Stockholm Extreme 2014 – Race report

tisdag, 2 september 2014 kl. 02:10 | 0 kommentarer

lagbild sthlm extreme

Foto: mjonssonfoto.se

Förra året var besvikelsen enorm när vi fick veta att Stockholm Extreme var inställt. Arrangörerna mäktade inte med att organisera en lång tävling och det kan man förstå när man är aktiv i sporten och ser vilken uppgift det är att få allt på plats inför en multisporttävling. Att tävlingen hade ett års uppehåll gjorde inte tävlingslusten mindre precis, så när anmälan släpptes 1 maj satt jag på helspänn och anmälde laget på typ två sekunder. Här skulle inte missas årets händelse. Tävlingen har varit vårt huvudmål sedan vi kom hem från Sydafrika 1 juni och även om jag har tävlat ganska flitigt under sommaren så har det hela tiden varit Stockholm Extreme som har varit i fokus.

I fredags på väg till Stockholm var bilen full av förväntningar, förhoppningar, tävlingslust och nervositet. Äntligen dags. Vi kunde inte rodda färdigt med sakerna snabbt nog kändes det som, vi ville allihop att tävlingen bara skulle starta. Tänk kvällen före julafton. Cinnober Adventure Team bestod av Henrik, Marcus, Kalle och mig när vi stod på start kl. 13.30 utanför Karlbergs slott för att köra Stockholm Extreme tillika SM i multisport. På startlinjen stod även 29 andra lag i olika konstellationer, de allra flesta mixlag med en tjej och tre killar. Ett rent damlag fanns med, något eller ett par rena herrlag(öppen klass) och ett helt jämställt lag. På pappret i alla fall.

sthlm extreme3

sthlm extreme4

Vi stod inför tre korta ”looper” i det som kallas prologen, två löporienteringssträckor varav en på Kungsholmen och en i slottsparken och dessutom en sträcka SUP-paddling och militär hinderbana. Det tog ungefär 20 minuter att göra en loop och det var omstart var 40:e minut så ungefär 20 minuters vila. I klartext för mig betyder det 20 minuter med maxpuls och en tvärsträckt snodd som sitter fast i någon framför,var 40:e minut. Hemskt. Fruktansvärt jobbigt. En riktig plåga. Jag brukar säga att Vårruset är årets mest ångestladdade händelse men jag undrar om inte prologen i en 24-timmarstävling är värre. Vårruset tre gånger liksom. Plus snodd. Jag klarade i alla fall av det med hedern i behåll, eller rättare sagt VI klarade av det. När prologen var över spontangrät jag av lycka i flera minuter. Äntligen skulle tävlingen få börja.

sthlm extreme2
Buss till Nynäshamn blev det, vilket vi fått reda på tidigare på morgonen i samband med kartutlämning. Omstart på tävlingen blev i kajak klockan 18.00, för att ge oss ut på det ”riktiga” dygnet multisportande. I bussen på väg till start var det många som slöt ögonen en stund, några som nervöspratade, några som passade på att trycka i sig lite extra energi och så faktiskt en dryg kille som passade på att högljutt göra sig lustig över hur dumt det låter när värmlänningar pratar, med en imitation och allt. Eftersom jag har fått så god impulskontroll med åldern tittade jag ut genom fönstret och tänkte ”skrattar bäst som skrattar sist”, vilket också skulle visa sig stämma när vederbörande gjorde ett så kallat ”klenbryt” mitt i natten. Då var han sedan länge frånsprungen av de flesta andra lag och inte vet jag om han gett bränsle åt fler men mig gav det i alla fall lite extra kraft när jag var som tröttast.

