Beast of Ballyhoura – EM i Multisport 2015, den nakna sanningen.

torsdag, 6 augusti 2015 kl. 08:10 | 10 kommentarer

11844253_10153054937328857_819217378_n
Att årets största tränings- och tävlingsmål skulle bli tävlingen Beast of Ballyhoura på Irland bestämde vi tidigt i vintras. Tävlingen har arrangerats tidigare men skulle 2015 förlängas, och få EM-status. Det passade oss perfekt på alla sätt – kort flygresa, mitt i semestern, en plats ingen av oss varit på men gärna ville se, terräng vi gärna ville tävla i och inte minst en chans att få revansch på förra årets Expedition Africa som vi tvingades bryta efter fyra dygn. Vi ville åka till EM och gå i mål helt enkelt.

Magnus, Henrik och jag hörde av oss till Peter, som egentligen tävlar med ett annat lag – Team Outdoorexperten – och frågade om han ville bli vår fjärde lagmedlem och min wingman i kanoten precis som i Afrika, och det ville han. Samma lag som sist och nu skulle vi göra allt rätt. Ingenting skulle lämnas åt slumpen.

11846013_10153054948268857_1577952588_n
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi reste till Irland två dagar före tävlingen och med oss hade vi förutom 220 kilo packning även Linda, vår klubbkompis som erbjudit sig följa med som support/media crew. Själva tävlingen är osupportad men det är ovärdeligt att ha en femte person på plats som kan hjälpa till att fixa före och efter tävlingen. Handla mat, skjutsa och hämta, hålla koll på tider och bara vara allmän hjälpreda. Under själva loppet är det fantastiskt att ha någon som möter upp i växlingsområden eller ute på banan, man blir så glad av att någon bryr sig, hejar på och följer lagets varje steg. Det är också roligt att kunna rapportera hem hur det går och hur vi mår.

Vi blev bussade till Limerick från Dublin AirPort och fick tillgång till studentboenden på campus på University of Limerick. Tiden fram till start gick som vanligt rasande fort och det var tusen saker som skulle fixas. Cyklar ska packas upp, kollas och packas ner i särskilda transportboxar, maten ska packas och fördelas, all obligatorisk utrustning ska packas i väskor och märkas upp för transport, vi ska gå på tävlingsgenomgång, utrustningscheck, lagregistrering, fotografering och välkomstmiddag. Det ska fyllas i friskrivningspapper och kartorna ska märkas och vattensäkras, vi ska gå igenom road book och prata igenom strategi sträcka för sträcka. Vem gör vad, bär vad och ansvarar för vad och den här gången även vilken poängstrategi ska vi ha eftersom tävlingen var uppbyggd som rogaining, alltså det finns ett antal kontroller på varje sträcka, med olika poäng och vi väljer själva hur många kontroller vi ska ta. Vissa obligatoriska och många valbara, ett roligt och utmanande upplägg.

11830267_10153054937313857_196461343_n

11830060_10153054937268857_733947749_n (1)

 

Starten. På tävlingsdagen blev vi bussade till Curraghmore i närheten av Waterford, ett gammalt slott där starten skulle gå. Det kändes väldigt bra och lite nervöst. 80% äntligen och 20% varför liksom. Vi började med att springa två mil, jättefin löpning i parkmiljöer och delvis på gammal nedlagd järnväg. Vi tog det relativt lugnt, och höll ungefär femminuterstempo hela vägen. Henrik har astma som han alltid får kämpa med första timmarna och jag är en slow starter så vi har inget att tjäna på att gå alltför fort. Paddling 9 km efter det och så ett stopp i det lilla samhället Waterford för en kort och rolig stadsorientering innan vi fortsatte på en 32-kilometerspaddling vid atlantkusten som inte blev alls vad vi förväntat oss. Tidvattnet kom in samtidigt som vi paddlade ut och motvinden tilltog ganska rejält vilket gjorde att paddlingen gick otroligt långsamt. Vi slet och paddlade och frös, och försökte äta så mycket det gick. Det är inte läge att få brist på energi så tidigt i tävlingen men samtidigt svårt att äta när man paddlar. Jag fick kramp ganska tidigt på paddlingen. Först i magen, sen baksidan låren och till sist även framsidan låren. Jag satt och halvskrek till och från och försökte stretcha ut medan jag paddlade, men det var svårt. Det släppte på ett ställe och kom tillbaka på ett annat, till slut blev det mest en fråga om att bita ihop. Vågorna blev högre och högre och det skulle komma att ta sju timmar innan i äntligen fick växla.

11853972_10153054937243857_2115529606_n 11855331_10153054942078857_1840270857_n 11855344_10153054937158857_1555442467_n

 

Vi frös så vi skakade i växlingen och hade vissa problem att komma i våtdräkterna för nästa sträcka som var coasteering. Magnus och Henrik fick bokstavligen skaka ner mig i våtdräkten och jag kände mig som en tjock rymdfarare när vi sprang iväg med våtdräkt, flytväst, hjälm och skor. Det var trots det väldigt skönt att få springa någon kilometer och bli varm. Vi simmade och hoppade på sten längs kusten och gjorde ett par klipphopp. Jag hade sjukt svårt att ta mig fram eftersom våtdräkten i kombination med flytvästen gav mig alldeles för mycket flytkraft. Jag liksom låg ovanpå vattnet och flöt, och fick kramp vid varje benspark. Till slut kom Peter på att han kunde hålla en hand på min fot och trycka mig fram medan jag tog armtag och han bentag och då gick det bättre.

