WWC

Alla Kan Träna

Wermland Winter Challenge 2013-02-02
efter tävlingen
Vi ställde upp i första upplagan av vintersporttävlingen WWC, Marcus och jag. I Mixklass.
Tävlingen arrangerades av Karlstad Multisport och då i första hand Olof och Tobias från Young Multisporters Starten gick vid Abbas stugby och banan gick upp till Hovfället och tillbaka. Inte rakaste vägen. Tävlingens tre huvudmoment var snöskolöpning, klassisk längdskidåkning och långfärdsskridsko.

innanavfärdwwc

Marcus körde upp oss kvällen innan tävlingen. Vi stannade på klassiska Ica Toria i Torsby och bunkrade. Marcus med semlor och jag med nötter. Väl framme och efter lite snicksnack med stugbyns ägare, Harold Abbas, fick vi vår stuga och kunde installera oss. Vi gick runt en sväng och slängde några ord med Olof och Tobias, tävingsledningen, och Henrik och Sten som också skulle köra lagklass, herr. Henrik startade psykkrig och jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit dubbskor eftersom vi fått veta att löpsträckan skulle börja över sjön. Skit. Och varför hade ingen av oss tagit med toapapper? Dubbelskit. Vi nervöspratade ett tag och det var lite sådär halvsvårt att somna, som det ska vara.

På tävlingsdagen vaknade jag med en känsla av att det här skulle gå bra. Kallt men fint väder och jag kände mig pigg. Tiden går alltid fort fram till start och det blev lite halvbråttom att få ordning på all utrustning. Skidor och pjäxor skulle packas på en kärra för transport till växlingen uppe på Hovfjället och skridskorna skulle vara klara nere vid sista växlingen. Vi värmde upp och vips så var det dags. Startskottet. Pang.
Starten WWCFoto: mjonssonfoto.se

Första sträckan var snöskolöpning från stugbyn upp till Hovfällets topp. vi fick en ganska kass start eftersom ingen av oss hade dubbat och isen hade ett litet snölager så den var superhal. Väl på fast mark kopplade vi på snodden och sen blev det springa av. Det är alltid jobbigt och svårt att springa i överfart, men särskilt i början. Jag hade maxpuls efter 200 meter kändes det som och jag lät därefter, men snodden var sträckt och det går ju liksom inte att slå av på takten heller så det var bara att kämpa från böran. Några kilometer plattlöpning över gärden och på skogsvägar inledde sräckan, men snart skulle det bli brant. Stigningen liksom smög sig på, det blev brantare, brantare och BRANTARE. Till slut gick vi med snöskorna som i en trappa i fotspåren efter de första löparna. Vi passerade Erik ganska nära toppen, han var glad och positiv som alltid och ropade ”Ida – vänd dig om!”. Och jag vände mig om, och jag fick se den fantastiska utsikten. Ända till Mariannelund såg jag. Eller i alla fall till Torsby. Nu var vi nära toppen, men vi hade en rejält jobbig bit kvar med mycket snö. Det var som en befrielse när vi till sist kom ut på det pistade spåret för lite lättare löpning fram till växlingen.

snöskolöpningFoto: mjonssonfoto.se
Jag sprang inte nog fort för att komma med i bild…i änden på snodden är jag.

Andra sträckan – skidåkning två varv på milspåret, Hovfjället. Vi gjorde en hyfsat bra växling och kopplade på snodden nästan direkt. Vi hade ju övat med snodd(en gång) så det här skulle nog funka tänkte vi båda. Och det gjorde det. Väl. Det gick fruktansvärt fort och hela första varvet var en ren överlevnadsstrategi från min sida. Jag buttade på Marcus med staven när jag kunde och jag skrek ”kliv ur spåret” när det gick för fort. Han var hur stark som helst och drog nästan lite väl ambitiöst över krönen. Gummisnoddseffekt säger jag bara. Andra varvet var vi båda två tröttare, vi ramlade en gång var, snodden gick av och det var väl inte världens bästa skidåkning. Jag var väldigt trött efter löpningen och hade nog trott att jag skulle få hämta mig lite på skidorna, men det blev så intensivt och efter skidorna kände jag mig ännu tröttare. Ja, ja. Bara att fortsätta.

Tredje sträckan skulle bli löpning ner till stugbyn. Det började ganska lätt med löpning på vägen i ett par kilometer, för att sedan bli skogslöpning och sen ett rejält brant parti nerför, så brant att vi fick hålla oss i träd och grenar, kasa lite på rumpan, gåspringa och bara försöka förflytta oss så snabbt det gick. Efter den värsta branten blev det löpning på skogsväg i ett par kilometer och till slut en ganska lång och dryg löpning över sjön tillbaka till starten. Jag var så fruktansvärt slut sista kilometern, jag upprepade ett mantra i huvudet om och om igen, bara för att ta fokus från hur ont det gjorde att springa. Och snodden – sträckt. Vi växlade till skridsko samtidigt som segraren gick i mål.

Marcusoch jag WWCFoto: mjonssonfoto.se
Fjärde och sista sträckan, långfärdsskridsko, gick helt klart över förväntan. Vi hade övat tillsammans två gånger och kommit fram till att en kort snodd var det bästa. Jag låg kloss i rygg på Marcus och höll fokus på att ha samma skär och att krypa ihop så gott det gick. Tio varv skulle köras på en bana som var drygt två kilometer. På varv fyra fick vi sällskap av Carl Edholm som vi sedan växeldrog med till varv nio. Jag kände mig stark, det värkte lite i ryggen men annars kändes skridsko som vår gre liksom. Konstigt med tanke på att det nog var den sträckan vi oroade oss mest för i förväg. Ett bra kvitto på att man ska inte oroa sig så mycket för saker. Det är ändå alltid någon annat än det man tror ska bli värst som verkligen blir värst.

Resultaten från tävlingen finns här
Vi kom tolva totalt, om man räknar med individuella starter och lag, men vi var första lag i mål.

Det finns en film från tävlingen som ni kan se här
Jag är med efter 5.06, och efter 06.42.

Fotografen som tagit alla som fina bilderna har skrivit en Race Report

Och så lite skadedokumentation. Snöskolöpningens baksida:
fotleder