sthlm extreme
Paddelsträckan från Nynäshamn gick som förväntat. Vi var inte bland de snabbaste lagen men gjorde en bra sträcka utifrån våra förutsättningar med Marcus och mig i något stabilare farkoster än de ranka och snabba surfskivarianter många lag använder. Jag var liksom inte beredd att upprepa badkalaset från Åre och det valet kändes helt rätt när det faktiskt blev lite bråkig sjö längst ute vid havet och några lag fick problem med vältningar. Vi klev i land precis i skymningen och gjorde en snabb växling ut på några timmars cykling. Ganska omgående cyklade vi ifatt Sportson som vi hade sällskap med under i stort sett hela sträckan. Vi cyklade ifrån vid några tillfällen men dom låg aldrig längre efter än att dom kom ifatt vid kontrollen. En klar nackdel när alla i laget ska stämpla som reglerna var den här gången men inget som egentligen gjorde någon skillnad för tävlingen. Efter växlingen till löpning, som vi flöt igenom på riktigt multisportmanér skildes våra vägar för gott. 16 kilometer orientering(fågelvägen) och ungefär två och en halv timme hade vi då framför oss före ”nattvilan”, det obligatoriska stoppet som är så speciellt för den här tävlingen.

På löpningen sinade mina krafter rejält och jag fick draghjälp i stort sett hela sträckan. Henrik var stark och snodden sträckt och jag fick jobba med min skalle under andra halvan av orienteringen för att hänga i. Ena foten framför den andra. Det går minst 1,5 gånger fortare att springa långsamt jämfört med att gå fort. Det är snart vila. Alla är lika trötta. Det är nu vi kan vinna tid om vi springer på. Vid nästa kontroll kan jag äta lite hallonbåtar. Och så vidare. Det finns många sätt att prata med sig själv och huvudsaken är att inte tappa humöret. Multisporta i ett dygn och vara grinig, det går bara inte. Eller det blir väldigt jobbigt. Marcus höll ihop orienteringen och tog oss in till nattstoppet som nionde lag(tror jag). Det var oerhört skönt att få stanna en stund och att få tillgång till väskan med mat och torra kläder. Vi satte upp ett tält, åt och la oss för att vila någon timme innan omstarten som gick 06.00 – morgonswimrun minsann.

10580261_857890610895748_5692266801290726454_n

Allt kan hända i multisport och efter att tävlingsledaren Ulf fått sig en utskällning av en markägare så att örona fladdrade blev swimrunsträckan omdragen något och två kontroller strukna. Fyra timmars ”swimrun”, som egentligen var mest run och inte så mycket swim blev det innan vi växlade till tävlingens längsta cykelsträcka. Vi pratade igenom den växlingen noga på väg in eftersom vi hade många lag omkring oss och det kändes viktigt att forcera. Inte mindre än fem lag växlade vi om där, ett av de moment jag är allra mest nöjd med. Långa cyklingen bestod till största delen av trixig ledcykling och lite cykelsläpning och det kändes kanonskönt att komma ut snabbt och inte i ett cykeltåg. Vi hade sällskap av Statkraft i stort sett hela cyklingen och under den sista delen även ett av de andra Karlstadlagen, KMS Röd. Cyklingen gick kanon för min del, jag körde på bra på Sörmlandsleden och behövde inte kliva av cykeln särskilt mycket. Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att cykla tekniskt och hade användning av det på köpet. Träning lönar sig! På alla grusvägspartier hade jag Kalle framför och kunde hålla i snodden, vilket funkade kanon. Jag fick hjälp när det behövdes och han kunde ”vila” på de partier jag krånglade mig fram på leden. Bra teamwork.