11830752_10153054937343857_1109730050_n

11846382_10153054937358857_1587682975_n

Schwopp, schwopp i växlingen och vi gick ut på nattcykling med varm mat i magen och torra kläder. Det var skönt att få trampa och stämningen var hög. Cyklingen gick som tåget, vi malde på sakta men säkert hela natten och kom in till växling vid halv fem. Cyklingen var inte överjävligt svår men lite grisig bitvis med en hel del släpa cykel som ju alltid är tufft. Mitt i cyklingen genomförde vi ett repmoment, en firning på cirka 30 meter där man hängde fritt, första gången för mig. Jag har firat mig två gånger tidigare, 85 meter mot en husvägg och 90 meter mot en klippvägg, men aldrig utan stöd.

Ingen sömn förrän natt två hade vi kommit överens om så vi åt och gav oss ut på nästa sträcka som var en lång och tuff trekking över bergen. Jag var trött och hade svårt i terrängen men slet på hela dagen. Vi fick se fantastiska vyer och hade dessutom ganska många lag inom synhåll till och från, vilket kändes väldigt peppande. Jag ramlade några gånger och slog mig rejält en gång, ena benet fastnade och jag fick en klämskada som gjorde att benet svällde till ungefär dubbel storlek från knäet och ner. Tur man har värktabletter med sig.

Efter tretton timmar i stenig terräng med otroligt många och branta höjdmeter kom vi tillbaka till växlingen rejält trötta. Vi övertalade pubägaren i den lilla byn där växlingen låg att servera oss pommes frites med majonnäs trots att han inte serverade mat just då(?) och tog en öl till det innan vi la oss i sovsäckarna för två timmars sömn. Tävlingsledningen hade ordnat sovmöjlighet på golvet i en inomhusfotbollshall och jag snarkade på en sekund. När Magnus väckte mig och sa ”två timmar har gått, nu sticker vi” kändes det helt overkligt, som en dröm eller mardröm eller kanske en hallucination. Att cykla en natt är inte vad man vill just då. Vi gav oss ut i skymning på en lång cykelsträcka som var betydligt mycket mer terräng, stig, sten, släpa cykel och slit än den första. Vi kämpade den natten, Magnus orienterade kanonbra men det var jobbigt och svårt. Vi var sömniga och hade kollektivt koma under några timmar med avkörningar och sömnmonster. Till slut la vi oss på asfalten i en vägkorsning och sov fem minuter med lamporna på. Vi låg sked för att hålla värmen men dom andra frös ändå. Kanske inget värde i den sömnen men vi hade inget val, kändes det som. Peter såg till att ligga bakom mig, jag alstrar klart mest värme har han konstaterat. Sista biten på cyklingen var hemsk. Jag kämpade mot sömnen och det kändes som att det gick otroligt sakta, så det var oerhört skönt att komma in till växling. Vi åt varm mat igen och stack ut på trekking.

11844002_10153054937403857_383211588_n 11853963_10153054937548857_1775098021_n 11857537_10153054937393857_165653448_n

Tävlingens andra långa trekking var lite ”lättare” än den första, terrängen var snällare och bergen inte lika höga. Trots det var det krävande 8 eller 10 timmar, jag minns inte. Tiden går så fort på tävling, tre timmar är ingenting och en dag bara svischar förbi. Hemma tar det emot att springa 45 minuter ibland men på tävling är det andra lagar. Märkligt. Vi gjorde en ny, reviderad strategi medan vi var ute på trekkingen. Genom att räkna baklänges med tiden kunde vi tillåta oss att ta lite fler extrapoäng än vi först tänkt och vi kom ner från bergen fulla av tillförsikt att vi skulle klara att ta alla poäng som fanns efter trekkingen.

Det var sista gången vi såg våra väskor så vi stoppade på oss all mat vi hade kvar och cyklade iväg. Tre timmar transportcykling upp till Ballyhoura Mountainbike trails där vi skulle köra valfri längd mtb-spår för att ta olika många poäng och där vi satsade på att ta full pott och 1000 poäng. 51 km körde vi totalt och för att ge en fingervisning om hur lederna såg ut länkar jag till en film:

Filmen är 7 minuter. Lägg till 6 timmar på det och addera även kolmörker, pannlampa och regn. Krydda med dryga 60 timmar multisport i kroppen och du kanske börjar förstå. Det var tufft. Jättetufft. Jag var trött och sliten och huvudet inte riktigt med i matchen. Cyklingen kändes overklig på något sätt och jag växlade mellan att tro att jag drömde, att gråta, att ha kräkkänslor och att tro att vi var på väg ner i Hades, dödsriket. Crazy. Ett par kilometer från slutet tappade jag balansen på en räcklös bro och ramlade ett par meter ner i en bäckravin. Hjälmen sprack och ena foten satt fast i pedalen och stukades i fallet. Jag grät ut min frustration och blev omåttligt arg när laget ville hjälpa mig upp. Då ville jag hem alternativt dö. Jag kom upp till sist och vi tog oss till växling men jag kunde knappt stödja på foten. Många värktabletter och en hård linda och vi gav oss ut på en kort orientering för att ta våra sista poäng. Det gick men bara nätt och jämt. Vi var låga på energi och fruktansvärt trötta. Magnus som orienterat så fantastiskt hela tävlingen var trött i huvudet och det satt ganska långt inne men vi knep de sista kontrollerna efter lite strul.

