Helags Adventure Race 2013 – SM

Alla Kan Träna

helags header
Jag har varit i Ljungdalen ett tävlat i en dygnstävling i multisport. Det var min andra dygnstävling och det var en tävling som skiljde sig mycket från min första, Stockholm Extreme Challenge. Det var en tävling som faktiskt skiljde sig väldigt mycket från det mesta jag gjort. Jag tar det från början.

Vi vaknade på tävlingsdagen och såg att det blåste ganska mycket ute. Inte anade vi då hur vinden skulle komma att tillta under dagen och nästa natt, och hade vi gjort det så hade jag nog blivit mer nervös. Jag kände mig inte särskilt nervös alls faktiskt, alla saker var packade utom maten och jag kände mig förberedd. Jag hade en dag då jag kände mig väldigt stark, i både huvudet och kroppen. Det skulle jag behöva lite senare på dagen. Nere vid starten var det som vanligt ett virrvarr av människor och saker. Förväntan i luften och en tilltagande vind. Vi hade gått igenom allt i förväg, så det var inte så mycket att prata om just där och just då. Jag njöt av stämningen, av att ha tävlingen framför mig. Jag tänkte mycket positiva tankar som att det skulle gå bra, jag skulle känna mig stark, vi skulle få se och uppleva mycket.

Helags två

Dagen före start. Foto: mjonssonfoto.se

Startskottet gick och vi sprang iväg på första sträckan som var löpning, delvis i vatten. Den första delen av en lång tävling kallas prolog och är kortare, mer publikvänliga och ofta spektakulära moment. Löpningen var snabbt avklarad och gick utan problem. Det var bara en kant vi skulle uppför och då hade jag lägligt nog Marcus bakom mig så jag fick en knuff i ryggen, bra timing. Sträcka två var en bike-run, d.v.s. lagen har en cykel att dela på och man gör som man vill med fördelningen. Det mest effektiva rent teoretiskt har vi räknat ut i efterhand måste vara att växla så ofta som möjligt, men vi hade inte fattat det då, så vi växlade lite på känn och det gick bra men kunde ha gått snabbare. Ingen ko på isen, mer än 30 timmar kvar(men det visste jag inte då). Sedan sprang vi uppåt längs forsen och paddlade madrass ner, en sträcka som gick helt utan problem. Fortfarande kändes det inte som att tävlingen hade börjat än när vi växlade ut till den första lite längre sträckan. Vi cyklade upp till sjön där vi skulle paddla en längre sträcka på madrass. Det flöt på bra med paddlingen, ingen disciplin vi övar på men vi vet vilka fällor som ska undvikas och klarade det ganska smärtfritt. Paddlingssträckan inkluderade lite löpning. Där kunde vi ha valt att cykla i löparskor men vi valde springa i cykelskor, vilket gick utmärkt. Flera skobyten kändes onödigt krångligt i det läget. Sträckan avslutades med ett moment där vi hängde i sele och åkte flying fox över ett vattenfall.

Helags ett

Helags fyra

Nere i startområdet igen var det så dags att ge sig ut på den ”riktiga” delen av tävlingen. Vi packade med oss allt vi behövde till de tre nästa sträckorna som var cykel-paddling-cykel. Det kändes skönt och som att äventyret var på gång att starta. Placeringen då hade jag ingen aning om och det kändes oviktigt. Vi hade som målsättning att 1. Köra så fort genom hela tävlingen som vi två förmådde, och 2. Ha ett bra dygn tillsammans. Då spelar placeringen efter ett par timmar mindre roll och det skulle ju visa sig stämma.

Första cyklingen gick bra, vi trampade på i ett bra men inte för ansträngande tempo ett antal hundra höjdmeter på väg och fick sedan uppleva en riktigt fin cykling på stig över fjället till sjön där vi skulle paddla. Sträckan gick jättebra, vi gjorde ett av de få vägvalen som gick och tog ett par mixlag av bara farten. Peter och Johan cyklade ikapp oss, och förbi. Det är alltid kul att träffa folk man känner efter banan. När jag såg dom önskade jag väldigt intensivt att det skulle gå bra för dom tillsammans, positiv tankeöverföring liksom. Cyklingen var lite teknisk men förhållandevis lätt och jag kunde hålla hög fart vilket jag var nöjd med. Jag hann börja äta av maten jag hade med mig, vilket är viktigt att inte glömma. Man behöver inte maten än, men om man inte äter kommer man förr eller senare få soppatorsk, så det gäller att börja stoppa in energi.