10628076_825454277494435_8249931478250309998_n

Vi växlade till en kort fotorientering någonstans mitt på cyklingen och tog ett gäng kontroller, även här i sällskap av Statkraft och KMS Röd, som fick släppa oss i slutet på sträckan. Den här delen av tävlingen var väldigt ”skön” för min del, jag följde Marcus lätt utan snodd, till skillnad från dagen innan, och det kändes allmänt bra inte bara i benen utan även i laget. Vi växlade snabbt tillbaka till cykel och trampade någon eller några timmar till innan vi kom till sista växlingen som var till kanot. Jag skriver någon eller några för jag vet inte. Det kanske låter konstigt men tiden blir så oviktig och diffus för mig på långa tävlingar. Jag fokuserar på det jag ska göra, liksom. Trampa, springa, paddla, äta, dricka och så ordningen på det. Ofta har jag inte längre horisont än nästa växling eller nästa kontroll, det blir så okomplicerat då tycker jag. För min del kan vi lika gärna vara i Mariefred på väg till ett vattentorn som i Flemingsberg på väg till en skidbacke. Vi kan lika gärna ha fem timmar kvar som femton och det är det som gör sporten så okomplicerad mitt i allt det komplicerade. Hur mycket man än har planerat, packat och förberett sig så ska man trampa uppför den där backen. Punkt slut.

Vi kom till sist ut på vattnet och hade några timmars paddling kvar tillbaka till Bromma och målet på Mornington hotell. Det tog emot på slutet och jag fick äta det jag kunde få i mig för att hålla uppe något slags energinivå men ju närmre vi kom desto lättare blev det. Som sjunde lag släpade vi upp kajakerna på stranden och sprang upp till hotellet, uppför de sex trapporna för att stämpla den allra sista kontrollen. Sjunde lag i mål på SM i multisport och det är vi kanonnöjda med. Vi kramades och åt och duschade och åt igen och packade ihop våra saker i lite av ett lyckorus, faktiskt. En bra första dag och en riktigt bra andra dag och vi överträffade alla våra egna förväntningar. Det var racekänsla från start till mål, vi gjorde alla de rätta strategiska valen och vi hade inga dippar eller komapartier någon gång under tävlingen. Ett fantastiskt sätt att sätta punkt för säsongen.

Karlstad Multisport som klubb gick riktigt bra i helgen. Fyra lag på start och vi kom 3:a(Team Outdoorexperten), 5:a(KMS Röd), 7:a(Cinnober Adventure Team) och 10:a(Greener.se Adventure). Helt fantastiskt och ett kvitto på vilket bra träningsklimat och vilka fina träningsförutsättningar det finns här. Coolt.

10616524_10152340028698857_48163401616267727_n

Share
Kategori: Multisport · Naturupplevelser · Tävling




7 vanliga missuppfattningar kring löpning.

torsdag, 28 augusti 2014 kl. 18:55 | 4 kommentarer

1. ”Bara jag blir lite mer tränad kommer de här intervallerna kännas lättare”

Intervallerna kommer aldrig kännas lättare, däremot kommer du att bli snabbare. Det är lika jobbigt för alla”

2. ”Under backintervallen: nu måste jag sakta ner lite så inte pulsen sticker iväg”

Är du fullt frisk kan du låta pulsen sticka hur långt som helst. Det är självreglerande det där.

3. ”Jag kan inte träna med henom, jag är alldeles för långsam”

Löpning funkar jättebra med sällskap även om man är på olika nivåer. Långpass ska gå långsamt även för snabba löpare. Du gör hen en tjänst genom att hålla nere tempot.

4. ”Jag kan inte springa i terrängen, jag har bara vanliga joggingskor”

”Vanliga” joggingskor funkar utmärkt i skogen. No problems.

5. ”Jag måste gå lite”

Du måste inte gå. Är du riktigt trött så prova att trippa riktigt långsamt med små små steg tills pulsen har sjunkit lite. 

6. ”Alla kan faktiskt inte springa. Jag är nog en sån där som inte kan lära mig springa”

Jo, alla kan lära sig springa. Det är bara en ursäkt, det där.

7. ”Jag måste ha en boll om jag ska kunna springa”

Eh, nej. Du måste inte ha en boll.

springa

Share
Kategori: Coachning · Löpning · Okategoriserade




Bäst förberedd vinner

onsdag, 27 augusti 2014 kl. 14:32 | 0 kommentarer

Jag har skrivit om det någon gång förut, att bäst förberedd vinner. Fotografmartin skrev två väldigt träffande inlägg om det innan Sydafrikatävlingen - ”Preparatus supervivet” och ”Den förberedde överlever x2″ där han är både lite chockad och, tror jag, imponerad av allt vårt pysslande och mekande för att komma till start.

