Åre Extreme Challenge 2015 race report

måndag, 29 juni 2015 kl. 06:00 | 1 kommentar

IMG_9930

Så var vi i Åre igen. Har det verkligen gått ett helt år? Sist vi var här, Lovisa och jag, hade vi just kommit hem från New York, mina fotsulor var fortfarande borta sedan Sydafrikatävlingen, fingret jag bröt fortfarande ont och inte blev hälsan precis bättre efter min nedkylningsincident i Åresjön, om ni minns. Veckan som sådan var fin dock. Åre är ett underbart ställe på sommaren, Skutan respektingivande och fjälluften en energiinjektion. Eller tvärtom kanske jag ska säga, jag blir alltid så otroligt trött av att vara i fjällen och den här gången var inget undantag.

Förra året körde vi duo och den här gången stafett, min kompis Annika får man nog se som en bra rekrytering till vår stafettlag. Vi laddade på bästa sätt hela veckan med en massa skön träning, god mat och snack kring köksbordet. Snart lanserar Lofsangruppen en ny app och vi har mycket att prata om. Annika och jag ses också alldeles för sällan så vi hade endel ”catching-up” att göra. Själva tävlingen då? Jo, så här:

Lovisa och Hans drog ner till start före oss, medan vi väntade in barnvakten från Årenannys som Sixten och Baxter skulle hänga med under dagen. Vi var nervösa, precis som det ska va. Så fort barnvakten hade kommit skyndade vi oss ner för att se Lovisa i starten. Hon ”missade” starten, tyckte hon själv, eller rättare sagt med så många oerfarna kanotister blir det ingen riktig start med hennes mått mätt eftersom folk mest flyter omkring i närheten av start tills tutan låter. Inte som en riktig kanotstart. Hon kom i alla fall iväg bra och gjorde en stabil paddling, nästan exakt två timmar upp till växling. Jag såg henne lyfta efter halva paddelsträckan och tog sedan bilen och åkte för att vara i god tid till Huså och min växel.

IMG_9933

Framme i Huså satt jag kvar i bilen och somnade jätteskönt. 20 minuters powernap i en varm bil var exakt vad jag behövde. När jag hade vaknat till fixade jag med cykeln och gjorde mig redo. Sen han jag se alla de snabbaste växla, och heja på en hel del folk jag känner. När man står där och väntar går sekunderna långsamt. Jag ville inget annat än komma iväg och till sist kom Annika i en väldig fart nedför slalombacken. Hon gjorde sin löpsträcka under 1.45, vilket är en kanontid, näst snabbast av alla damer totalt om jag inte såg fel. Vi hade en ledning på ungefär 40 minuter så för min del var det mer en fråga om att cykla ikapp herr- och mixlag än att tävla i damklassen. Skönt att ge sig iväg var det i alla fall.

IMG_9935

IMG_9938

Cyklingen var jobbig men fin. Det är en riktigt tuff sträcka som inte alls går så mycket på skrå som man tror, utan i stort sett bara upp och ner. Bitvis är det kilometerlånga slakmotor på grusväg och där det är platt mycket kärr och träsk där det inte funkar att cykla utan man måste släpa cykeln. Som Marcus sa i telefon ”Du är väl inte sämre på att släpa cykel än på att cykla så det går nog bra” och så var det väl lite. Jag sprang förbi sjukt mycket folk i träsken, delvis tack vare att jag inte hade sprungit och paddlat före cyklingen, men också för att det är min starka sida att köra på när det tar emot. Det var stor skillnad att cykla sträckan ”utvilad” om jag jämför med förra året. Som natt och dag faktiskt.

Jag blev omkörd av en person och passerade väldigt många innan jag gick i mål i Åre. Sista biten nedför downhillbanan var som vanligt den värsta, men gick bra. Jag hade en kille precis bakom mig ut från banan och tänkte nog att jag skulle bli passerad på spurt men klarade mig. 5.51 stor uret på i mål och det är vi väldigt nöjda med. Min tid blev precis under två timmar, vilket är helt ok. Skönt med ännu fler backar i benen inför Irland om en månad.

