På begäran – en AIM-guide.

söndag, 26 juli 2015 kl. 17:11 | 0 kommentarer

Aim-Challenge-Lindvallen-2014329

Jag har fått flera frågor från mina klienter om multisporttävlingen AIM Challenge och om jag har några bra tips. Jag publicerar mitt svar här så kanske någon annan kan ha nytta av det inför årets tävling den 8:e augusti.

För det första är en nya tävling alltid en ny tävling. Alla står på start med samma förutsättningar och ingen tävling är den andra lik. Den som vinner är den som hanterar uppgiften på bästa sätt, just den dagen. Mycket spelar in när man tävlar och charmen med multisport är att det är extra svårt att säga på start vem som kommer överst på prispallen eftersom det är extra många parametrar som spelar in.

Jag har tävlat i AIM Challenge fyra gånger med facit 1:a, 2:a, 7:a och 2:a. 3 ggr i dam och en gång i mix. Här är mina tankar om tävlingen.

Målsättningar – här är den viktigaste biten. Ni som lag behöver diskutera era målsättningar och förväntningar. Det kan bli väldigt tråkig stämning i laget om man under tävlingen upptäcker att man har helt olika syn på hur laget ska ta dig fram. Den ena av er kanske har en grym tävlingsinstinkt och den andra ser fram emot en fin dag på fjället tillsammans. Då kan det bli konflikt. Prata om vad ni förväntar er. Ska ni genomföra tävlingen, alla sex timmarna eller har ni som mål att ta en viss placering? Kanske har ni inte tränat jättemycket utan tänker köra tre eller fyra timmar och ta så många poäng som möjligt? Bara ha en bra dag? Inget mål är sämre än något annat. Det är er dag, gör vad ni vill med den. Poängen med att prata igenom sina målsättningar och förväntningar är att det är mycket större chans att ni får en bra upplevelse.

Navigering – AIM är en sextimmarstävling med så kallat rogainingupplägg, d.v.s det finns ett antal kontrollpunkter och man ska ta så många som möjligt inom tidsramen. Just på AIM har kontrollerna olika många poäng så det handlar om att välja rätt rutt, orientera bra och göra rätt avvägning mellan när, var och hur långt man använder cykel eller lägger cykeln och springer. Mitt tips är att ta en liten stund och kolla igenom kartan innan ni börjar. Det är frestande att bara slänga sig iväg och otroligt stressande när ”alla andra” cyklar iväg, men det lönar sig att hålla huvudet kallt, jag lovar. Gör lite överslag på hur mycket poäng hela slingor och rutter ger, och bestäm er efter det.

Mat och dryck – Det är väldigt individuellt hur mycket mat och dryck man behöver på sex timmar. För en som jag, som är väldigt van att hålla på  många timmar och inte har ett särskilt stort energibehov på ”kortare” tävlingar räcker det med kanske en banan och en eller två snickers eller en banan och lite nötter och godis. Jag har alltid med gel för säkerhets skull men tar den sällan. Det finns tillfällen så man tar helt slut och behöver snabb energi och då är en gel perfekt. Är man ovan att vara ute länge eller osäker på hur man reagerar på att anstränga sig länge kan det vara bra att ta med lite mer mat, t.ex. ljust bröd med pålägg, kanske hoprullade pannkakor eller något mer matigt. Ät det tidigt i tävlingen i så fall så står det sig i ryggsäcken. Tävlingen startar 10 så frukost räcker. Jag äter helt vanlig frukost innan tävling, d.v.s. gröt och ägg. Jag dricker bara vatten och det rekommenderar jag andra också. Är du van att dricka sportdryck och vill ha det så är det en smaksak.

Utrustning basic – Vanliga korta eller långa tights och t-shirt eller underställströja funkar på sommaren, lite beroende på vädret. Det är trots allt fjällen så är det en regnig och kall dag kan du behöva en skaljacka och mössa, vantar. Har du clips på cykeln behöver du cykelskor och springskor, annars bara springskor. Ryggsäck att ha skor och annan utrustning i och vattenblåsa i ryggsäcken kan vara bra, men det kan räcka med en flaska på cykeln. På fjället finns det vatten överallt så det går utmärkt att stoppa ner huvudet i en bäck. Det går att knyta springskorna fram på styret om man inte har eller inte vill ha ryggsäck. Karta får ni i starten. Kompass. En elastisk linda. Mobiltelefon. Cykelslang, pump, en däckavtagare. Har en av er ryggsäck kan den starkare bära, det går också att stoppa mat och annat bak i fickorna på en cykeltröja.