Nu är det ”bara” 24 timmars tävlande till helgen och inte fullt så många saker att ta hänsyn till, men ändå blir det en hel del som ska göras. Jag har haft cykeln på service, kläderna på tryck(vår nya sponsor Kalenius har fått plats), köpt en ny paddel eftersom den gamla sprack(!) och roddat lite med kläder, mat och prylar precis som vanligt. WhatsApp-appen går varm i telefonen när vi skriver och ventilerar våra packningsfrågor med varandra och även om jag har koll och troligen skulle kunna packa ihop sakerna på en halvtimme om det var kris så känns det bra att gå igenom momenten och säkerställa att allt är med.

På torsdag ska jag vara klar och lämna cykel, låda och väska hos Kalle. Som tur är sammanfaller alltid prylhetsen före tävlingen med att man tar någon extra vilodag så tidsmässigt blir det ungefär lika. Var det något jag lärde mig av att åka till Afrika så var det att ”less is more” gäller även i multisport. Vi fick slimma packningen rejält inför Sydafrikatävlingen eftersom övervikt på flyget var så otroligt dyrt och det gav faktiskt en viss ro. Har man bara en tröja med så är det inte så mycket att fundera på.

Inte så långt till start, i kajak även denna gång. Om än inte bland delfiner i Indiska Oceanen.

mw-fotograf-0239

Share
Kategori: Multisport · prylar · Tävling




Uppladdningslunch och om dödsbädden

tisdag, 26 augusti 2014 kl. 15:58 | 7 kommentarer

Idag lunchade jag med en massa multisportare från klubben. Det är SM på lång distans(24-timmars) helgen som kommer och någon drog ihop en uppladdningslunch. Det blev lite snack om packning och logistik, väder och vind(bokstavligt talat), mat, kläder och såklart strategier. Det och en och annan rövarhistoria. Jag känner mig väldigt laddad nu inför tävlingen, en känsla som faktiskt inte har funnits i mig förrän de senaste dagarna. Det ska bli kul att tävla med Marcus, Henrik och Kalle och det ska bli kul att köra en 24-timmarstävling vilket jag inte har gjort sedan förra sommaren i Ljungdalen. Det är liksom både fullt ös och misär på en och samma gång, i en underbar kombination.

Mat ja. Idag åt jag lax, potatis, sås och en massa röror och sallader. Inga konstigheter. Ärligt talat vill jag ge er en uppmaning att inte göra det så konstigt. Ni som vill äta nyttigt och träna bra, ni VET ju hur man gör. Ät allt men inte alltid. Ingenting är så nyttigt att man alltid kan äta det och ingenting är så onyttigt att man aldrig kan äta det. Förbruka mer än du gör över med om du vill gå ner i vikt. Ni kan ju. Det är ingen raketforskning. Om jag uttrycker det så här då:

Saker du inte kommer att säga på din dödsbädd:

  • Jag är så glad över att jag har ätit så mycket aminosyror.
  • Tänk, ett helt liv har gått och jag har tänkt på mat precis hela tiden.
  • Det här med att testa olika dieter, det känner jag verkligen har gjort ett avtryck till eftervärlden.
  • Jag hade aldrig klarat mig så här länge om jag ätit kolhydrater.
  • Hoppas att kommande generationer lägger lika mycket tid på matfixering som jag har gjort. Det ger så mycket, liksom.

Du är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Jag vill inte väga min broccoli innan jag lägger den på tallriken. Jag vill inte gå omkring och vara hungrig. Jag vill inte låta mat uppta all min tankeverksamhet. Jag vill inte alltid jämföra mig med andra. Jag vill betrakta min kropp utifrån vad den klarar av i första hand, hur den känns i andra hand och och hur den ser ut i sista hand.