Vi växlade till paddlingen som till en början gick helt ok. Paddla är inte vår bästa gren och vi hade en Acron, som är långsammare än varsin kanot, eller surfski som duktiga paddlare har men vi tuggade på i ett ok tempo. Vi blev omkörda av några lag och körde om något. Första hälften av paddlingen var i små åar mellan vassruggarna i ena delen av sjön, det var lite trixigt men vi fixade det enligt plan. Första hälften säger jag och då menar jag två timmar, eftersom vi beräknade paddlingen i förväg till fyra timmar. De fyra timmarna skulle visa sig bli sex timmar innan vi var klara. När vi skulle ut på sjön för att ta de sista kontrollerna blåste det mer och mer och det blev allt svårare att paddla. Det gick vita gäss och vågorna slog in i båten. Paddeltekniken jag har lärt mig var som bortblåst, kanoten blev helt omöjlig att styra och vi övergick från ”paddla så fort vi kan” till ”paddla i rätt riktning och ta oss framåt”. Det blåste ännu mer när vi var på väg mot den sista kontrollen och vi såg flera gå runt i vattnet, några flera gånger. Vägen tillbaka till växling från den sista kontrollen blev en utmaning. Vi paddlade och paddlade, båten drog än åt det ena hållet och än åt det andra, aldrig dit vi ville. Vissa gånger tog vi oss inte framåt alls och vi övergick till ”klara oss till växling utan att kapsejsa”. Vi fick gå iland flera gånger för att tömma kanoten på vatten och ta ny riktning. Varje gång vi kom runt en udde tog blåsten i kanoten och drog iväg oss dit vi inte ville. Vi såg räddningsbåtarna plocka upp fler och fler ur vattnet.

helags paddling

Marcus och Kalle paddlar

Plötsligt, kändes det som, mojnade det något. Jag sa till Magnus ”det verkar som att sjön la sig”, han svarade att han inte såg några vita gäss längre och vi chansade på att ta riktning rakt över sjön till rätt sida. Det gick. Vi kunde inte snabbt nog ta oss ut kanoten och vi var glada att kunna växla till cykel, väldigt glada. Tävlingsarrangörerna bjöd på korv och kaffe, vilket var skönt att få i magen inför cykelsträckan upp mot berget. Cykelsträckan var mest skön, varje tramptag bidrog till att värma upp kroppen efter den kalla paddlingen och innan vi hade gjort cykelklättringen hade korven smält lite, humöret var bättre och vi var redo att växla till löpning, eller trekking.

Inför trekkingen fick vi tillgång till en i förväg packad väska där vi hade lagt all utrustning för den långa natten framför oss. Vi bytte till torra strumpor och skor, och packade till mindre ryggsäckar som innehöll obligatoriska förstärkningsplagg, överlevnadsfiltar, gps och annat. I matväg tog vi med kall, hoprullad pizza och några små påsar med allt möjligt gott. Vi hade även med snabb energi i form av gel och sportdryckstabletter men minimalt med vatten. Man vill bära så lite som möjligt och på fjället finns det vatten lite överallt.

Trekkingen ja. På kartan en lång, utmanande sträcka med flera tusen höjdmeter och ett antal fjäll att bestiga. I verkligheten samma sak, fast med fjällväder av hårdaste slag. Så länge vi befann oss under trädgränsen gick det hyfsat bra, i dalen likaså, men på väg upp på fjället tilltog vinden ytterligare och det blev mörkt. Inte beckmörkt, men så mörkt det blir en sommarnatt med dimma. Uppe på fjället låg nämligen dimman tät. Magnus fick lite problem med magen första timmarna och vi fick gå saktare än planerat men vi gick sakta men säkert mot topparna, en efter en. Redan på första toppen anade vi att det skulle bli en lång natt. Det blåste så att det var svårt att stå längst upp, vi hörde inte vad vi sa till varandra och sikten var dålig i dimman. Vi skymtade några andra lag, något som var på väg tillbaka för att bryta och något som hade orienterat fel. Magnus erbjöd sig att hjälpa ett lag men dom började dividera om vem som egentligen hade rätt så vi gick raskt vidare, till kontrollen och ifrån dom. Jag kopplade på snodden mellan mig och Magnus, inte för att få draghjälp men för att inte tappa bort varandra helt enkelt. Hade jag tappat bort honom på fjället hade jag frusit ihjäl innan jag hittat tillbaka. Över 25 sekundmeter fick jag rapporterat efteråt, och nära nollan. Svensk sommar :-)