Utrustning lite mer avancerat – Kartställ till cykeln. Permanent marker-penna att markera med på kartan. Elastisk snodd mellan er och dragrem runt midjan för att kunna bogsera om den ena blir trött. Flexikoppel avklippt till lagom längd för att bogsera på cykel i samma syfte. Cykelverktyg. Kedjebrytare. Cykelskor med clips. Terrängskor istället för vanliga springskor(det är bara terränglöpning på AIM eftersom det går fortare att cykla när underlaget är slätt). Snabbsnörning på skorna.

Tävling – Nedan följer att axplock av reglerna, det viktigaste. Ni får kartan 10.00 och stämplar kontrollerna med en s.k. Sportidentpinne, en liten plastgrej ni bär på fingret. Tappa inte den.

  • Startnummer ska placeras fram på cykel samt synligt på kroppen på båda deltagarna
  • Det är tillåtet att använda GPS men det är alltid kartan som gäller, GPS stämmer inte alltid överens med kartan.
  • Laget ska alltid vara samlade max 20 meter mellan lagmedlemmarna.
  • Respektera privat mark.
  • Beträda odlad mark är förbjudet.
  • Tävlingstid 10.00 -16.00
  • Lag som kommer in efter KL:16.00 får minus 30 poäng
  • Lag som kommer in efter KL:16.10 blir diskvalificerade
  • Kontroller som stämplas efter KL: 16.00 är ogiltiga.
  • Båda lagmedlemmarna med cyklar och Sportident pinnen måste gå i mål samtidigt
  • Ett lag som förlorar sin ”Pinne” blir diskat.
  • Vid bemannade kontroller räcker det att en i laget tar kontrollen.
  • Kloka människor skräpar inte ner, för alla andra är det förbjudet.

Sen är det bara att köra. Nedan följer mina bästa underhandstips:

Det är alltid lättare att springa innan man har cyklat. Benen är piggare.

Det tar minst 30 minuter för en hyfsat tränad person att trampa från rondellen i Sälen upp till mål. Se till att ha gott om tid om ni är nere i dalen.

Det tar lika lång tid att komma tillbaka från andra hållet borta i Hundfjället, har ingen bra siffra, men missbedöm inte.

Spara gärna någon kontroll nära mål som ni kan ta om ni kommer till målet innan 16 och vill utnyttja tiden.

Tänk på att på cykel är höjdmeter viktiga, i en brant uppförsbacke cyklar du lika sakta som du springer, medan en brant nedförsbacke ger massor av fart jämfört med löpning. Dessutom är en knixig stig 10 gånger lättare att cykla svagt nedför än svagt uppför.

Tänk på att det är blött i fjällen. Det är inte roligt att släpa cykel alltför länge och det tar tid.

Var inte rädda för att ändra strategi under loppets gång.

Kontrollerna har inga orienteringsskärmar så var uppmärksamma.

Dimma på morgonen lättar ofta under dagen. Ska ni upp på fjället så vänta med det om det är dimmigt, om ni inte är supervassa orienterare.

Spring i cykelskor om ni kan cykla nära kontrollen, ni förlorar bara tid på att byta om det är kortare sträckor.

och sist men inte minst:

HA KUL. BERÖM VARANDRA. PEPPA.

Det är inte VM och ingen kommer att dö om det inte går bra. Det är inte farligt att slita ut sig.

AimLinda1

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · prylar · Tävling




Sportkullan 2015 – race report

lördag, 25 juli 2015 kl. 00:36 | 1 kommentar

10404083_896894027050175_1216229291441259786_n (1)

Sent omsider kommer här min tävlingsrapport från Sportkullan 2015.

