och tagit kontroller nära Hundfjället. Vägen är längre och backigare än man tror och Linda fick hänga i snodden stora delar. Jag tror att den hemcyklingen var en av de mest ansträngande saker jag gjort faktiskt.

När vi kom tillbaka hade vi tio minuter ungefär innan tiden var ute. Vi chansade på att hinna ta en kontrollt till som satt halvvägs uppe i en liftstolpe. Tanken var att man skulle stå på varandras axlar och ta kontrolen men våra inte så imponerande längder gjorde det svårt. Med nöd och näppe och ett litet skutt med fötterna på mitt huvud kunde Linda ta kontrollen och vi gick i mål. Vi var jättenöjda men hade inte en aning om ifall vi presterat bra eller inte. Efter AIM får man inte slutresultatet förrän vid prisutdelningen på kvällen.

Lagom till middagen var vi jättemöra. Alla spekulerade hejvilt och vi kom fram till att topp fem borde vi vara. Sen kom prisutdelningen och det visade sig att vi vann. Hur kul som helst. Jättefina priser fick vi, lite smolk i bägaren att herrsegrarna fick 15.000 kronor och vi 0 kronor. Inte så mycket för pengarna kanske, jag tävlar för att ha kul, men det känns inte som en så fräsch idé.

Här finns det bilder och resultat från tävlingen.

dagenefteraim
Dagen efter tog Tomas och jag ett sakta långpass på fjället. Det var alldeles underbart.