Stockholm Extreme Challenge 2012

Alla Kan Träna

Stockholm Extreme Challenge 2012
7765642562_4ec9299ab0_o

Jag blev uppringd exakt en vecka innan planerad avresa till Stockholm. Att ställa upp i en 24-timmarstävling fanns inte ens i min vildaste fantasi fram till det där telefonsamtalet. Hej! Jo, det är så här…Marcus pratade på och jag bara lyssnade, för en gångs skull helt tyst. Efter samtalet gick jag ner till Tomas och min äldsta dotter som satt i köket. Jag sa något i stil med ”Marcus ni vet ringde och dom vill ha mig med i laget till Stockholm Extreme, deras tjej är skadad” och dom frågade vad det här nu var för något konstigt jag skulle sticka iväg på, hur länge skulle jag tävla? Jaha 24 timmar. Hur länge skulle jag vara borta? Jaså tre dagar. Hur långt skulle jag springa? Jaha fem mil. Hur långt skulle jag cykla? Jaså, tio mil MTB. Vad mer skulle jag göra? Nehej det vet man inte. Vilka skulle jag tävla med? Jaha, ok. Och sen sa dom i mun på varann ”Klart du ska med!” Och jag försökte lite tafatt protestera och säga att jag aldrig skulle orka och klara men jag var lättövertalad. Jag ringde tillbaka och sa ungefär ”Ni vet inte vad ni ger er in på för jag är kass på att paddla och ni kommer få släpa runt mig men OK! Lyckorus/panikkänslor. Vad hade jag tackat ja till? Googla, läsa, leta information. Ju mer jag läste desto nervösare blev jag. Repellera? Nerför det här?:
Södertorn
Jag hade hur som helst en tävling att klara av före det, nämligen AIM Challenge i Sälen, som jag höll på att packa inför. Läs mer om den tävlingen här. Jag lovade höra av mig till laget när jag var på väg hem.

I bilen på väg hem från Sälen bestämde jag träff samma kväll hemma hos mig med killarna i laget, Magnus, Marcus och Henrik. Jag hade glömt den lilla detaljen att det var Tomas födelsedag men barnen hade varit duktiga och bakat tårta och allt. Tur man har självständiga ungar. Fortfarande lite hög från tävlingen i Sälen satt vi och gick igenom Stockholm Extreme hemma vid köksbordet. Det kändes bra och dåligt på samma gång. Repellera. Tornet. Rodd. Paddling. Madrasspaddling(?). Utrustning. Mat. Sömn? Jag kände ändå redan där och då ett stort förtroende för killarna och dom gjorde klart att jag behövde inte känna någon press utan vi skulle åka dit och göra vårt allra bästa. Vare sig mer eller mindre.

Innan avresan hade jag massor att fixa. Vi övade repellering Marcus och jag med en duktig multisportare som heter Anders. Visserligen bara tre meter typ, men vi fick lära oss hantera utrustningen. Lugn, bara lugn, sa Anders. Det är så högt att du blir inte höjdrädd. Titta rakt fram, in i väggen, så är du snart nere. Förutom klättringen skulle jag låna en paddel och fixa lite med käk och service på cykeln bl.a. Tur att det fortfarande var semester.

Väl i bilen på väg till Stockholm infann sig ett visst allvar. Jag kände på dom andra att dom var spända och jag började jaga upp en viss inre nervositet. Hela tiden försökte jag intala mig att det här skulle gå bra. Vi handlade det sista på en stor ICA-butik och övernattade på Bredängs camping. På campingen dök ett annat lag från Karlstad Multisport upp, dom verkade världsvana och självsäkra, vilket fick mig att bli ännu lite mer nervös. Herregud liksom.

På tävlingsdagen åkte vi tidigt in till Medborgarplatsen tidigt för att få alla saker på plats, och för att Magnus skulle delta på tävlingsgenomgången. Alla kartor delades ut och några timmar återstod till tävlingen. Jag försökte äta men ville inte äta för mycket med tanke på prologen. Prologen i en multisporttävling är en inledande del av tävlingen, oftast med flera kortare delmoment som gör att lagen får tider och en viss spridning när dom släpps iväg på den riktiga, långa delen av tävlingen. Det är också mer spektakulärt och publikvänligt. För mycket mat i magen och jag skulle dö på prologen.