Sportkullan, en tävling bara för tjejer, vad ska det vara bra för?  Tjejmilen och vårruset och Sportkullan, ska det vara så? Är det inte diskriminerande? Jag svarar som jag brukar: Feminism för mig är att identifiera att det finns en könsmaktordning i samhället och vilja bekämpa den. Träningsfeminism för mig är att kliva utanför träningsnormen där kvinnor och män förväntas träna könsbetingat och ifrågasätta samma norm. Så länge jag behöver vara feminist och träningsfeminist kommer jag att vara det. Så länge ”tjejtävlingar” behövs kommer de att finnas. Män har haft försprång och förmåner i tiotusentals år och så länge det går att glida fram på en könsräkmacka kommer sådana som jag att ”hålla på”. Läs en annan blogg om det inte passar.

Tävlingen: Linn och jag körde första upplagan av Sportkullan förra året tillsammans med en tjej som heter Maria. Segrartiden förväntades vara 9 timmar och vi vann efter en slitsam och varm dag på 14.48, alltså otroligt dåligt beräknat av arrangören. Det är mycket som är fel med det. Tävlingen blir onödigt tuff för de som inte förväntar sig det, deltagarna riskerar att få slut på energi under loppet, lagen sprids ut mer än nödvändigt geografiskt vilket gör det krångligt för arrangören och svårt att följa. Och så vidare. Stor bakläxa den gången, även om vi i efterhand var väldigt glada över erfarenheten. Vyerna var fantastiska, banan en fröjd att få göra, laget en fin lagmaskin och en seger är ju alltid en seger. Även om man får en dalahäst för besväret.

Den här gången fick vi med oss Sandra Lundqvist, en tjej som är ultralöpare och som jag egentligen inte känner men på något sätt har haft tillräckligt många beröringspunkter med för att vilja lära känna/tävla med/träna med. Sandra frågade före säsongen om vi kunde köra något ihop och så blev det naturliga att vi valde Sportkullan. Vi hade in i det sista svårt att få tag i support till tävlingen, men via arrangören kunde vi få tag i en ”local” som ville hjälpa oss under dagen. Det gjorde han med den äran. Vår support Magnus skulle faktiskt visa sig vara både en riktig topprekrytering och en ny vän.

Tävlingen startade tidigt på morgonen vid en fäbod utanför Älvdalen. Vi började med ett bra vägval direkt i starten och såg egentligen bara tre lag under hela tävlingen, av femtiotalet startande. Något lag som vi växlade jämt med efter den första löpsträckan, något lag som vi följde under den första löpningen och så segrarlaget Mölndal Outdoor, som vi låg och tampades med hela dagen. Ömsom var vi strax före och ömsom strax efter. I sju timmar. En och en halv timmes orientering byttes till några timmar på cykel, en kort luftmadrasspaddling och en avslutande riktigt kort löpning. Cyklingen var kanonfin men tuff. Massvis med höjdmeter, svårslagna vyer och roliga kontroller med lite inslag av äventyr. Jag simmade i en källsjö och fick kramp i benet bland annat, det ”piggar upp” efter några timmar på grusväg.

Mölndal Outdoor tog greppet före luftmadrasspaddlingen och vi kom aldrig ikapp, inte ens till en spurtstrid. Vi var nöjda med andraplatsen, många saker var riktigt bra med dagen och även om man alltid vill vinna så summerade vi en riktigt bra dag. En bra dag och ett bra lag. Linn som orienterar så bra och Sandra som är ruskigt start och uthållig. Själv har jag ju min skalle och den här säsongen roligt pigga cykelben som jag snart ska ta med mig till Irland. EM i multisport nästa, uppdatering kommer.

11742872_896894720383439_6377847595772782734_n (1)

11695319_896894407050137_3312803962787573209_n (1)

10408718_752446644865219_8807285066117069012_n

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · Tävling




Åre Extreme Challenge 2015 race report

måndag, 29 juni 2015 kl. 06:00 | 2 kommentarer

IMG_9930

Så var vi i Åre igen. Har det verkligen gått ett helt år? Sist vi var här, Lovisa och jag, hade vi just kommit hem från New York, mina fotsulor var fortfarande borta sedan Sydafrikatävlingen, fingret jag bröt fortfarande ont och inte blev hälsan precis bättre efter min nedkylningsincident i Åresjön, om ni minns. Veckan som sådan var fin dock. Åre är ett underbart ställe på sommaren, Skutan respektingivande och fjälluften en energiinjektion. Eller tvärtom kanske jag ska säga, jag blir alltid så otroligt trött av att vara i fjällen och den här gången var inget undantag.

