Objektifiering, selfies och annat

20150108 kl 11:57 » Kroppen, Skallen
Alla Kan Träna

Det här med att skriva blogginlägg är en väldigt speciell process. Jag får ofta frågan hur jag kommer på allt jag skriver(eftersom det tenderar att bli ganska mycket text) och för mig är den frågan alltid lika konstig och irrelevant. Jag skriver bara en bråkdel av allt jag tänker att jag skulle kunna skriva så ”att komma på saker” är ett icke-problem. Jag får också frågan om det inte tar mycket tid och kraft att sitta och skriva. Svaret på det är att jag inte riktigt jobbar så. Mina inlägg värker liksom fram av sig själv, skapas inne i huvudet. När det är dags att skriva ner tankarna tar det oftast fem minuter.

Nu har jag grubblat några dagar. Mindre viktiga saker som bolljävlar och selifes har fått stå tillbaka eftersom viktigare tankar tog plats. Anledningen är ett inlägg på bloggen Vardagsrasismen –  ”Omfamna objektifieringen” som slog huvudet på spiken och sammanfattar många tankar jag haft kring framförallt mitt Instagramflöde sista tiden. Jag slogs inte bara av det skickliga sättet att beskriva problematiken utan också av hur självklara saker kan kännas när någon annan har satt ord på dem.

Vardagsrasismen skriver:

”När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i sammanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i.”

Jag reflekterar över hur jag bidrar till det här. Är jag en normsnygg normfeminist? Vad är det jag ser och gillar i mitt flöde och varför? Vad signalerar jag med egna bilder och vilken sorts bekräftelse är jag ute efter? Hur påverkar all den här objektifieringen mitt sätt att se på mig själv? Hur påverkar mina selfies andra?

Precis det här med normsnygghet och objektifiering kände jag kring den där magkampanjen Emma Igelström drog igång i höstas, men jag kunde inte sätta ord på det. Kvinnor uppmanades att ta kort på sin mage och lägga ut under gemensam hashtag. Vi blev dels beordrade att objektifiera oss själva och dessutom var det naturligtvis bara de ”snygga” magarna som hamnade under hashtaggen ändå. Som Emmas egen till exempel. De magar som inte har gått till ett badhus, en strand eller ett omklädningsrum på hundra år hamnade knappast under en gemensam öppen hashtag på Instagram. Hur hjälper det en person med en på riktigt tjock, ärrad eller degig mage att se en massa magar med minimala valkar och läsa att det här är kvinnor som ”står upp för sig själva”? Snyggt blev fult istället för tvärtom. Och varför måste vi hålla på och bedöma varandra hela tiden?

Vardagsrasismen skriver:

”För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.”

Nu läser ju inte hela Sverige min blogg eller följer min Instagram(tur är väl det), men jag känner ändå ett stort behov av att tänka till kring vad jag förmedlar till de som faktiskt läser, genom vilka bilder jag lägger ut och varför. Jag vill ju att människor ska må lite bättre med mig i flödet, inte lite sämre.

Igår läste jag i en facebookgrupp om ”happy faces” – ni vet de här människorna som frontar med ett glatt ansikte men man ser något annat. Det är en helt annan kategori än de som har en positiv inställning till livet oavsett vad som händer och låter bilderna spegla det. Det slog mig att jag har så många ”happy faces” i mitt flöde. Vissa med några enstaka följare och andra med många tusen. Jag får lust att avfölja och ibland gör jag det, men ofta behåller jag och fortsätter undra. Förstår dom inte att jag ser att dom mår dåligt? Tanken slår mig också om jag upplevs som ett ”happy face”. Vad tycker ni? Finns det något värde i att sluta med selfies, eller att börja lägga ut ”fula” bilder på sig själv. Är jag ens tillräckligt ful och vem ska bedöma det? Min kropp ser ut som den gör, finns det något värde i att visa upp den? Är det det jag gör, visar upp mig? Eller visar jag att jag är vän med min kropp?

Fortsättning följer.

10603896_870791562939240_7072226930087924359_o

 

Share


8 kommentarer på “Objektifiering, selfies och annat”

Till kommentarsfältet »

  1. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Lisa & livet från den ljusa sidan skriver:

    Jag läste också det där inlägget (via lady dahmer) och tycker att det är så klockrent. Så himla sant.

    Jag tycker att du ser ut som du är. Ärlig, äkta.
    Så dina bilder i mitt flöde inspirerar.