helags sten

En av topparna, bild från hemsidan, www.24hadventure.se

När första toppen var avklarad blev resten av sträckan en njutbar strapats. Det var jobbigt, blåsigt och utmanande men vi sprang på riktigt bra. Magnus orienterade som det kändes helt klockrent med de snabbaste vägvalen och precis rakt på varenda kontroll. Vi sprang där det gick och höll ett bra tempo även där det inte var springbart. Vägen ner från det sista fjället till växlingen var lång, men det kändes så otroligt skönt att ha klarat det så bra. Nio timmar trekking i den miljön med det vädret är en bra prestation, det kände vi där och då. Vi diskuterade hur fortsättningen av tävlingen skulle bli, anade att Helagsklättringen senare i tävlingen skulle strykas på grund av vädret, och fick det bekräftat i växlingen. Vi kom ner från fjället vid halv åtta ungefär och hade då tävlat i nästan 22 timmar. Vi åt, tog på cykelskor och gav oss ut på cyklingen. Magnus sa ”packa med dig mat för fem timmar, det är en lång sträcka framför oss”, vilket var bra att bli påmind om. De fem timmarna skulle av olika anledningar bli nio timmar och då räcker det inte med lite vatten. Jag fick med mig ännu mer pizza och godis, och svepte två korvar i farten.

Helags tre

Sista cyklingen visade sig tuff. Det började med en väg som var uppkörd med fyrhjuling och fortsatte på renstig i ganska många kilometer innan det övergick till stenig fjällvandringsled. Stigen gick på åsar mestadels och vinden var fortfarande hård. Regnet kom och det var omöjligt för mig att hålla balansen på cykeln bland alla stenar. Stigen var liksom djupt urgröpt och tramporna fastnade i kanten vilket gjorde att jag ramlade och ramlade. Och ramlade. När jag kom upp på cykeln och besegrade kanske hundra meter kom det en bäck att vada över, en brant uppförsknix och så stigen igen. Om och om och om igen. Hur många bäckar och renar och spänger kan det finnas egentligen? Och hur många fjäll? Och hur många stenar? Jag fick jobba mentalt de sista timmarna. Magnus gjorde sitt bästa för att jag skulle äta och dricka och hålla humöret uppe, och det gick förhållandevis bra även om det var min ”sämsta” sträcka. Jag kunde inte cykla bättre helt enkelt, efter ett dygns tävlande. Kanske skulle jag klara cyklingen bättre pigg, kanske inte. Vi tog oss i alla fall släpandes med cyklarna stora delar upp till Helags fjällstation. Från Helags och ner till Ljungdalen återstod en ganska krävande stenig cykling på uppskattningsvis två mil, men då hade vi i alla fall medvins, och kunde vittra målgångdoften. Många vad och många spänger. Många stenar.

Sista milen ner till målet på asfalt hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag låg precis bakom Magnus och rullade så lätt, så lätt. Vi hade tävlat i 31 timmar tillsammans, och vi hade gjort det bra. Vi hade gjort det som många lag inte gjorde. Vi hade klarat äventyret Helags adventure race. Vi hade utsatt oss för prövningar och klarat dom. Frusit, slagit oss, mått illa och kämpat. Vi gick i mål på 30 timmar och 58 minuter på en tredjeplats i svenska mästerskapen i multisport. 3:a på SM. Många lag bröt och många lag(bakom oss) fick en avkortad bana på grund av tidsbrist, men det spelar ingen roll. Vi lyckades med våra målsättningar. Vi gjorde vårt bästa och vi hade det bra tillsammans. Vi kom 3:a av de lag som ställde upp och gick i mål. Det kan ingen ta ifrån oss.