Förra året körde vi duo och den här gången stafett, min kompis Annika får man nog se som en bra rekrytering till vår stafettlag. Vi laddade på bästa sätt hela veckan med en massa skön träning, god mat och snack kring köksbordet. Snart lanserar Lofsangruppen en ny app och vi har mycket att prata om. Annika och jag ses också alldeles för sällan så vi hade endel ”catching-up” att göra. Själva tävlingen då? Jo, så här:

Lovisa och Hans drog ner till start före oss, medan vi väntade in barnvakten från Årenannys som Sixten och Baxter skulle hänga med under dagen. Vi var nervösa, precis som det ska va. Så fort barnvakten hade kommit skyndade vi oss ner för att se Lovisa i starten. Hon ”missade” starten, tyckte hon själv, eller rättare sagt med så många oerfarna kanotister blir det ingen riktig start med hennes mått mätt eftersom folk mest flyter omkring i närheten av start tills tutan låter. Inte som en riktig kanotstart. Hon kom i alla fall iväg bra och gjorde en stabil paddling, nästan exakt två timmar upp till växling. Jag såg henne lyfta efter halva paddelsträckan och tog sedan bilen och åkte för att vara i god tid till Huså och min växel.

IMG_9933

Framme i Huså satt jag kvar i bilen och somnade jätteskönt. 20 minuters powernap i en varm bil var exakt vad jag behövde. När jag hade vaknat till fixade jag med cykeln och gjorde mig redo. Sen han jag se alla de snabbaste växla, och heja på en hel del folk jag känner. När man står där och väntar går sekunderna långsamt. Jag ville inget annat än komma iväg och till sist kom Annika i en väldig fart nedför slalombacken. Hon gjorde sin löpsträcka under 1.45, vilket är en kanontid, näst snabbast av alla damer totalt om jag inte såg fel. Vi hade en ledning på ungefär 40 minuter så för min del var det mer en fråga om att cykla ikapp herr- och mixlag än att tävla i damklassen. Skönt att ge sig iväg var det i alla fall.

IMG_9935

IMG_9938

Cyklingen var jobbig men fin. Det är en riktigt tuff sträcka som inte alls går så mycket på skrå som man tror, utan i stort sett bara upp och ner. Bitvis är det kilometerlånga slakmotor på grusväg och där det är platt mycket kärr och träsk där det inte funkar att cykla utan man måste släpa cykeln. Som Marcus sa i telefon ”Du är väl inte sämre på att släpa cykel än på att cykla så det går nog bra” och så var det väl lite. Jag sprang förbi sjukt mycket folk i träsken, delvis tack vare att jag inte hade sprungit och paddlat före cyklingen, men också för att det är min starka sida att köra på när det tar emot. Det var stor skillnad att cykla sträckan ”utvilad” om jag jämför med förra året. Som natt och dag faktiskt.

Jag blev omkörd av en person och passerade väldigt många innan jag gick i mål i Åre. Sista biten nedför downhillbanan var som vanligt den värsta, men gick bra. Jag hade en kille precis bakom mig ut från banan och tänkte nog att jag skulle bli passerad på spurt men klarade mig. 5.51 stor uret på i mål och det är vi väldigt nöjda med. Min tid blev precis under två timmar, vilket är helt ok. Skönt med ännu fler backar i benen inför Irland om en månad.