Dags för start. Vi skulle genomföra fyra kortare ”looper”, deltävlingar, där två var stadsorientering, cirka 5 km, en var roddmaskin på Medborgarplatsen och en var löpning uppför spiraltrapan inne i Södertorn och firning nerför på utsidan av tornet. Jag tänkte dumt nog att vi kaske skulle ta det lite lugnt i början, vi skulle ju ändå vara ute i ett dygn, men så blev inte fallet. ”Kroka fast dig direkt” sa Marcus och det gjorde jag. Jävlar vad det gick undan. Snodden var sträckt och jag sprang för kung och fosterland. Orientering, ska man inte typ stanna ibland och titta på kartan? Tungan satt klistrad i gommen och andan satt i halsen och det var tur att jag inte hade pulsklocka. Pusta en stund och sedan rodd. Rodden var sjukt jobbig men det var bara att göra. Rodd är så konstigt för det känns alltid väldigt bra i ungefär 200 meter och sen känns det fruktansvärt.

7765683480_486b885f1b_o

2 kilometer var rodde vi. Efter det löpning igen, samma visa med tungan och pulsen och så. Till sist firningen. Springa upp i spiraltrappa gick bra, förutom att jag hamnade sjukt långt efter killarna. Att rapellera nerför ett 80 meter högt hus var väl inte det skönaste jag har gjort och man kanske skulle ha börjat med någon lägre höjd men det gick ändå bra. Jag stirrade in i väggen och bad till alla högre makter jag kunde komma på. Nere på marken igen kände jag mig väldigt skakis.

7765639284_bb67c278e3_o

Mellan prolog och omstart, jag och Henrik

En cool bild från rappeleringen, foto Polarpuls

Efter en stunds paus och mer mat blev det så dags att ge sig ut på själva tävlingen. En långsam transportcykling ut ur Stockholm skulle inleda det hela. Då lyckades jag bromsa väldigt tvärt med frambromsen, vet inte riktigt hur och varför, och göra en volt över styren. Jag landade hårt på revbenen och kände direkt att jag hade fått en revbensskada. Jag kunde inte andas in ordentligt och hade både smärta och spagettiben efter den incidenten. Senare i tävlingen blev jag tvungen at ta smärtstillande för revbenen och trots det hämmade mig skadan en hel del under resten av loppet.

Det är svårt att beskriva dom närmaste timmarna. Vi cyklade, paddlade, sprang, paddlade igen och det hela grötar ihop sig lite när jag tänker på det.

7765770722_4cc049833e_o

Omgivningarna var tydligen väldigt fina men jag hade svårt att se. Dels hade jag väldigt ont och dels var det fullt fokus på att förföytta mig så snabbt jag kunde. En ”rolig” anekdot från natten är när vi, ute i Nackareservatet plötsligt skulle ta en kontroll innen i en grotta. För att komma till kontrollen var man tvungen att simma över en vattenhåla inne i grottan med 7-gradigt vatten. Det ströp alla kroppens funktioner att hoppa ner i det där hålet. På väg ut ur grottan var enda sättat att komma ner i vattnet ett hopp från en klippavsats. Jag tvekade men Magnus skrek ”hoppa!” Och jag hoppade. Ibland måste man bara göra.

Natten var till stor del cykel och löpning. MTB på skogsvägar och orientering i skogen. Vi fick möjlighet att vila vid ett stopp, jag minns inte hur länge. Vi hann byta till torrt , äta och ligga ner en stund innan det var dags för omstart. Omstarten gick till så att alla lag startade samtidigt igen, men man behöll tiden från före stoppet. Ju tidigare laget hade kommit till stoppet, ju längre vila hade man fått. Vissa lag fick ingen vila alls.

Efter omstarten var det coastaleering som gällde. Vi paddlade luftmadrass och sprang från ö till ö i några timmar innan vi hamnade på en strand, jag tror det var Saltsjö Boo. Jag blev visst fångad på bild ungefär då:

7765811766_733a2e4428_o

Det som återstod av tävlingen då var cykel tillbaka till medborgarplatsen, tyvärr via Sörmlandsleden, detta helvete till led som inte precis var MTB för nybörjare. På leden var jag som närmast att säga ”det går inte”, men jag sa det aldrig. Dom frågade hur det gick och jag sa ”det går jättebra”, liksom för att intala mig själv, och för att orka. När vi kom bort från leden var det bara en kort cykling till växlingen över till de sista tre löpsträckorna. Tre korta orienteringsbanor inne i Stockholm på totalt 11 km. Då gick det på vilja. Vi gick i mål på Medborgarplatsen där vi hade startat och känslan var osannolik. Det gick! Och det gick ganska bra.

Stockholm Extreme

Vi kom i mål på plats 8 av 25 startande lag, läs mer om resultaten här
Det finns en film från loppet som är publicerad här

Det ligger även ute en hel del fina bilder från tävlingen på Stockholm Extreme Challenge