Sista sträckan var snitslad. 12 km som tog oss 2 timmar och 37 minuter(!). Då kan man räkna ut att tempot inte var något vidare. Jag hade ont, Peter hade totalt slut på energi och Magnus och Henrik yrade mest. Vi visste att vi skulle hinna i mål innan tiden var ute och det gjorde vi med 30 minuter tillgodo men det fanns inget som motiverade att skynda, utom kanske att bli klar nån gång. Till sist kom vi i alla fall till målet. Målet. Vi hade gått i mål på ett Adventure Race, så häftigt. Placering spelade ingen roll just då, vi var så himla nöjda. Vi hade gjort vårt lopp, genomfört vår plan och presterat vårt bästa. Då spelade allt annat ingen roll.

11830859_10153054937598857_140252086_n 11830929_10153054948033857_658164252_n 11854081_10153054937963857_610473700_n

Leaderbord sa att vi var femma. Magnus sa att vi nog kommer topp tio. Det kändes sjukt bra. En kalldusch och en ägg- och baconmacka senare satt Magnus och jag och trillade av stolarna för att vi somnade. Vi tog oss till bussen och däckade där. På nåt sätt kom jag ur bussen framme i Limerick och tog mig in till sängen. 6 timmar senare väckte Henrik mig och sa att det var mat. Vi åt och kramades och skrattade och njöt. Vi spekulerade inte jättemycket i placeringen utan avvaktade prisutdelningen. Känslan i laget var helt fantastisk och när Linda skjutsade ner oss till lokalen för prisutdelning kunde vi inte ha mått bättre. Ja, alltså jag kunde knappt gå men förutom den lilla detaljen…

Efter att alla poäng var sammanräknade och kontrollerade mot alla gps-rutter, straffpoäng avdragna, bonustider tillagda och alla frågetecken utredda presenterades resultatet och något chockade kunde vi konstatera att vi kom fyra. Fyra på EM. Slagna endast av Adidas TERREX, finnarna i Halti och ett irländskt lag och före samtliga andra. Alla som vi tyckt gått så fort och sett så bra ut, alla dom slog vi. Otroligt. Vi firade på indisk restaurang och somnade ovaggade. Fyra. Vilken grej.

11828550_952213948153909_5164507448093337094_n

Share
Kategori: Okategoriserade




På begäran – en AIM-guide.

söndag, 26 juli 2015 kl. 17:11 | 0 kommentarer

Aim-Challenge-Lindvallen-2014329

Jag har fått flera frågor från mina klienter om multisporttävlingen AIM Challenge och om jag har några bra tips. Jag publicerar mitt svar här så kanske någon annan kan ha nytta av det inför årets tävling den 8:e augusti.

För det första är en nya tävling alltid en ny tävling. Alla står på start med samma förutsättningar och ingen tävling är den andra lik. Den som vinner är den som hanterar uppgiften på bästa sätt, just den dagen. Mycket spelar in när man tävlar och charmen med multisport är att det är extra svårt att säga på start vem som kommer överst på prispallen eftersom det är extra många parametrar som spelar in.

Jag har tävlat i AIM Challenge fyra gånger med facit 1:a, 2:a, 7:a och 2:a. 3 ggr i dam och en gång i mix. Här är mina tankar om tävlingen.

Målsättningar – här är den viktigaste biten. Ni som lag behöver diskutera era målsättningar och förväntningar. Det kan bli väldigt tråkig stämning i laget om man under tävlingen upptäcker att man har helt olika syn på hur laget ska ta dig fram. Den ena av er kanske har en grym tävlingsinstinkt och den andra ser fram emot en fin dag på fjället tillsammans. Då kan det bli konflikt. Prata om vad ni förväntar er. Ska ni genomföra tävlingen, alla sex timmarna eller har ni som mål att ta en viss placering? Kanske har ni inte tränat jättemycket utan tänker köra tre eller fyra timmar och ta så många poäng som möjligt? Bara ha en bra dag? Inget mål är sämre än något annat. Det är er dag, gör vad ni vill med den. Poängen med att prata igenom sina målsättningar och förväntningar är att det är mycket större chans att ni får en bra upplevelse.

Navigering – AIM är en sextimmarstävling med så kallat rogainingupplägg, d.v.s det finns ett antal kontrollpunkter och man ska ta så många som möjligt inom tidsramen. Just på AIM har kontrollerna olika många poäng så det handlar om att välja rätt rutt, orientera bra och göra rätt avvägning mellan när, var och hur långt man använder cykel eller lägger cykeln och springer. Mitt tips är att ta en liten stund och kolla igenom kartan innan ni börjar. Det är frestande att bara slänga sig iväg och otroligt stressande när ”alla andra” cyklar iväg, men det lönar sig att hålla huvudet kallt, jag lovar. Gör lite överslag på hur mycket poäng hela slingor och rutter ger, och bestäm er efter det.

Mat och dryck – Det är väldigt individuellt hur mycket mat och dryck man behöver på sex timmar. För en som jag, som är väldigt van att hålla på  många timmar och inte har ett särskilt stort energibehov på ”kortare” tävlingar räcker det med kanske en banan och en eller två snickers eller en banan och lite nötter och godis. Jag har alltid med gel för säkerhets skull men tar den sällan. Det finns tillfällen så man tar helt slut och behöver snabb energi och då är en gel perfekt. Är man ovan att vara ute länge eller osäker på hur man reagerar på att anstränga sig länge kan det vara bra att ta med lite mer mat, t.ex. ljust bröd med pålägg, kanske hoprullade pannkakor eller något mer matigt. Ät det tidigt i tävlingen i så fall så står det sig i ryggsäcken. Tävlingen startar 10 så frukost räcker. Jag äter helt vanlig frukost innan tävling, d.v.s. gröt och ägg. Jag dricker bara vatten och det rekommenderar jag andra också. Är du van att dricka sportdryck och vill ha det så är det en smaksak.