IMG_9940

IMG_9937

Share
Kategori: Lofsangruppen · Multisport · Naturupplevelser · Tävling




Beast of Sweden – race report

onsdag, 17 juni 2015 kl. 06:58 | 3 kommentarer

start2

Tävlingsrapport från 24-timmarstävlingen Beast of Sweden, eller ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, eller ”en rekordbajsares reflektioner”…

I fredags startade jag och laget i en av deltävlingarna i Swedish Adventure Racing Series. Det var Lisa på Pepup i Växjö som var arrangör och laget denna gång var Magnus, Henrik, jag och Jonas, som vi lånat in från ett annat Karlstadlag, KMTi Adventure racing. Vi körde ner redan vid torsdag lunch för att ha gott om tid att komma på plats med allt inför tävlingen och hade en riktig prerace-myskväll som i vanlig ordning gick ut på att äta så mycket som möjligt och flytta runt saker ur packningen mellan olika lådor och väskor. ”Tar du långfingrade handskar på cyklingen?”, ”Skulle flytväsken ner  i väskan eller ligga vid TA1″ och ”Är det nån som ar mer silvertejp”. Typ. Sen sov jag så fruktansvärt skönt efter en tuff jobbvecka och redan här fick Jonas några pluspoäng för att vara en extremt tyst och enkel roomie. Gubbar i all ära men dom snarkar och går på toaletten tio gånger per natt. Lite störande.

På morgonen var det kartutlämning och lite fix med grejor och som vanligt gick tiden fort fram till start. Magnus gjorde en typisk Magnus i starten. Han samlade oss några minuter före prologen och invigde oss i planen som var att när startbilen som ledde oss ut ur Växjö för att köra en kort mountainbikeorientering släppte skulle vi falla bak i klungan och göra ett eget vägval. Vi gjorde precis det, klungan drog åt ett håll, vi åt ett annat och vi var med god marginal klart först till första kontrollen, inga andra lag inom synhåll. Sen flöt förstasträckan på utan sällskap av andra lag och gick väldigt bra. Det var snabb stigcykling blandat med lite väg och jag låg på precis så mycket jag kunde och grabbade tag i Jonas snodd när det gick. En volt över styret med en landning jag är rätt stolt över var den enda lilla fadäsen. På väg mot växlingsområdet cyklade Outdoorexperten ifatt och den sista asfaltcyklingen kunde vi ligga bakom dom i en stor Karlstadklunga och bara trampa in till växling. Åtta sekunder upp hade vi i pausen före omstarten och den ”riktiga” tävlingen.

karlstadklunga

cykelol

Lagen blev bussade ut i skogen för en omstart som började med en snabb orientering fram till äventyrsmomentet, zipline. Jaktstarten gick och vi var direkt ifatt Outdoorexperten efter en typisk Magnusorientering igen. Det är verkligen en ynnest att veta att man har en så bra kartläsare, och väldigt bra för humöret. Jag behöver aldrig fundera på att jag kanske får springa en omväg eller tappar tid på andra lag på grund av dålig orientering utan kan snarare alltid känna att vi tjänar tid på orienteringen. ”Ju svårare navigering desto bättre för oss”, säger han och så är det.

The beast skulle visa sig ge mig andra bekymmer än orienteringen och det blev jag varse redan efter en halvtimme. Jag fick magpaj. Då menar jag inte att jag var ”lite bubblig i magen” utan jag menar att min mage totalkraschade. Före ziplinemomentet hade jag redan stannat tre gånger och fler skulle det bli. Utan att ge några alltför grisiga detaljer så kan man väl säga att jag gjorde något slags rekordbajsningssträcka. Henrik sammanfattade det med 20 stopp och ”Du snittade säkert under minuten”, vilket nog var en glädjekalkyl. Efter fem timmar löpning med alla de stoppen och energitömningarna(kan man ens bajsa så här mycket tänkte jag faktiskt) svajade marken varje gång jag reste mig och benen var otroligt svaga. Jag hängde som en trasa i snodden och de andra turades om att dra och försöka få i mig vatten och jag har aldrig varit så glad att se en kanot i hela mitt liv. ”Vad är det som gör att du fortsätter?” frågade min kompis Anna igår när vi var ute och sprang. Svaret vet jag inte. Det jag vet är att det är en otrolig styrka att övervinna sig själv i det läget, att bita ihop och köra vidare, att komma ut på andra sidan. Jag visste ju att det skulle vända nån gång och det gjorde det. Tyvärr hade vi fått släppa några lag framför oss och det var mitt ”fel”, kanske det svåraste att smälta.