IMG_9940

IMG_9937

Share
Kategori: Lofsangruppen · Multisport · Naturupplevelser · Tävling




Beast of Sweden – race report

onsdag, 17 juni 2015 kl. 06:58 | 2 kommentarer

start2

Tävlingsrapport från 24-timmarstävlingen Beast of Sweden, eller ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, eller ”en rekordbajsares reflektioner”…

I fredags startade jag och laget i en av deltävlingarna i Swedish Adventure Racing Series. Det var Lisa på Pepup i Växjö som var arrangör och laget denna gång var Magnus, Henrik, jag och Jonas, som vi lånat in från ett annat Karlstadlag, KMTi Adventure racing. Vi körde ner redan vid torsdag lunch för att ha gott om tid att komma på plats med allt inför tävlingen och hade en riktig prerace-myskväll som i vanlig ordning gick ut på att äta så mycket som möjligt och flytta runt saker ur packningen mellan olika lådor och väskor. ”Tar du långfingrade handskar på cyklingen?”, ”Skulle flytväsken ner  i väskan eller ligga vid TA1″ och ”Är det nån som ar mer silvertejp”. Typ. Sen sov jag så fruktansvärt skönt efter en tuff jobbvecka och redan här fick Jonas några pluspoäng för att vara en extremt tyst och enkel roomie. Gubbar i all ära men dom snarkar och går på toaletten tio gånger per natt. Lite störande.

På morgonen var det kartutlämning och lite fix med grejor och som vanligt gick tiden fort fram till start. Magnus gjorde en typisk Magnus i starten. Han samlade oss några minuter före prologen och invigde oss i planen som var att när startbilen som ledde oss ut ur Växjö för att köra en kort mountainbikeorientering släppte skulle vi falla bak i klungan och göra ett eget vägval. Vi gjorde precis det, klungan drog åt ett håll, vi åt ett annat och vi var med god marginal klart först till första kontrollen, inga andra lag inom synhåll. Sen flöt förstasträckan på utan sällskap av andra lag och gick väldigt bra. Det var snabb stigcykling blandat med lite väg och jag låg på precis så mycket jag kunde och grabbade tag i Jonas snodd när det gick. En volt över styret med en landning jag är rätt stolt över var den enda lilla fadäsen. På väg mot växlingsområdet cyklade Outdoorexperten ifatt och den sista asfaltcyklingen kunde vi ligga bakom dom i en stor Karlstadklunga och bara trampa in till växling. Åtta sekunder upp hade vi i pausen före omstarten och den ”riktiga” tävlingen.

karlstadklunga

cykelol

Lagen blev bussade ut i skogen för en omstart som började med en snabb orientering fram till äventyrsmomentet, zipline. Jaktstarten gick och vi var direkt ifatt Outdoorexperten efter en typisk Magnusorientering igen. Det är verkligen en ynnest att veta att man har en så bra kartläsare, och väldigt bra för humöret. Jag behöver aldrig fundera på att jag kanske får springa en omväg eller tappar tid på andra lag på grund av dålig orientering utan kan snarare alltid känna att vi tjänar tid på orienteringen. ”Ju svårare navigering desto bättre för oss”, säger han och så är det.

The beast skulle visa sig ge mig andra bekymmer än orienteringen och det blev jag varse redan efter en halvtimme. Jag fick magpaj. Då menar jag inte att jag var ”lite bubblig i magen” utan jag menar att min mage totalkraschade. Före ziplinemomentet hade jag redan stannat tre gånger och fler skulle det bli. Utan att ge några alltför grisiga detaljer så kan man väl säga att jag gjorde något slags rekordbajsningssträcka. Henrik sammanfattade det med 20 stopp och ”Du snittade säkert under minuten”, vilket nog var en glädjekalkyl. Efter fem timmar löpning med alla de stoppen och energitömningarna(kan man ens bajsa så här mycket tänkte jag faktiskt) svajade marken varje gång jag reste mig och benen var otroligt svaga. Jag hängde som en trasa i snodden och de andra turades om att dra och försöka få i mig vatten och jag har aldrig varit så glad att se en kanot i hela mitt liv. ”Vad är det som gör att du fortsätter?” frågade min kompis Anna igår när vi var ute och sprang. Svaret vet jag inte. Det jag vet är att det är en otrolig styrka att övervinna sig själv i det läget, att bita ihop och köra vidare, att komma ut på andra sidan. Jag visste ju att det skulle vända nån gång och det gjorde det. Tyvärr hade vi fått släppa några lag framför oss och det var mitt ”fel”, kanske det svåraste att smälta.