Utrustning basic – Vanliga korta eller långa tights och t-shirt eller underställströja funkar på sommaren, lite beroende på vädret. Det är trots allt fjällen så är det en regnig och kall dag kan du behöva en skaljacka och mössa, vantar. Har du clips på cykeln behöver du cykelskor och springskor, annars bara springskor. Ryggsäck att ha skor och annan utrustning i och vattenblåsa i ryggsäcken kan vara bra, men det kan räcka med en flaska på cykeln. På fjället finns det vatten överallt så det går utmärkt att stoppa ner huvudet i en bäck. Det går att knyta springskorna fram på styret om man inte har eller inte vill ha ryggsäck. Karta får ni i starten. Kompass. En elastisk linda. Mobiltelefon. Cykelslang, pump, en däckavtagare. Har en av er ryggsäck kan den starkare bära, det går också att stoppa mat och annat bak i fickorna på en cykeltröja.

Utrustning lite mer avancerat – Kartställ till cykeln. Permanent marker-penna att markera med på kartan. Elastisk snodd mellan er och dragrem runt midjan för att kunna bogsera om den ena blir trött. Flexikoppel avklippt till lagom längd för att bogsera på cykel i samma syfte. Cykelverktyg. Kedjebrytare. Cykelskor med clips. Terrängskor istället för vanliga springskor(det är bara terränglöpning på AIM eftersom det går fortare att cykla när underlaget är slätt). Snabbsnörning på skorna.

Tävling – Nedan följer att axplock av reglerna, det viktigaste. Ni får kartan 10.00 och stämplar kontrollerna med en s.k. Sportidentpinne, en liten plastgrej ni bär på fingret. Tappa inte den.

  • Startnummer ska placeras fram på cykel samt synligt på kroppen på båda deltagarna
  • Det är tillåtet att använda GPS men det är alltid kartan som gäller, GPS stämmer inte alltid överens med kartan.
  • Laget ska alltid vara samlade max 20 meter mellan lagmedlemmarna.
  • Respektera privat mark.
  • Beträda odlad mark är förbjudet.
  • Tävlingstid 10.00 -16.00
  • Lag som kommer in efter KL:16.00 får minus 30 poäng
  • Lag som kommer in efter KL:16.10 blir diskvalificerade
  • Kontroller som stämplas efter KL: 16.00 är ogiltiga.
  • Båda lagmedlemmarna med cyklar och Sportident pinnen måste gå i mål samtidigt
  • Ett lag som förlorar sin ”Pinne” blir diskat.
  • Vid bemannade kontroller räcker det att en i laget tar kontrollen.
  • Kloka människor skräpar inte ner, för alla andra är det förbjudet.

Sen är det bara att köra. Nedan följer mina bästa underhandstips:

Det är alltid lättare att springa innan man har cyklat. Benen är piggare.

Det tar minst 30 minuter för en hyfsat tränad person att trampa från rondellen i Sälen upp till mål. Se till att ha gott om tid om ni är nere i dalen.

Det tar lika lång tid att komma tillbaka från andra hållet borta i Hundfjället, har ingen bra siffra, men missbedöm inte.

Spara gärna någon kontroll nära mål som ni kan ta om ni kommer till målet innan 16 och vill utnyttja tiden.

Tänk på att på cykel är höjdmeter viktiga, i en brant uppförsbacke cyklar du lika sakta som du springer, medan en brant nedförsbacke ger massor av fart jämfört med löpning. Dessutom är en knixig stig 10 gånger lättare att cykla svagt nedför än svagt uppför.

Tänk på att det är blött i fjällen. Det är inte roligt att släpa cykel alltför länge och det tar tid.

Var inte rädda för att ändra strategi under loppets gång.

Kontrollerna har inga orienteringsskärmar så var uppmärksamma.

Dimma på morgonen lättar ofta under dagen. Ska ni upp på fjället så vänta med det om det är dimmigt, om ni inte är supervassa orienterare.

Spring i cykelskor om ni kan cykla nära kontrollen, ni förlorar bara tid på att byta om det är kortare sträckor.

och sist men inte minst:

HA KUL. BERÖM VARANDRA. PEPPA.

Det är inte VM och ingen kommer att dö om det inte går bra. Det är inte farligt att slita ut sig.

AimLinda1

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · prylar · Tävling




Sportkullan 2015 – race report

lördag, 25 juli 2015 kl. 00:36 | 2 kommentarer

10404083_896894027050175_1216229291441259786_n (1)

Sent omsider kommer här min tävlingsrapport från Sportkullan 2015.

Sportkullan, en tävling bara för tjejer, vad ska det vara bra för?  Tjejmilen och vårruset och Sportkullan, ska det vara så? Är det inte diskriminerande? Jag svarar som jag brukar: Feminism för mig är att identifiera att det finns en könsmaktordning i samhället och vilja bekämpa den. Träningsfeminism för mig är att kliva utanför träningsnormen där kvinnor och män förväntas träna könsbetingat och ifrågasätta samma norm. Så länge jag behöver vara feminist och träningsfeminist kommer jag att vara det. Så länge ”tjejtävlingar” behövs kommer de att finnas. Män har haft försprång och förmåner i tiotusentals år och så länge det går att glida fram på en könsräkmacka kommer sådana som jag att ”hålla på”. Läs en annan blogg om det inte passar.