växel1

Paddligen blev en fin sträcka på ungefär fem timmar. Magen krampade men kändes bättre. Jag åt så mycket jag bara kunde trots att det gjorde väldigt ont, i ren självbevarelsedrift. Natten kom under paddlingen och vid växling ut på cykel var det mörkt. Vi gjorde otroligt bra växlingar hela tävlingen och växlade om Nordic Adventure racing ut i kanot och Sportson ut på cykelsträckan. Efter ett par timmars cykling blev det dag igen, gryningen var helt magisk och humöret i laget på topp. Magnus gjorde en väldigt bra sträcka och vi stannade ytterst lite under de fem timmarna vi var ute, bara sekunder vid några tillfällen. Min mage krampade men höll sig någorlunda i schack och jag åt för att komma tillbaka i energibalans.

Tillbaka i växlingsområdet var det dags för paddling igen, en tvåtimmars med ett lite längre lyft och nu var det morgon på riktigt. Solen sken och det blev väldigt varmt och skönt innanför flytvästen. Det i kombination med att ha kört hela natten, mattheten efter magkatastrofen, kisandet mot solstrålarna och den något monotona paddelrörelsen kan man väl säga gjorde mig lite småsömnig. Jag vet inte hur många gånger Henrik skrek åt mig och skvätte vatten på mig, men det var alltså oerhört svårt att hålla sig vaken. Vi mötte Outdoorexperten när vi var på väg ut och de var på väg tillbaka och visste vid det här laget att vi inte skulle kunna komma ifatt, men att ingen heller skulle kunna komma ifatt oss, om inget drastiskt hände. Sista sträckan var en timme stadsorientering i Växjö, vi var inte jättepigga men växlade fort och malde på bra. Plötsligt var alla kontroller tagna utom en och vi hade målet inom synhåll. ”Nu snyggar vi till oss lite vid sista kontrollen”, sa Magnus och vi gnuggade bort den värsta leran på varandra. Jonas sköljde oavsiktigt ansiktet och håret med Resorb som han trodde var vatten, vilket faktiskt var den sträckans höjdpunkt. Efter det kunde vi springa in mot målet genom centrala Växjö, på andra plats cirka en timme efter Outdoorexperten. Mycket nöjda.

Vi summerade en bra tävling i Växjö. Prickfri orientering, snabba växlingar, bra humör, inga ”onödiga” stopp(haha), god kommunikation inom laget och inget materialhaveri – en lagmaskin känns vi som när det flyter på. Tävlingen i sig var också väldigt bra, ett välordnat arrangemang och en fantastiskt fin bana. Fem stjärnor till arrangörerna. Jag ser otroligt mycket fram emot Irland och EM i  multisport då vi lånar in Peter igen från Outdoorexperten och blir samma lag som i Sydafrika förra året. Multisport är livet just nu. Så himla kul.

Mål

Share
Kategori: Multisport · Naturupplevelser · Tävling




Race for Heroes – race rapport

torsdag, 11 juni 2015 kl. 11:39 | 3 kommentarer

Lite ringrostig men på allmän begäran gör jag en tillfällig återkomst för att berätta förra helgens tävling. Instagram är bra, men ibland måste man bara blogga för att göra upplevelserna rättvisa, så jag tänkte göra några tävlingsrapporter under sommaren och hoppas att det gör någon läsare gladare, klokare eller kanske lite nyfiken. Mina inplanerade tävlingar är:

Race for Heroes, Karlsborg 6/6

Beast of Sweden, Växjö 12-13/6

Åre Extreme Challenge 27/6

Sportkullan 11/7

Beast of Ballyhoura, EM på Irland 30/7-3/8

Efter Irland är planerna lösa. Jag vet hur jag mådde efter tävlingen i Sydafrika förra året så vis av det planerar jag inte in något än.