växel1

Paddligen blev en fin sträcka på ungefär fem timmar. Magen krampade men kändes bättre. Jag åt så mycket jag bara kunde trots att det gjorde väldigt ont, i ren självbevarelsedrift. Natten kom under paddlingen och vid växling ut på cykel var det mörkt. Vi gjorde otroligt bra växlingar hela tävlingen och växlade om Nordic Adventure racing ut i kanot och Sportson ut på cykelsträckan. Efter ett par timmars cykling blev det dag igen, gryningen var helt magisk och humöret i laget på topp. Magnus gjorde en väldigt bra sträcka och vi stannade ytterst lite under de fem timmarna vi var ute, bara sekunder vid några tillfällen. Min mage krampade men höll sig någorlunda i schack och jag åt för att komma tillbaka i energibalans.

Tillbaka i växlingsområdet var det dags för paddling igen, en tvåtimmars med ett lite längre lyft och nu var det morgon på riktigt. Solen sken och det blev väldigt varmt och skönt innanför flytvästen. Det i kombination med att ha kört hela natten, mattheten efter magkatastrofen, kisandet mot solstrålarna och den något monotona paddelrörelsen kan man väl säga gjorde mig lite småsömnig. Jag vet inte hur många gånger Henrik skrek åt mig och skvätte vatten på mig, men det var alltså oerhört svårt att hålla sig vaken. Vi mötte Outdoorexperten när vi var på väg ut och de var på väg tillbaka och visste vid det här laget att vi inte skulle kunna komma ifatt, men att ingen heller skulle kunna komma ifatt oss, om inget drastiskt hände. Sista sträckan var en timme stadsorientering i Växjö, vi var inte jättepigga men växlade fort och malde på bra. Plötsligt var alla kontroller tagna utom en och vi hade målet inom synhåll. ”Nu snyggar vi till oss lite vid sista kontrollen”, sa Magnus och vi gnuggade bort den värsta leran på varandra. Jonas sköljde oavsiktigt ansiktet och håret med Resorb som han trodde var vatten, vilket faktiskt var den sträckans höjdpunkt. Efter det kunde vi springa in mot målet genom centrala Växjö, på andra plats cirka en timme efter Outdoorexperten. Mycket nöjda.

Vi summerade en bra tävling i Växjö. Prickfri orientering, snabba växlingar, bra humör, inga ”onödiga” stopp(haha), god kommunikation inom laget och inget materialhaveri – en lagmaskin känns vi som när det flyter på. Tävlingen i sig var också väldigt bra, ett välordnat arrangemang och en fantastiskt fin bana. Fem stjärnor till arrangörerna. Jag ser otroligt mycket fram emot Irland och EM i  multisport då vi lånar in Peter igen från Outdoorexperten och blir samma lag som i Sydafrika förra året. Multisport är livet just nu. Så himla kul.

Mål

Share
Kategori: Multisport · Naturupplevelser · Tävling




Race for Heroes – race rapport

torsdag, 11 juni 2015 kl. 11:39 | 3 kommentarer

Lite ringrostig men på allmän begäran gör jag en tillfällig återkomst för att berätta förra helgens tävling. Instagram är bra, men ibland måste man bara blogga för att göra upplevelserna rättvisa, så jag tänkte göra några tävlingsrapporter under sommaren och hoppas att det gör någon läsare gladare, klokare eller kanske lite nyfiken. Mina inplanerade tävlingar är:

Race for Heroes, Karlsborg 6/6

Beast of Sweden, Växjö 12-13/6

Åre Extreme Challenge 27/6

Sportkullan 11/7

Beast of Ballyhoura, EM på Irland 30/7-3/8

Efter Irland är planerna lösa. Jag vet hur jag mådde efter tävlingen i Sydafrika förra året så vis av det planerar jag inte in något än.