Tävlingen: Linn och jag körde första upplagan av Sportkullan förra året tillsammans med en tjej som heter Maria. Segrartiden förväntades vara 9 timmar och vi vann efter en slitsam och varm dag på 14.48, alltså otroligt dåligt beräknat av arrangören. Det är mycket som är fel med det. Tävlingen blir onödigt tuff för de som inte förväntar sig det, deltagarna riskerar att få slut på energi under loppet, lagen sprids ut mer än nödvändigt geografiskt vilket gör det krångligt för arrangören och svårt att följa. Och så vidare. Stor bakläxa den gången, även om vi i efterhand var väldigt glada över erfarenheten. Vyerna var fantastiska, banan en fröjd att få göra, laget en fin lagmaskin och en seger är ju alltid en seger. Även om man får en dalahäst för besväret.

Den här gången fick vi med oss Sandra Lundqvist, en tjej som är ultralöpare och som jag egentligen inte känner men på något sätt har haft tillräckligt många beröringspunkter med för att vilja lära känna/tävla med/träna med. Sandra frågade före säsongen om vi kunde köra något ihop och så blev det naturliga att vi valde Sportkullan. Vi hade in i det sista svårt att få tag i support till tävlingen, men via arrangören kunde vi få tag i en ”local” som ville hjälpa oss under dagen. Det gjorde han med den äran. Vår support Magnus skulle faktiskt visa sig vara både en riktig topprekrytering och en ny vän.

Tävlingen startade tidigt på morgonen vid en fäbod utanför Älvdalen. Vi började med ett bra vägval direkt i starten och såg egentligen bara tre lag under hela tävlingen, av femtiotalet startande. Något lag som vi växlade jämt med efter den första löpsträckan, något lag som vi följde under den första löpningen och så segrarlaget Mölndal Outdoor, som vi låg och tampades med hela dagen. Ömsom var vi strax före och ömsom strax efter. I sju timmar. En och en halv timmes orientering byttes till några timmar på cykel, en kort luftmadrasspaddling och en avslutande riktigt kort löpning. Cyklingen var kanonfin men tuff. Massvis med höjdmeter, svårslagna vyer och roliga kontroller med lite inslag av äventyr. Jag simmade i en källsjö och fick kramp i benet bland annat, det ”piggar upp” efter några timmar på grusväg.

Mölndal Outdoor tog greppet före luftmadrasspaddlingen och vi kom aldrig ikapp, inte ens till en spurtstrid. Vi var nöjda med andraplatsen, många saker var riktigt bra med dagen och även om man alltid vill vinna så summerade vi en riktigt bra dag. En bra dag och ett bra lag. Linn som orienterar så bra och Sandra som är ruskigt start och uthållig. Själv har jag ju min skalle och den här säsongen roligt pigga cykelben som jag snart ska ta med mig till Irland. EM i multisport nästa, uppdatering kommer.

11742872_896894720383439_6377847595772782734_n (1)

11695319_896894407050137_3312803962787573209_n (1)

10408718_752446644865219_8807285066117069012_n

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · Tävling




Åre Extreme Challenge 2015 race report

måndag, 29 juni 2015 kl. 06:00 | 2 kommentarer

IMG_9930

Så var vi i Åre igen. Har det verkligen gått ett helt år? Sist vi var här, Lovisa och jag, hade vi just kommit hem från New York, mina fotsulor var fortfarande borta sedan Sydafrikatävlingen, fingret jag bröt fortfarande ont och inte blev hälsan precis bättre efter min nedkylningsincident i Åresjön, om ni minns. Veckan som sådan var fin dock. Åre är ett underbart ställe på sommaren, Skutan respektingivande och fjälluften en energiinjektion. Eller tvärtom kanske jag ska säga, jag blir alltid så otroligt trött av att vara i fjällen och den här gången var inget undantag.

Förra året körde vi duo och den här gången stafett, min kompis Annika får man nog se som en bra rekrytering till vår stafettlag. Vi laddade på bästa sätt hela veckan med en massa skön träning, god mat och snack kring köksbordet. Snart lanserar Lofsangruppen en ny app och vi har mycket att prata om. Annika och jag ses också alldeles för sällan så vi hade endel ”catching-up” att göra. Själva tävlingen då? Jo, så här:

Lovisa och Hans drog ner till start före oss, medan vi väntade in barnvakten från Årenannys som Sixten och Baxter skulle hänga med under dagen. Vi var nervösa, precis som det ska va. Så fort barnvakten hade kommit skyndade vi oss ner för att se Lovisa i starten. Hon ”missade” starten, tyckte hon själv, eller rättare sagt med så många oerfarna kanotister blir det ingen riktig start med hennes mått mätt eftersom folk mest flyter omkring i närheten av start tills tutan låter. Inte som en riktig kanotstart. Hon kom i alla fall iväg bra och gjorde en stabil paddling, nästan exakt två timmar upp till växling. Jag såg henne lyfta efter halva paddelsträckan och tog sedan bilen och åkte för att vara i god tid till Huså och min växel.