Race for Heroes

På självaste nationaldagen var det alltså dags för första upplagan av multisporttävlingen ”Race for heroes” i Karlsborg. Det var försvarsmakten som arrangerade tävlingen, en annorlunda sådan på många sätt. Dels därför att banan var snitslad och inte krävde orienteringskunskaper och dels därför att det bara gick att köra soloklass, inte i lag. Ni som följer mig eller tränar och tävlar multisport vet att vi vanligtvis kör tvåmanna(dam, herr eller mix) eller fyrmanna(mix med minst en deltagare av varje kön) och att multisport alltid har ett orienteringsmoment, i alla grenar från start till mål. Det som liknade en multisporttävling var grenarna – paddling, mountainbike och löpning – och att det var en osupportad tävling med multisportregler. Egentligen vet jag inte hur jag kom på tanken att ställa upp eftersom det inte alls borde vara min grej att mäta mina fysiska krafter på det här sättet, paddlingen inkluderad, men jag stod i alla fall där på start i lördags så mycket vet jag. Motiveringen på riktigt var att få tävla och ta ut mig ordentligt före 24-timmarstävlingen till helgen, jag hade inte tävlat alls i år så det kändes som att jag behövde komma in i lite packnings- och tävlingsrutiner och få en riktig genomkörare.

Jag tog med mig barnen och en kompis till Hanna och åkte till Karlsborg dagen före tävlingen. På själva fästningen skulle det arrangeras nationaldagsfirande med massor av aktiviteter så planen var att barnen skulle få lite pengar och underhålla sig själva medan jag tävlade, och att dom skulle kunna se mig varva och heja på. Alla var nöjda med upplägget verkade det som, jag smög ut från hotellrummet tidigt på morgonen och fixade med min växlingsruta, nummerlapp, kajakdrop, tävlingsgenomgång och allt som skulle fixas, väckte barnen och så klockan tio var vi redo allihop.

Jag och Danny

Jag diskuterar nåt med paddelcoach Danny(kajakcoachen.se)

 

Starten

Startrusning

Min målsättning då, med tävlingen? Redan några dagar före start hade jag insett att det inte skulle finnas en realistisk chans att ens vara i närheten av någon av tjejerna i startfältet. De allra flesta killarna således – flera kilometer framför redan efter tre paddeltag. Målet fick bli att försöka ha någon enda stackare efter mig i mål, så mycket duktiga idrottare stod i startfållan. Rusningen till kajakerna var total och jag tog några djupa andetag och var igång. Alla tankar om att jag skulle ta det lugnt försvann såklart samtidigt som jag paddlade iväg och sen fokuserade jag på att försöka ligga på någon bra våg, som jag lärde mig på paddellägret i Malta i vintras. Det gick ganska bra första halvan av paddlingen, men ut på andra varvet blev jag helt ensam. Efter en stund paddlade en kille upp jämsides och småpratade lite resten av paddelsträckan. I växlingen till cykel skulle kajakerna bäras upp till växlingsfållan och jag gjorde mitt bästa för att försöka växla ifatt ett par killar som var på väg ut. Att få en bra rulle på cykel betyder mycket , särskilt eftersom det höll på att blåsa upp.

IMG_9566

Jag slet ont första minuterna på cykelsträckan och kom ikapp en kille redan innan vi var ute från fästningen. Hans bakhjul kunde jag stirra på ett tag, och faktiskt även äta och dricka lite, vilket var väldigt bra timing. Ligga på rulle och äta snickers kan vara min bästa gren i multisport faktiskt. När de riktigt tekniska partierna började tappade jag honom och körde själv en stund innan killen från paddelsträckan kom ifatt. Vi två växelkörde i stort sett resten av cykelsträckan, och fick sällskap sista biten av en kille till. Jag är väldigt nöjd med cyklingen, för dagen var det min klart bästa insats. Jag kände mig stark trots att jag tycker jag cyklat relativt lite under våren. Det straffade sig visserligen direkt ut på nästa sträcka, men var roligt så länge det varade. Efter cykeln växlade vi nämligen ut på en 15 km lång löpsträcka, två varv i krokarna kring fästningen, inklusive några hinder inne på försvarsmaktens övningsområde.

