High Chaparral Multisport Race 2013

Alla Kan Träna


Igår var det tävlingsdag. Jag och Linda åkte tillsammans med Marcus och Kalle ner till High Chaparral i Småland för att ställa upp i den första deltävlingen i Svenska Multisportcupen. Marcus och Kalle är superrutinerade i cupsammanhang, dom har tävlat flitigt ihop i fem säsonger och placerar sig ofta i toppskiktet. För mig och Linda var målsättningen att köra så hårt vi kunde och ha en bra dag. Typ. Det där funkar ju bara tills dess att nummerlappen sitter på, då vill vi båda före allt som rör sig men så var det i alla fall sagt.

Vi kom ner till start i väldigt god tid, vilket var tur(bra planering) eftersom vi skulle komma att behöva all tid i världen för att få koll på kartorna. Jag hade haft mina farhågor eftersom arrangören av cuptävlingen var en orienteringsklubb, vilket inte bådade gott med tanke på att jag, som jag bloggat om tidigare, inte precis är väldsmästare på orientering. Jag fick i alla fall, men hjälp av Marcus, ordning på vad som var vad och satte strategin för dagen. En liten cykeltur runt området hann vi med och jag kände mig förberedd, solen sken på start och stämningen var på topp.


Svårare än bra


Del av cykelkartan, som var mer i min smak


I åa ä e ö. Snirklig sådan.

Tävlingen började med en orienteringssträcka inne på själva området High Chaparral, bland minijärnvägar, öar, broar och nöjesfält. 15 snabba kontroller med en massa vägval. Vi höll en bra fart och gick rätt, så när som på ett vägval på fel sida om en byggnad. Paddlingssträckan var på ån som rinner genom High Chaparral, ganska svårstyrt eftersom ån var ström, men paddligen funkade ändå över förväntan. Dessvärre gjorde jag en idiotgrej och stämplade fel, hur dumt som helst. Jag vet inte om jag ska skylla på slarv eller tävlingsiver, men det känns jättedumt att stämpla fel just på paddingen, som verkligen inte handlar om orienteringsmomentet. I tysthet surnade jag till rätt rejält och tappade stinget, vilket måste ha synts på min ryggtavla för Linda sa bestämt ”Kom igen nu, vi kör vidare. Vi har inte åkt ända hit ner för att sura. Nu genomför vi.” Sagt och gjort.

Efter paddlingen cykelorienterade vi vilket gick jättebra, och vi var starka. På orienteringen gick vi ut precis före två damlag och efter två mixlag. Resten är historia. Det var alldeles för svårorienterat för mig, mer ”riktig” orientering än ”multisportorientering” om man kan uttrycka det så och vi gick bort oss. Flera gånger och sista gången ganska rejält. Känslan ”Vilken jävla skitdag, ska vi lägga oss ner och dö istället?” liksom fladdrade runt lite på axeln men jag tryckte undan den och körde vidare. Sista cykelorienteringen hem gick bra. Mina cykelben kändes helt ok och när vi stämplade in i mål efter en liten slutorientering inne på området var det blandade känslor, mest uppgivna. Ett skrattanfall av typen ”herregud hur komiskt är det inte att åka hela vägen till Småland för att stå och klia sig i huvudet på ett hygge” och sen ville vi bara hem. Killarna plockade upp resterna av oss och vi drog.

En hamburgare och lite godis senare, och efer att ha fått prata igenom saken kändes det ändå rätt ok. Jag kan konstatera att vi skulle ha hängt på något av de andra lagen på orienteringssträckan, vilket är tillåtet. Tanken slog mig inte, vilket var ett nybörjarmisstag. Det och inte stämpla stolle på paddlingen. Nu tar vi med oss det och går vidare, som Per Elofsson.


Kartläsare? Nja.