Stafettvasan

20130305 kl 07:35 » Skidor, Uncategorized
Alla Kan Träna

före start
Jag körde en sträcka i Stafettvasan i fredags. Vi hade ett lag från jobbet och som vanligt kändes det hela väldigt långt bort väldigt länge innan det plötsligt var dags att ge sig iväg. Jag blev upphämtad efter lunch på torsdagen, dagen innan tävling av resten av laget samt chaufför(son till en av lagmedlemmarna , med ansvar att ratta minibussen åt oss). Solen sken hemma, snön höll på att smälta och det var till och med lite takdropp så skidtävling kändes lite halvt avlägsen faktiskt.

Efter ett snabbstopp i Värmlandsporten, där ”vår väg” RV62 mot Trysil korsas av E45 mot Mora styrde vi vidare mot Sälen. Vi stannade till på mässan vid vasalopsstarten, som var ovanligt tom faktiskt. Olle, en av deltagarna i laget, jobbar i vallatältet under vasaloppsveckan så han sprang runt och pratade med folk han kände för att få den senaste vallainfon. Jag är inte superroad av mässor men ramlade över ett par pjäxor för halva priset som satt som en toffla på foten så det blev ett spontanköp. Mina gamla hade verkligen gjort sitt. När allt var klart med uthämtning av nummerlappar åkte vi vidare till skotercenter i Transtrand där vi brukar bo inför stafetten. En gemensam middag som smakade över förväntan och sen var det dags för ett arbetspass i Vallaboden.

vallaboden

Arbetspasset innebar inte så mycket arbete för mig, Olle hade tagit totalansvar för vallningen och vi andra stod mest och langade grejor. Dimman låg snart tät i boden och Olle upplyste om en forskningsrapport han läst som sa att ångorna från modern pulvervalla sätter ner lungkapaciteten med 20% i 48 timmar. ”Så hela laget kanske inte behöver stå härinne” Efter det höll jag mig mer ute än inne. Marcus dök upp också, det är alltid kul att träffa honom. Vi fick ett återbud i laget veckan innan och han hoppade in på förstasträckan med kort varsel. Marcus var på väg ner till mässan för att träffa en gammal kompis och få ett par skidor levererade, ett par världscupskidor som han kallar dom. Det betyder att skidorna har åkt världscupen(med en person på) och är då ett extra bra par. För oss vanliga dödliga spelar sånt inte så stor roll, men han är gammal skidåkare och det där är en hel vetenskap. Peltonen också – finskt ska det va.

Olle förklarade att av 100 par producerade skidor väljs ungefär 10 ut som bedöms vara bra nog för att testas av elitskidåkare, resten går ut till butik. Av de tio är det kanske ett eller två par som är extra bra, och som sedan visar sig vara just de par som eliten väljer att åka på. Som sagt, en hel vetenskap. När skidorna var klara satte vi oss och gjorde ett flödesschema. Vem ska lämnas och hämtas var, vem tar med sig vems väska och var packar man sina överdragskläder. Är man lite fiffig i laget så gör man nämligen så att nästa person tar väskan med det man vill ha att byta till efter sin åkning, så att man i växlingen får en väska. Då kan den man växlar till använda de kläderna fram till sin start och man själv kan byta bort dom svettiga när man är klar. För mig blev det lite annorlunda, jag skulle ju växla från Marcus som skidade tillbaka till Sälen direkt och fick tänka till lite extra. Vår chaufför hade aldrig kört minibuss men han verkade lugn för det.

Morgon. Jag såg direkt jag slog upp mina gröna att det fortfarande blåste rejält. Öppnade fönstret och insåg att det var varmare än prognosen. Kanske skulle man haft klister ändå? Jag hade ”elitvallningen” på mina skidor och det kändes sådär bra. Ja, ja. Upp, frukost, iväg. Jag blev avsläppt vid start och satte mig på bussen till Mångsbodarna där jag skulle köra sträcka 2. Biltrafik är förbuden till växlingen vid Mångsbodarna nämligen, under stafetten. Försökte småprata lite med norrlänningen på sätet bredvid men han var korthuggen. Framme i Mångsbodarna testade jag skidorna och det kändes helt ok. Mycket skit i spåren, men jag tänkte inte mer på det. Då. Småsnackade med några norrmän och munhöggs lite. Det viktiga är inte att vinna utan att slå Norge, osv. Jag packade ner det som skulle köras vidare till Mora och drog på mig Marcus överdrag som jag skulle lämna till honom i växlingen. Hoppade lite upp och ner och de första lagen kom in till växling. 10-12 minuter efter första lag kommer jag att vara, hade Marcus sagt. Jag gjorde mig klar och mycket riktigt så dök han snart upp.

Iväg på min sträcka, 24 km till Evertsberg. Efter bara några hundra meter insåg jag att det inte skulle bli någon rolig dag. De senaste dagarnas stormande gjorde att det låg otroligt mycket skräp på banan, mer än jag nånsin har varit med om faktiskt. Bark, barr, kottar, grenar och långa strängar med lav som hade tjorvat ihop sig som ulltovor. HELT omöjligt att stå i spåret, det bara högg. Så jag gjorde som de flesta andra, försökte staka mellan spåren. Det gick bra till Risberg, dit är det mest utför. Mellan Risberg och Evertsberg var det värre. Långa motlut, som vanligtvis är min grej blev nästan omöjliga att ta sig uppför. Jag hade inget fäste över huvud taget, inte ens efter att jag stannat och vallat om, och armarna kändes som spagetti. Bara att överleva till Evertsberg där jag växlade till Peter, så här sur.

evertsberg
En riktig skitsträcka. Den ville jag glömma så fort som möjligt. Jag ringde i tur och ordning till Tomas och pappa, de två personer jag brukar ringa och skälla hos när det går dåligt. Såinihelvetesjävlaskitdåligt. Sen när jag har skällt lite blir det alltid bättre. Jag åt lite kall ostkaka ur matsäcken, rundade av med en Björn-Ferrybar och drömde om att jag hade haft en kopp kaffe. Jag blev hämtad och vi fortsatte hämta upp resten av laget för transport till Mora. Vi missade precis Olles målgång, men vi jublade lite i bussen över att vi kom in under sex timmar, trots skitföret.

Vi blev lag 224 av ungefär 1600 lag, resultat här

En skön hemresa och pizza i Malung gjorde att humöret till slut kändes ganska bra. Jag kom hem till ett mörkt hus men snart dök familjen upp och det blev till och med tid för fredagsmys.

litegladare

Share


Lämna kommentar