Här kommer en inspirerande historia från en mamma som visar att alla kan träna även om du är otränad och överviktig när du börjar. Men alla behöver inte ta sig så långt som denna mamma till att springa långa lopp, träna varje dag med mera. Det är du som sätter dina gränser. Men målet är att träna. Rekommendationer säger minst 30 minuter rörelse varje dag (det kan vara en rask promenad eller cykla till och från jobbet tex) och därutöver ska du komma upp i minst 150 minuter intensiv träning. Din puls ska öka och du ska svettas. Här är det din träning kommer in. Vad som är intensivt är individuellt, en vältränad behöver komma upp i högre tempo, tyngre vikter etc än en helt otränad person för att det ska räknas som intensivt. Det är din puls som räknas, det ska vara ansträngt. 

2003. När barn nummer två var bebis, för snart tio år sedan åkte familjen till Kolmården över en helg. Pappan i en annan familj filmade spektaklet och ordnade filmkväll frampå hösten. Jag fick en chock. På filmen såg jag mig själv dra en skrinda uppför en backe, överviktig med dålig hållning och extremt andfådd. Inåt med fötterna gick jag också. Jag hade en kompis som viktväktade, så det började jag också med. Sex månader senare hade jag gått ner 18 kilo, fortfarande HELT otränad. Jag höll vikten i ett år och blev gravid, gick upp 34 kilo! Hur liksom?

2006. När jag kom hem med bebis tre vägde jag 94 kilo och var troligen i min sämsta kondition någonsin. Åtta månader senare hade jag tappat 10 men var orörlig, barnen sprang ifrån mig, jag orkade inte sitta på en pall och läsa saga, jag orkade faktiskt ingenting och jag hade 21 kilo kvar till min målvikt(då). Jag hade då aldrig sprungit en enda kilometer i hela mitt liv. Jag var en sån som hellre skolkade på gympan än närmade mig elljusspåret.

2007. Jag tänkte börja viktväkta igen men någonting i mig kändes fel. Ville jag ”bara” bli smal eller ville jag någonting mer? En dag tänkte jag bara att nu får det räcka. Jag är den envisaste jag känner, är det nån som kan börja motionera så är det TA MIG TUSAN JAG! Jag öppnade dörren helt enkelt och sprang iväg. Trodde jag. 50 meter ungefär orkade jag springa, sen fick jag gå och benen var som spagetti, halsen värkte, lungorna skrek och det smakade blod i munnen. Efter 50 meter! Jag hade bestämt mig för en runda jag skulle runt, jag vet nu att den är 3,4 km och jag gjorde en plan.

Planen var att dela in tiden i fyraminutersperioder, att börja springa var fjärde minut och gå när jag absolut inte orkade längre. Målet var att orka springa hela rundan. Första gången sprang jag kanske 30 sekunder, gick 3.30, sprang 30 osv. Efter några gånger sprang jag 2 minuter, gick 2 osv. Rundan gick fortare och fortare. Eller fort var en överdrift. Första gången tog det 38 minuter. 38. 38 minuter att röra mig 3,4 km. Inse hur dålig form jag var i. Så småningom orkade jag i alla fall jogga runt och eftersom jag aldrig är nöjd med mig själv behövde jag ett nytt mål.

Jag hamnade av en slump på Tjejmilens hemsida och läste där att det fanns träningsprogram för att klara milen på en timme som vem som helst kunde klara. Vem som helst, fattar ni. Programmet var gjort av Anders Szalkai och löpte över 22 veckor. Jag anmälde mig till loppet och bokade hotellrum åt familjen. Sen följde jag programmet slaviskt, med betoning på SLAVISKT, i 22 veckor och när Tjejmilen kom så stod jag där på Gärdet. Fast beslutad att klara det. Under timmen.

59 minuter och 53 sekunder. Jag klarade det! Ett av de stoltare ögonblicken i mitt liv. Stolt men inte nöjd. Samma kväll anmälde jag mig till Lidingöloppet 15 km en månad senare. Det genomförde jag på 1.31.39. Senare på hösten sprang jag för första gången en halvmara på träning och anmälde mig samma dag till Göteborgsvarvet våren efter. Varvet gjorde jag på 1.54.48. Då hade jag varit aktiv i ett år och två månader. På hösten sprang jag Lidingö 15 igen, och kapade 12 minuter till 1.19.29.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, jag har gjort Tjejklassikern, Halvklassikern och En Svensk Klassiker. Jag har gjort 5 långa Lidingölopp, 2 tjejlidingö och 4 Göteborgsvarvet, genomfört mängder av motionslopp och lokala tävlingar. Jag har börjat multisporta, startat i åtta 6-timmars tävlingar, två 24-timmarstävling och många kortare tävlingar. Jag har tagit SM-brons i mutisport(2013) på lång bana(24-timmars) och på kort bana(3-timmars). Jag har sprungit mer än 300 mil under ett kalenderår, tävlat på bana inomhus och utomhus, tävlat i triathlon såväl sprint som olympisk distans, terrängtriathlon, ja jag minns faktiskt inte allt. Mina pers nu är 20,51(5 km) 43,31(10 km) 1,40,23(21 km) och 2.39.16(30 km Lidingö)

Jag tränar i princip varje dag. 2012 innehöll 480 träningstimmar, 2013 nästan 500. Just nu tränar jag för 2014 års stora mål, att delta i en världscuptävling i Adventure Racing. Jag och killarna i multisportlaget ska åka till Sydafrika och delta i Expedition Africa, en sexdygnstävling i vildmarken i området Wild Coast. Tävlingen är osupportad vilket innebär att vi ska klara oss själva, till fots, på cykel och i kanot cirka 500 kilometer genom vildmark och krävande terräng. Världscupen i Adventure Racing är multisportens formel ett. Dom tuffaste av dom tuffa har något att bita i och där står jag bredvid på startlinjen. Knappt att jag fattar det själv. Laget jag tävlar med och våra gemensamma mål ger mig så mycket motivation och jag har fått vänner för livet.

Under åren av hård träning har jag också fått en helt annan syn på kroppen, träning och kost. Med mer strukturerad styrketräning och en bättre sammansättning av vad jag stoppar i mig har jag fått fantastiska resultat i muskelstyrka. Uppvaknandet inom kost och styrketräning har jag min vän och mitt värdefulla bollplank Lovisa Sandström, Lofsan, att tacka för och många andra tjejer i Lofsans facebookgrupp som dagligen inspirerar mig till träning, ingen nämnd ingen glömd. Den gruppen ger mycket till många, mig ger den träningsinspiration och glädje!

Så du med blodsmak i munnen och andan i halsen – jag skrev det här för att du ska känna att du också kan. Kan jag så kan du!