Race for Heroes

På självaste nationaldagen var det alltså dags för första upplagan av multisporttävlingen ”Race for heroes” i Karlsborg. Det var försvarsmakten som arrangerade tävlingen, en annorlunda sådan på många sätt. Dels därför att banan var snitslad och inte krävde orienteringskunskaper och dels därför att det bara gick att köra soloklass, inte i lag. Ni som följer mig eller tränar och tävlar multisport vet att vi vanligtvis kör tvåmanna(dam, herr eller mix) eller fyrmanna(mix med minst en deltagare av varje kön) och att multisport alltid har ett orienteringsmoment, i alla grenar från start till mål. Det som liknade en multisporttävling var grenarna – paddling, mountainbike och löpning – och att det var en osupportad tävling med multisportregler. Egentligen vet jag inte hur jag kom på tanken att ställa upp eftersom det inte alls borde vara min grej att mäta mina fysiska krafter på det här sättet, paddlingen inkluderad, men jag stod i alla fall där på start i lördags så mycket vet jag. Motiveringen på riktigt var att få tävla och ta ut mig ordentligt före 24-timmarstävlingen till helgen, jag hade inte tävlat alls i år så det kändes som att jag behövde komma in i lite packnings- och tävlingsrutiner och få en riktig genomkörare.

Jag tog med mig barnen och en kompis till Hanna och åkte till Karlsborg dagen före tävlingen. På själva fästningen skulle det arrangeras nationaldagsfirande med massor av aktiviteter så planen var att barnen skulle få lite pengar och underhålla sig själva medan jag tävlade, och att dom skulle kunna se mig varva och heja på. Alla var nöjda med upplägget verkade det som, jag smög ut från hotellrummet tidigt på morgonen och fixade med min växlingsruta, nummerlapp, kajakdrop, tävlingsgenomgång och allt som skulle fixas, väckte barnen och så klockan tio var vi redo allihop.

Jag och Danny

Jag diskuterar nåt med paddelcoach Danny(kajakcoachen.se)

 

Starten

Startrusning

Min målsättning då, med tävlingen? Redan några dagar före start hade jag insett att det inte skulle finnas en realistisk chans att ens vara i närheten av någon av tjejerna i startfältet. De allra flesta killarna således – flera kilometer framför redan efter tre paddeltag. Målet fick bli att försöka ha någon enda stackare efter mig i mål, så mycket duktiga idrottare stod i startfållan. Rusningen till kajakerna var total och jag tog några djupa andetag och var igång. Alla tankar om att jag skulle ta det lugnt försvann såklart samtidigt som jag paddlade iväg och sen fokuserade jag på att försöka ligga på någon bra våg, som jag lärde mig på paddellägret i Malta i vintras. Det gick ganska bra första halvan av paddlingen, men ut på andra varvet blev jag helt ensam. Efter en stund paddlade en kille upp jämsides och småpratade lite resten av paddelsträckan. I växlingen till cykel skulle kajakerna bäras upp till växlingsfållan och jag gjorde mitt bästa för att försöka växla ifatt ett par killar som var på väg ut. Att få en bra rulle på cykel betyder mycket , särskilt eftersom det höll på att blåsa upp.

IMG_9566

Jag slet ont första minuterna på cykelsträckan och kom ikapp en kille redan innan vi var ute från fästningen. Hans bakhjul kunde jag stirra på ett tag, och faktiskt även äta och dricka lite, vilket var väldigt bra timing. Ligga på rulle och äta snickers kan vara min bästa gren i multisport faktiskt. När de riktigt tekniska partierna började tappade jag honom och körde själv en stund innan killen från paddelsträckan kom ifatt. Vi två växelkörde i stort sett resten av cykelsträckan, och fick sällskap sista biten av en kille till. Jag är väldigt nöjd med cyklingen, för dagen var det min klart bästa insats. Jag kände mig stark trots att jag tycker jag cyklat relativt lite under våren. Det straffade sig visserligen direkt ut på nästa sträcka, men var roligt så länge det varade. Efter cykeln växlade vi nämligen ut på en 15 km lång löpsträcka, två varv i krokarna kring fästningen, inklusive några hinder inne på försvarsmaktens övningsområde.