IMG_9933

Framme i Huså satt jag kvar i bilen och somnade jätteskönt. 20 minuters powernap i en varm bil var exakt vad jag behövde. När jag hade vaknat till fixade jag med cykeln och gjorde mig redo. Sen han jag se alla de snabbaste växla, och heja på en hel del folk jag känner. När man står där och väntar går sekunderna långsamt. Jag ville inget annat än komma iväg och till sist kom Annika i en väldig fart nedför slalombacken. Hon gjorde sin löpsträcka under 1.45, vilket är en kanontid, näst snabbast av alla damer totalt om jag inte såg fel. Vi hade en ledning på ungefär 40 minuter så för min del var det mer en fråga om att cykla ikapp herr- och mixlag än att tävla i damklassen. Skönt att ge sig iväg var det i alla fall.

IMG_9935

IMG_9938

Cyklingen var jobbig men fin. Det är en riktigt tuff sträcka som inte alls går så mycket på skrå som man tror, utan i stort sett bara upp och ner. Bitvis är det kilometerlånga slakmotor på grusväg och där det är platt mycket kärr och träsk där det inte funkar att cykla utan man måste släpa cykeln. Som Marcus sa i telefon ”Du är väl inte sämre på att släpa cykel än på att cykla så det går nog bra” och så var det väl lite. Jag sprang förbi sjukt mycket folk i träsken, delvis tack vare att jag inte hade sprungit och paddlat före cyklingen, men också för att det är min starka sida att köra på när det tar emot. Det var stor skillnad att cykla sträckan ”utvilad” om jag jämför med förra året. Som natt och dag faktiskt.

Jag blev omkörd av en person och passerade väldigt många innan jag gick i mål i Åre. Sista biten nedför downhillbanan var som vanligt den värsta, men gick bra. Jag hade en kille precis bakom mig ut från banan och tänkte nog att jag skulle bli passerad på spurt men klarade mig. 5.51 stor uret på i mål och det är vi väldigt nöjda med. Min tid blev precis under två timmar, vilket är helt ok. Skönt med ännu fler backar i benen inför Irland om en månad.

IMG_9940

IMG_9937

Share
Kategori: Lofsangruppen · Multisport · Naturupplevelser · Tävling




Beast of Sweden – race report

onsdag, 17 juni 2015 kl. 06:58 | 3 kommentarer

start2

Tävlingsrapport från 24-timmarstävlingen Beast of Sweden, eller ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, eller ”en rekordbajsares reflektioner”…

I fredags startade jag och laget i en av deltävlingarna i Swedish Adventure Racing Series. Det var Lisa på Pepup i Växjö som var arrangör och laget denna gång var Magnus, Henrik, jag och Jonas, som vi lånat in från ett annat Karlstadlag, KMTi Adventure racing. Vi körde ner redan vid torsdag lunch för att ha gott om tid att komma på plats med allt inför tävlingen och hade en riktig prerace-myskväll som i vanlig ordning gick ut på att äta så mycket som möjligt och flytta runt saker ur packningen mellan olika lådor och väskor. ”Tar du långfingrade handskar på cyklingen?”, ”Skulle flytväsken ner  i väskan eller ligga vid TA1″ och ”Är det nån som ar mer silvertejp”. Typ. Sen sov jag så fruktansvärt skönt efter en tuff jobbvecka och redan här fick Jonas några pluspoäng för att vara en extremt tyst och enkel roomie. Gubbar i all ära men dom snarkar och går på toaletten tio gånger per natt. Lite störande.

På morgonen var det kartutlämning och lite fix med grejor och som vanligt gick tiden fort fram till start. Magnus gjorde en typisk Magnus i starten. Han samlade oss några minuter före prologen och invigde oss i planen som var att när startbilen som ledde oss ut ur Växjö för att köra en kort mountainbikeorientering släppte skulle vi falla bak i klungan och göra ett eget vägval. Vi gjorde precis det, klungan drog åt ett håll, vi åt ett annat och vi var med god marginal klart först till första kontrollen, inga andra lag inom synhåll. Sen flöt förstasträckan på utan sällskap av andra lag och gick väldigt bra. Det var snabb stigcykling blandat med lite väg och jag låg på precis så mycket jag kunde och grabbade tag i Jonas snodd när det gick. En volt över styret med en landning jag är rätt stolt över var den enda lilla fadäsen. På väg mot växlingsområdet cyklade Outdoorexperten ifatt och den sista asfaltcyklingen kunde vi ligga bakom dom i en stor Karlstadklunga och bara trampa in till växling. Åtta sekunder upp hade vi i pausen före omstarten och den ”riktiga” tävlingen.

karlstadklunga

cykelol

Lagen blev bussade ut i skogen för en omstart som började med en snabb orientering fram till äventyrsmomentet, zipline. Jaktstarten gick och vi var direkt ifatt Outdoorexperten efter en typisk Magnusorientering igen. Det är verkligen en ynnest att veta att man har en så bra kartläsare, och väldigt bra för humöret. Jag behöver aldrig fundera på att jag kanske får springa en omväg eller tappar tid på andra lag på grund av dålig orientering utan kan snarare alltid känna att vi tjänar tid på orienteringen. ”Ju svårare navigering desto bättre för oss”, säger han och så är det.