En sak till – man behöver inte alltid visa upp sig från sig bästa sida, inte ens som bloggare :-)

IMG_6389

 

 

Share
Kategori: Kost · Kroppen · Skallen




Att våga vila

måndag, 25 augusti 2014 kl. 10:30 | 1 kommentar

IMG_6365

Bild från vasastafetten i helgen.

Förra helgen var en riktigt bra träningshelg. Jag sprang i terräng och simmade några timmar fredag kväll, sprang milspåret på lördagen och cyklade mountainbike några timmar på söndagen – precis så som jag vill att en helg ska vara. Sen i måndags när jag joggade med en kund hade det hänt något i kroppen. Jag var så fruktansvärt seg, liksom. Trött och kraftlös och det kan finnas hundra olika anledningar till det. Många långa tävlingar i sommar. Många långa träningspass. Väldigt hård massage under veckan. Något ”skit” i kroppen. Jag vet inte.

Något var jag tvungen att göra. Det sista jag ville var att åka till Vasastafetten och känna mig kraftlös. Jag provade ett enkelt recept – ställde in all inplanerad träning och vilade. Fem hela dagar vilade jag från träning, bortsett från den korta joggen med kunden. Verkligen vilade. Jag lyfte inte en hantel, sprang inte en meter, cyklade inte till jobbet utan bara vilade. För varje dag som gick kändes det bättre och bättre i benen. På lördagen inför min löpsträcka i stafetten var jag visserligen nervös, och osäker på vad jag kunde prestera, men jag kände mig helt säker på att jag gjort rätt i att vila. Under löpningen blev jag ännu säkrare. Så pigg i benen har jag inte varit på flera månader, det var en fantastisk känsla.

När man tränar mycket blir det en vana att alltid gå omkring och vara lite trött i kroppen eller ha träningsvärk någonstans. Det är inte ovanligt att jag undviker trapporna på jobbet till exempel, eller tar bussen istället för att gå.  Jag orkar inte röra mig mer än jag gör, liksom. Det är naturligt att ha det så, man kan inte alltid vara pigg i kroppen. Däremot är det jätteviktigt att våga lyssna på kroppen när det blir för segt, och att våga vila.

Jag vågade vila i fem dagar och det gav resultat. Det har bara gjort mig ännu säkrare på att jag gör rätt i att lyssna på kroppen i det läget. Vän av ordning eller trogen bloggläsare kanske kommer ihåg alla gånger jag tävlat vidare med frakturer och skador, fortsatt springa på stukade fötter och cykla med trasiga revben, men det är en annan sak. Lyssna på kroppen när det gör uthärdligt ont och jag vill pressa mig igenom en tävling – nej. Lyssna på kroppen när jag behöver vila för att orka – ja. Den gången jag skadar mig på tävling så att jag inte kan fortsätta – då kommer jag att veta det. Så resonerar jag.

IMG_6371

Share
Kategori: Kroppen · Löpning · Skallen




Vasastafetten 2014 – race report

lördag, 23 augusti 2014 kl. 17:46 | 1 kommentar

IMG_5082

Det har varit en lång dag med många intryck. Tävlingen slutade med en andraplats och ett par vändor upp på prispodiet vid den klassiska målportalen i Mora, med känslor både av glädje och av besvikelse. Springer man för att vinna så är inte andraplatsen lika rolig. Den lite längre rapporten kommer här:

Sofia och Sigrid var uppe tidigt och tog bussen till starten i Sälen. När vi andra åt frukost på Moraparken fick vi sms först från Sigrid som var laddad att springa, och sen från Vasaloppsappen som rapporterade att starten hade gått. Sigrid persade på första sträckan och växlade som trea, helt enligt plan. Sofia tog den tunga andrasträckan med mycket myrlöpning och sprang fantastiskt nog exakt lika fort som förra året, trots att hon avslöjade igår kväll att hon så sent som i onsdags inte kunde gå. Hon skadade foten i skogen i måndags och har haft jätteont hela veckan. Smärta är inget som stoppar Sofia, sa dom andra när vi satt i bilen, men det är ändå imponerande, särskilt med tanke på att sträckan var mycket blötare än förra året. I Mångsbodarna var vi i ledning.