Löpningen var tung. Det gick, men det gick sakta. Jag sprang hela vägen och slet hela vägen, men inte kändes det sådär som att det spratt i benen direkt. Hinderbana är ju liksom inte min grej heller. I somras efter Stockholm Extreme skrattade mitt lag nästan ihjäl sig år en film från hinderbanan inne på Karlsbergs slotts övningsområde där jag hoppar ner från det irländska bordet. Dom skrattade så dom grät, faktiskt. Haha! Hinderbanan i lördags gick lika dåligt. En katastrof, typ. Utan att lägga ut orden mer om det kan jag väl egentligen summera en ok löpsträcka och en kul, jobbig och välarrangerad tävling. Jag sprang i mål, påhejad av barnen efter 5 timmar och 15 minuter, faktiskt exakt så länge som jag hade sagt att jag skulle vara ute. Dagens negativa: Militärerna var lite väl skitnödiga vid några tillfällen kan tyckas, lite mycket pekningar med hela handen (som jag struntade i), till exempel ville någon att jag skulle springa 50 meter extra med kajaken trots att John på tävlingsgenomgången sagt att man kunde lägga dom tidigare, men inga stora saker. Ett irritationsmoment var att de t-shirts med Race for Heroes-tryck som delades ut endast fanns i herrstorlekar och då givetvis inte i small(genusperspektivet?) och ett annat att funktionärerna inte var klara att dela ut nummerlappar 0700 som det stor i PM, utan 07.26 vilket gav 26 minuters extra väntan. Dagens positiva: Fina omgivningar, massor av hög puls, trevliga multisportare, fantastiska barn, låg startavgift, enkel logistik, välsnitslad bana och en skön känsla i kroppen!

IMG_9569

IMG_9568

Hejarklacken

Jag ber att få återkomma nästa vecka, idag bär det nämligen av till Småland för en 24-timmarstävling med Magnus, Henrik och Jonas. Det ska bli sjukt kul!

Share
Kategori: Multisport · Okategoriserade · Tävling · Ungarna




Postludium

söndag, 25 januari 2015 kl. 14:41 | 45 kommentarer

Det har smugit sig på några känslor på sista tiden. Känslan av att jag har sagt mitt. Känslan av att jag inte vill vara i flödet. Känslan av det finns annat att prioritera. Jag ska förklara:

När jag började blogga för nästan två år sedan hade jag så mycket som skulle ut. Jag ville så gärna berätta min historia, inspirera och motivera. Jag ville så gärna förmedla det som har varit grundbulten i mitt bloggande den här tiden. Säga att träning inte behöver vara så komplicerat. Träning är inte raketforskning, träning är enkelt och roligt och träning är till för att man ska må bra.

Träning ska byggas av glädje, inte av ångest.

När jag startade bloggen fanns det ett stort personligt behov för mig att göra något nytt. Jag var på ett ställe i livet där det var viktigt att få skapa något eget och roligt, något som var för min skull, något som ingen annan skulle lägga sig i eller försöka påverka. Jag har drivit både företaget och bloggen helt och hållet efter min inre kompass och aldrig gjort något som inte har känts bra i magen. Det jag har skrivit har jag skrivit för att jag tyckte det var viktigt. Återkopplingen och bekräftelsen har varit fantastisk. Bloggandet har gett mig så fantastiskt mycket tillbaka samtidigt som jag har fått kvitto efter kvitto på att det jag skrivit har varit värdefullt för andra.

Man ska alltid, alltid följa sin inre kompass.

Just nu vill jag inte vara en del av flödet. Tränings- och hälsobloggandet har tagit så konstiga proportioner och en vändning som jag inte vill vara med på. Bloggosfären just nu är så ytlig, krystad och skev. Det ska springas ”trail” i stan, ätas flingor dyra som ädelsten och så alla dessa ”happy faces”. Det är inte min bag, liksom. Jag vill inte förknippas med det.