Löpningen var tung. Det gick, men det gick sakta. Jag sprang hela vägen och slet hela vägen, men inte kändes det sådär som att det spratt i benen direkt. Hinderbana är ju liksom inte min grej heller. I somras efter Stockholm Extreme skrattade mitt lag nästan ihjäl sig år en film från hinderbanan inne på Karlsbergs slotts övningsområde där jag hoppar ner från det irländska bordet. Dom skrattade så dom grät, faktiskt. Haha! Hinderbanan i lördags gick lika dåligt. En katastrof, typ. Utan att lägga ut orden mer om det kan jag väl egentligen summera en ok löpsträcka och en kul, jobbig och välarrangerad tävling. Jag sprang i mål, påhejad av barnen efter 5 timmar och 15 minuter, faktiskt exakt så länge som jag hade sagt att jag skulle vara ute. Dagens negativa: Militärerna var lite väl skitnödiga vid några tillfällen kan tyckas, lite mycket pekningar med hela handen (som jag struntade i), till exempel ville någon att jag skulle springa 50 meter extra med kajaken trots att John på tävlingsgenomgången sagt att man kunde lägga dom tidigare, men inga stora saker. Ett irritationsmoment var att de t-shirts med Race for Heroes-tryck som delades ut endast fanns i herrstorlekar och då givetvis inte i small(genusperspektivet?) och ett annat att funktionärerna inte var klara att dela ut nummerlappar 0700 som det stor i PM, utan 07.26 vilket gav 26 minuters extra väntan. Dagens positiva: Fina omgivningar, massor av hög puls, trevliga multisportare, fantastiska barn, låg startavgift, enkel logistik, välsnitslad bana och en skön känsla i kroppen!

IMG_9569

IMG_9568

Hejarklacken

Jag ber att få återkomma nästa vecka, idag bär det nämligen av till Småland för en 24-timmarstävling med Magnus, Henrik och Jonas. Det ska bli sjukt kul!

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · Tävling · Ungarna




Postludium

söndag, 25 januari 2015 kl. 14:41 | 45 kommentarer

Det har smugit sig på några känslor på sista tiden. Känslan av att jag har sagt mitt. Känslan av att jag inte vill vara i flödet. Känslan av det finns annat att prioritera. Jag ska förklara:

När jag började blogga för nästan två år sedan hade jag så mycket som skulle ut. Jag ville så gärna berätta min historia, inspirera och motivera. Jag ville så gärna förmedla det som har varit grundbulten i mitt bloggande den här tiden. Säga att träning inte behöver vara så komplicerat. Träning är inte raketforskning, träning är enkelt och roligt och träning är till för att man ska må bra.

Träning ska byggas av glädje, inte av ångest.

När jag startade bloggen fanns det ett stort personligt behov för mig att göra något nytt. Jag var på ett ställe i livet där det var viktigt att få skapa något eget och roligt, något som var för min skull, något som ingen annan skulle lägga sig i eller försöka påverka. Jag har drivit både företaget och bloggen helt och hållet efter min inre kompass och aldrig gjort något som inte har känts bra i magen. Det jag har skrivit har jag skrivit för att jag tyckte det var viktigt. Återkopplingen och bekräftelsen har varit fantastisk. Bloggandet har gett mig så fantastiskt mycket tillbaka samtidigt som jag har fått kvitto efter kvitto på att det jag skrivit har varit värdefullt för andra.

Man ska alltid, alltid följa sin inre kompass.

Just nu vill jag inte vara en del av flödet. Tränings- och hälsobloggandet har tagit så konstiga proportioner och en vändning som jag inte vill vara med på. Bloggosfären just nu är så ytlig, krystad och skev. Det ska springas ”trail” i stan, ätas flingor dyra som ädelsten och så alla dessa ”happy faces”. Det är inte min bag, liksom. Jag vill inte förknippas med det.

Just nu har jag annat i livet jag vill prioritera. Jag är en extremt förändringsbenägen person och nu är det en ny fas på gång. Jag har älskat att blogga. Varje inlägg har jag älskat att skriva. Nu kommer jag att älska att göra något annat. Jag ska jobba, träna, tävla, älska och må bra.

@allakantrana kommer att finnas kvar på Instagram. Jag kommer att fortsätta coacha i Lofsangruppen. Bloggandet däremot är slut för nu.

Tack för mig!

expressen

Share
Kategori: Skallen