Veronica sprang sträcka tre och gjorde den kanonbra, hon har förbättrat sig med flera minuter på milen de senaste åren, trots sina 44 år och säger själv att det beror på att hon börjat köra intervallträning vilket hon aldrig gjort tidigare. På sträcka fyra sprang Linda, precis som förra året. Hon har varit skadad hela våren och trappat upp träningen senaste månaden så det var en riktig bedrift av henne att bara ha 50 sekunder plus på förra årets tid, trots mycket tyngre underlag. Bitvis sjönk man ner till knäna i myr på hennes sträcka. I Evertsberg var vi fortfarande i ledning för IFK Mora.

På femtesträckan sprang Linn och gjorde det jättebra. Hon hade dock inget att sätta emot IFK Moras löpare, en landslagstjej som snittade under 4 min/km i tuff terräng och tog hem det speciella sträckpriset på 5000 kronor som delas ut på just den sträckan. Helt väntat hade vi några minuter upp till förstaplatsen efter det. Eva gjorde en fin sträcka, ”med mjölksyra upp till armbågarna och höfterna”, Ellinor gjorde samma tid som förra året på sin sträcka och växlade till mig i Hökberg fem minuter bakom IFK Mora.

Jag då? Ja, jag stod där i Hökberg och var ganska lagom mycket nervös. Spänd och laddad men inte så att jag mådde dåligt, vilket har hänt. Det är psykiskt jobbigt att springa kort för mig. Jag har blivit så van att tävla på långa distanser att det känns lite mer avdramatiserat nu, medan de kortare distanserna känns ovana. Det gör ont att springa fort – kroppen protesterar, lungorna skriker efter luft, mjölksyran kommer krypande. Det är något helt annat än att släpa cykel dag två i en multisporttävling, liksom. Idag var jag lite osäker på min förmåga också. Efter ett år med massor av långpass, massor av paddling(relativt sett) och många långa tävlingar kändes det som att det fanns en viss risk att jag blivit långsammare på korta distanser. Jag har inte prioriterat det. Mina senaste tre tävlingar har varit 6 timmar, 8 timmar och 14 timmar och min nästa minst 24. Lägger jag till mitt Afrikaäventyr på det så förstår ni.

Tjejen från Mora på min sträcka såg snabb ut, och ung. Orienterare, det syntes lång väg, inte bara på orienteringsskärmarna på hårbandet. Jag såg henne aldrig, såklart, men jag tog en minut på henne och jag tjänade in en minut till laget. Min kilometertid var exakt samma som förra året, jag gjorde mina 4,7 kilometer på 20.44 – helt klart godkänt. Jag kände mig stark, helt enkelt. Stark i benen och stark i kroppen. Jag har vilat fem hela dagar från träning för att få den känslan och det har gjort mig gott. Lika oskönt som det var att pressa sig, lika skönt var det att få lämna över stafettpinnen till Jenny i Läde.

Jenny gjorde samma tid som förra året och Annika, vår snabbaste tjej gjorde en fin sista sträcka in till målet i Mora. Dessvärre kunde vi inte rå på IFK Mora-tjejerna som både vann och slog vår rekordtid från förra året. En andraplats och idag kunde vi inte göra mer. Alla gjorde sitt bästa men tio vinnarskallar är inte helt nöjda med att få stryk. Vi fick fina priser, en start till nästa år, två övernattningar i samband med nästa års tävling och en stugvecka i Idre för tio personer. Ikväll äter vi ute och diskuterar om vi ställer upp och tar revansch.

Summan av det hela – en bra dag, som helt säkert kommer kännas väldigt bra i backspegeln.

IMG_5085

Share
Kategori: Löpning · Okategoriserade · Tävling