The beast skulle visa sig ge mig andra bekymmer än orienteringen och det blev jag varse redan efter en halvtimme. Jag fick magpaj. Då menar jag inte att jag var ”lite bubblig i magen” utan jag menar att min mage totalkraschade. Före ziplinemomentet hade jag redan stannat tre gånger och fler skulle det bli. Utan att ge några alltför grisiga detaljer så kan man väl säga att jag gjorde något slags rekordbajsningssträcka. Henrik sammanfattade det med 20 stopp och ”Du snittade säkert under minuten”, vilket nog var en glädjekalkyl. Efter fem timmar löpning med alla de stoppen och energitömningarna(kan man ens bajsa så här mycket tänkte jag faktiskt) svajade marken varje gång jag reste mig och benen var otroligt svaga. Jag hängde som en trasa i snodden och de andra turades om att dra och försöka få i mig vatten och jag har aldrig varit så glad att se en kanot i hela mitt liv. ”Vad är det som gör att du fortsätter?” frågade min kompis Anna igår när vi var ute och sprang. Svaret vet jag inte. Det jag vet är att det är en otrolig styrka att övervinna sig själv i det läget, att bita ihop och köra vidare, att komma ut på andra sidan. Jag visste ju att det skulle vända nån gång och det gjorde det. Tyvärr hade vi fått släppa några lag framför oss och det var mitt ”fel”, kanske det svåraste att smälta.

växel1

Paddligen blev en fin sträcka på ungefär fem timmar. Magen krampade men kändes bättre. Jag åt så mycket jag bara kunde trots att det gjorde väldigt ont, i ren självbevarelsedrift. Natten kom under paddlingen och vid växling ut på cykel var det mörkt. Vi gjorde otroligt bra växlingar hela tävlingen och växlade om Nordic Adventure racing ut i kanot och Sportson ut på cykelsträckan. Efter ett par timmars cykling blev det dag igen, gryningen var helt magisk och humöret i laget på topp. Magnus gjorde en väldigt bra sträcka och vi stannade ytterst lite under de fem timmarna vi var ute, bara sekunder vid några tillfällen. Min mage krampade men höll sig någorlunda i schack och jag åt för att komma tillbaka i energibalans.

Tillbaka i växlingsområdet var det dags för paddling igen, en tvåtimmars med ett lite längre lyft och nu var det morgon på riktigt. Solen sken och det blev väldigt varmt och skönt innanför flytvästen. Det i kombination med att ha kört hela natten, mattheten efter magkatastrofen, kisandet mot solstrålarna och den något monotona paddelrörelsen kan man väl säga gjorde mig lite småsömnig. Jag vet inte hur många gånger Henrik skrek åt mig och skvätte vatten på mig, men det var alltså oerhört svårt att hålla sig vaken. Vi mötte Outdoorexperten när vi var på väg ut och de var på väg tillbaka och visste vid det här laget att vi inte skulle kunna komma ifatt, men att ingen heller skulle kunna komma ifatt oss, om inget drastiskt hände. Sista sträckan var en timme stadsorientering i Växjö, vi var inte jättepigga men växlade fort och malde på bra. Plötsligt var alla kontroller tagna utom en och vi hade målet inom synhåll. ”Nu snyggar vi till oss lite vid sista kontrollen”, sa Magnus och vi gnuggade bort den värsta leran på varandra. Jonas sköljde oavsiktigt ansiktet och håret med Resorb som han trodde var vatten, vilket faktiskt var den sträckans höjdpunkt. Efter det kunde vi springa in mot målet genom centrala Växjö, på andra plats cirka en timme efter Outdoorexperten. Mycket nöjda.

Vi summerade en bra tävling i Växjö. Prickfri orientering, snabba växlingar, bra humör, inga ”onödiga” stopp(haha), god kommunikation inom laget och inget materialhaveri – en lagmaskin känns vi som när det flyter på. Tävlingen i sig var också väldigt bra, ett välordnat arrangemang och en fantastiskt fin bana. Fem stjärnor till arrangörerna. Jag ser otroligt mycket fram emot Irland och EM i  multisport då vi lånar in Peter igen från Outdoorexperten och blir samma lag som i Sydafrika förra året. Multisport är livet just nu. Så himla kul.

Mål

Share
Kategori: Multisport · Naturupplevelser · Tävling




Race for Heroes – race rapport

torsdag, 11 juni 2015 kl. 11:39 | 3 kommentarer

Lite ringrostig men på allmän begäran gör jag en tillfällig återkomst för att berätta förra helgens tävling. Instagram är bra, men ibland måste man bara blogga för att göra upplevelserna rättvisa, så jag tänkte göra några tävlingsrapporter under sommaren och hoppas att det gör någon läsare gladare, klokare eller kanske lite nyfiken. Mina inplanerade tävlingar är:

Race for Heroes, Karlsborg 6/6

Beast of Sweden, Växjö 12-13/6

Åre Extreme Challenge 27/6

Sportkullan 11/7

Beast of Ballyhoura, EM på Irland 30/7-3/8

Efter Irland är planerna lösa. Jag vet hur jag mådde efter tävlingen i Sydafrika förra året så vis av det planerar jag inte in något än.

Race for Heroes

På självaste nationaldagen var det alltså dags för första upplagan av multisporttävlingen ”Race for heroes” i Karlsborg. Det var försvarsmakten som arrangerade tävlingen, en annorlunda sådan på många sätt. Dels därför att banan var snitslad och inte krävde orienteringskunskaper och dels därför att det bara gick att köra soloklass, inte i lag. Ni som följer mig eller tränar och tävlar multisport vet att vi vanligtvis kör tvåmanna(dam, herr eller mix) eller fyrmanna(mix med minst en deltagare av varje kön) och att multisport alltid har ett orienteringsmoment, i alla grenar från start till mål. Det som liknade en multisporttävling var grenarna – paddling, mountainbike och löpning – och att det var en osupportad tävling med multisportregler. Egentligen vet jag inte hur jag kom på tanken att ställa upp eftersom det inte alls borde vara min grej att mäta mina fysiska krafter på det här sättet, paddlingen inkluderad, men jag stod i alla fall där på start i lördags så mycket vet jag. Motiveringen på riktigt var att få tävla och ta ut mig ordentligt före 24-timmarstävlingen till helgen, jag hade inte tävlat alls i år så det kändes som att jag behövde komma in i lite packnings- och tävlingsrutiner och få en riktig genomkörare.