    Apropå selfies så irriterar jag mig nog mest på när någon lägger selfie t.ex i träningssammanhang och skriver något peppigt om passet, och så är ändå kommentarerna mest bara ”fiiiin!” osv. But why? Om man vill förmedla en känsla via en bild men ändå får reaktion på något helt annat – bara varför?
    Fast ”titta på my perfect duck-lips” är jag ointresserad av. Inget följ på dem, näe.

    Nästa gång du är på fin-skrivar-stigen så kan du ju fortsätta med barns självkänsla. Vad som är problematiskt med ”ingen kan sätta sig på min dotter för jag ser till att berätta för henne att hon är det vackraste som finns, varje dag, så hon kommer alltid veta att hon är vacker och ha bra självförtroende”.

    [Svara]

  2. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Helena Enqvist skriver:

    Vilket tänktvärd inlägg Ida! Ett inlägg som får många tankar att väckas.
    Happy face- diskussionen hade jag missat. Det får mig som du att fundera på hur jag själv uppfattas när jag postar träningsselfies..eller vad jag förmedlar via min blogg osv.

    Jag skriver som Lisa, du uppfattas som ärlig och äkta och för mig en stor inspiration både i blogg och instagram.

    [Svara]

  3. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Cecilia skriver:

    Men alltså. Helt bra tankar!
    Och om happy face, jag tror många själva inte vet att de är olyckliga. Alltså det är inget de formulerat för sig själva.

    Och nu tänker jag: men tänk om jag själv är ett happy face! Fast nä.

    [Svara]

  4. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Kari skriver:

    Först av allt, jag tycker att du har bra inställning och lagom mycket självdistans och du har aldrig lagt upp en bild som varit objektifierande eller ångestframkallande på något sätt.

    Viktig och svår diskussion det här. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan apropå hashtagen #thighgap där budskapet var att jag inte har något thighgap men är glad ändå. Det svåra var bara vilken bild jag skulle ta. Jag har i princip inga problem med att lägga ut en närbild på mina lår i bloggen men kände att jag inte ville illustrera ett inlägg om objektifiering med en bild på ett par nakna kvinnoben. Det blir så fel – precis som i Emmas kampanj, eller som när Blondinbella poserade naken i sin SizeMe kampanj.

    [Svara]

  5. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Nathalie skriver:

    Det mest inspirerande varför jag läser din blogg o följer instagram är just för att du är så naturlig, inspirerande och aldrig tillgjord! Fortsätt så, jag tror det lyser igenom om man är happy face och du är definitivt inget sådant. Bra blogg!!

    [Svara]

  6. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Camilla skriver:

    Jag tycker dina bilder där du ser glad och lycklig ut i träningssammanhang inspirerar (i alla fall mig) till träning. De visar att det är roligt att träna och att man mår bra av att träna.

    Jag tycker inte alls det är svårt att skriva blogginlägg. Förstår precis hur du menar. Ju fler inlägg jag skriver ju fler idéer ploppar upp. När jag väl sätter mig framför datorn så skriver inläggen sig själva. Gör det inte det så var det antingen inget bra ämne eller fel dag.

    [Svara]

  7. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)Elin skriver:

    Hej Ida! Jag är en av de personerna som läser din blogg men aldrig kommenterar men nu tänkte jag berätta att jag definitivt inspireras av dig i mitt flöde! Jag älskar att du förmedlar att man kan träna både i en skog, i en kajak eller inne på ett gym i stan. Man kan träna ful eller snygg, man kan lägga upp bilder om man vill, man kan strunta i det om man vill. Jag älskar hur du förmedlar att alla kan träna.

    [Svara]

  8. Skaffa din egen gravatar! (visningsbild)linn skriver:

    Jag läser också det här hos ladydahmer först och började analysera mig själv. Jag är så jäkla glad att jag är jag och har väl en del selfies (du följer mig på instagram så du har väl sett). Jag väljer, omedveten förr, att lägga upp bilder där jag inte ser tjock ut. Jag kan ha rufsigt hår, trött, sliten, osminkad osv men aldrig tjock. För tjock har jag varit och det var tufft och jag vill aldrig dit igen.

    Jag väljer att följa allakanträna för här får jag aldrig ångest för vem jag är eller vad jag gör. Om jag så väljer godis eller gym.

    Den här bloggen är träningskläder, genuin och analyser för mig.

    [Svara]



Lämna kommentar