Just nu har jag annat i livet jag vill prioritera. Jag är en extremt förändringsbenägen person och nu är det en ny fas på gång. Jag har älskat att blogga. Varje inlägg har jag älskat att skriva. Nu kommer jag att älska att göra något annat. Jag ska jobba, träna, tävla, älska och må bra.

@allakantrana kommer att finnas kvar på Instagram. Jag kommer att fortsätta coacha i Lofsangruppen. Bloggandet däremot är slut för nu.

Tack för mig!

expressen

Share
Kategori: Skallen




Mjukost

onsdag, 21 januari 2015 kl. 09:29 | 9 kommentarer

Hört på ICA:

Barnet: ”Pappa, pappa, kan vi köpa den här?” (håller upp en tub Kavli mildost)
Pappan: ”Nej, det är socker i den.”
Barnet: ”Men snälla pappa, jag vill så gärna ha mjukost”
Pappan: ”Nej, du blir då stirrig av socker. Du ska inte äta mjukost.”

Då känner jag så här:

tumblr_mhcvze47051s2sdtco1_r1_500

Alltså:

Det är mjukost. Barnet vill ha mjukost. Vad hände med sunt pappaförnuft? Dessutom är det nästan inget socker i mjukost. Alls. Den som förstår pappans resonemang får gärna höra av sig.

hämta

Mjukost
Innehåll

Hårdost, vatten, smältsalter (E339, E452), surhetsreglerande medel (citronsyra, natriumkarbonat), konserveringsmedel (E202).
Näringsvärde per 100 g
Energi kcal 135 kcal
Energi 560 kJ
Protein 15 g
Kolhydrat 2 g
– varav sockerarter (laktos) <0,1 g
Fett 7 g

 

Share
Kategori: Kost




Nya ord och ny vecka, och detox.

måndag, 19 januari 2015 kl. 22:15 | 2 kommentarer

”Törhända” och ”exekvera” lärde jag mig förra veckan. Orden alltså. Det är 2015 års trend tror jag. Gamla avdammade ord, vilket ju passar mig utmärkt eftersom mitt befintliga språkbruk är 1800-tal som det är.

Min helg avslutades på topp. Visserligen ramlade sonen illa i skidbacken och jag fick göra en akutkörning och sen pyssla om honom resten av dagen, vilket ju inte riktigt var enligt plan. Å andra sidan repade han sig bra och det blev en mysig inneeftermiddag så det kändes bra. Lisa och Håkan(min Lisa som hjälper mig med alla möjliga blogg- och designfrågor och är en klippa rent allmänt) kom förbi och hängde ett tag. Lisa bär på en människovalp(hundägarspråk) som jag väntar väldigt mycket på.

Veckan som kommer ser jag hemskt mycket fram emot, kanske inte först och främst träningsmässigt men totalt sett. Jag har två helt fulla jobbdagar här hemma och sen tre dagar i Stockholm på jobb. Mina kollegor har bokat in oss på finkrog på onsdag kväll och jag ska på ett seminarium i ”design thinking” på torsdag kväll. Två morgonträningsdater har jag bokat också, det gäller att passa på.

När Clara var här i helgen ägnade vi en ansenlig mängd tid åt att diskutera andra bloggar. Clara skriver bloggen Erdoderdo – en blogg om styrka inifrån och ut, så vi är bloggkollegor. Det är väldigt intressant att reflektera över bloggares ordval, uttryckssätt och bildspråk, och intressant att reflektera över sitt eget. Vad vill jag signalera, till vem och varför? Clara skrev väldigt bra på sin blogg om just det idag. Läs här. Ska jag vara ärlig så är mycket av bloggandet inom träning och hälsa just nu ganska skitnödigt. Jag blir lite trött liksom. Trött på detox, glutenfritt och holistiskt. Då finns det bara en sak att göra – sluta titta. För att återkoppla till Lisa så pratar hon ofta om det – vikten av att ta bort det ur sitt flöde som du inte vill se. Dölj ”facebookvänners” inlägg, sluta läsa bloggar du mår dåligt av och sluta följa Instagramkonton som snor energi. Det kallar jag detox.

Share
Kategori: Kost · Okategoriserade · Skallen