Jag tog med mig barnen och en kompis till Hanna och åkte till Karlsborg dagen före tävlingen. På själva fästningen skulle det arrangeras nationaldagsfirande med massor av aktiviteter så planen var att barnen skulle få lite pengar och underhålla sig själva medan jag tävlade, och att dom skulle kunna se mig varva och heja på. Alla var nöjda med upplägget verkade det som, jag smög ut från hotellrummet tidigt på morgonen och fixade med min växlingsruta, nummerlapp, kajakdrop, tävlingsgenomgång och allt som skulle fixas, väckte barnen och så klockan tio var vi redo allihop.

Jag och Danny

Jag diskuterar nåt med paddelcoach Danny(kajakcoachen.se)

 

Starten

Startrusning

Min målsättning då, med tävlingen? Redan några dagar före start hade jag insett att det inte skulle finnas en realistisk chans att ens vara i närheten av någon av tjejerna i startfältet. De allra flesta killarna således – flera kilometer framför redan efter tre paddeltag. Målet fick bli att försöka ha någon enda stackare efter mig i mål, så mycket duktiga idrottare stod i startfållan. Rusningen till kajakerna var total och jag tog några djupa andetag och var igång. Alla tankar om att jag skulle ta det lugnt försvann såklart samtidigt som jag paddlade iväg och sen fokuserade jag på att försöka ligga på någon bra våg, som jag lärde mig på paddellägret i Malta i vintras. Det gick ganska bra första halvan av paddlingen, men ut på andra varvet blev jag helt ensam. Efter en stund paddlade en kille upp jämsides och småpratade lite resten av paddelsträckan. I växlingen till cykel skulle kajakerna bäras upp till växlingsfållan och jag gjorde mitt bästa för att försöka växla ifatt ett par killar som var på väg ut. Att få en bra rulle på cykel betyder mycket , särskilt eftersom det höll på att blåsa upp.

IMG_9566

Jag slet ont första minuterna på cykelsträckan och kom ikapp en kille redan innan vi var ute från fästningen. Hans bakhjul kunde jag stirra på ett tag, och faktiskt även äta och dricka lite, vilket var väldigt bra timing. Ligga på rulle och äta snickers kan vara min bästa gren i multisport faktiskt. När de riktigt tekniska partierna började tappade jag honom och körde själv en stund innan killen från paddelsträckan kom ifatt. Vi två växelkörde i stort sett resten av cykelsträckan, och fick sällskap sista biten av en kille till. Jag är väldigt nöjd med cyklingen, för dagen var det min klart bästa insats. Jag kände mig stark trots att jag tycker jag cyklat relativt lite under våren. Det straffade sig visserligen direkt ut på nästa sträcka, men var roligt så länge det varade. Efter cykeln växlade vi nämligen ut på en 15 km lång löpsträcka, två varv i krokarna kring fästningen, inklusive några hinder inne på försvarsmaktens övningsområde.

Löpningen var tung. Det gick, men det gick sakta. Jag sprang hela vägen och slet hela vägen, men inte kändes det sådär som att det spratt i benen direkt. Hinderbana är ju liksom inte min grej heller. I somras efter Stockholm Extreme skrattade mitt lag nästan ihjäl sig år en film från hinderbanan inne på Karlsbergs slotts övningsområde där jag hoppar ner från det irländska bordet. Dom skrattade så dom grät, faktiskt. Haha! Hinderbanan i lördags gick lika dåligt. En katastrof, typ. Utan att lägga ut orden mer om det kan jag väl egentligen summera en ok löpsträcka och en kul, jobbig och välarrangerad tävling. Jag sprang i mål, påhejad av barnen efter 5 timmar och 15 minuter, faktiskt exakt så länge som jag hade sagt att jag skulle vara ute. Dagens negativa: Militärerna var lite väl skitnödiga vid några tillfällen kan tyckas, lite mycket pekningar med hela handen (som jag struntade i), till exempel ville någon att jag skulle springa 50 meter extra med kajaken trots att John på tävlingsgenomgången sagt att man kunde lägga dom tidigare, men inga stora saker. Ett irritationsmoment var att de t-shirts med Race for Heroes-tryck som delades ut endast fanns i herrstorlekar och då givetvis inte i small(genusperspektivet?) och ett annat att funktionärerna inte var klara att dela ut nummerlappar 0700 som det stor i PM, utan 07.26 vilket gav 26 minuters extra väntan. Dagens positiva: Fina omgivningar, massor av hög puls, trevliga multisportare, fantastiska barn, låg startavgift, enkel logistik, välsnitslad bana och en skön känsla i kroppen!

IMG_9569

IMG_9568

Hejarklacken

Jag ber att få återkomma nästa vecka, idag bär det nämligen av till Småland för en 24-timmarstävling med Magnus, Henrik och Jonas. Det ska bli sjukt kul!

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · Tävling · Ungarna